Att renovera ett hjärta

"Att renovera ett hjärta" av Elina Kangas utgiven av Seraf förlag omslagsdesign Gabriella Argus. Bokrecension; Detta är den första delen i en serie som heter Kafé Friden. Vi får följa Amelia och Patrik som förlorat deras enda och högt älskade son Kasper. I samma veva har Patriks mamma gått bort och nu ringer mäklaren för att påminna om att gården som mamman ägde ska säljas, och att Patrik måste komma dit för att rensa ut sin mammas saker. Amelia mår inte så bra, saknaden efter sonen har brutit ner henne totalt och hon äter knappt något av maten som Patrik ställer fram åt henne. Hon ser inte ens anledning till att fortsätta tillsammans med sin man. Han verkar ju inte ens sörja deras son längre och har börjat jobba som vanligt. Hon förstår inte riktigt att sorg hanteras på olika sätt. Patrik blir bekymrad när han ser att Amelia varken äter eller verkar bry sig om någonting längre. Han beslutar sig för att tvinga med Amelia ner till huset i Jönköping. Och resan resulterar i att de istället bestämmer sig för att renovera gården och flytta ifrån Stockholm. Väl på plats börjar de hjälpas åt med att renovera det slitna huset. Sakta men säkert renoverar de inte bara ett hus utan även sina hjärtan. Ska Amelia och Patrik lyckas hitta tillbaka till varandra och den kärlek de delade en gång?

Åh vad denna boken är fin! Både på utsidan och insidan. Även om temat är sorgligt så andas boken ändå hopp och framtidstro. Två sårade hjärtan kan sakta men säkert läkas bara man får göra något meningsfullt tillsammans. Denna vackra berättelse berörde mig på djupet och bjöd på en del tårar. Jag kan verkligen känna igen mig i parets tankar och känslor eftersom jag har en liknande erfarenhet. Jag tycker det är fint att få följa båda karaktärernas tankar och känslor, så att vi får lära känna dem båda. Kapitlena varvas mellan de båda karaktärerna på ett bra sätt. Det är en speciell resa vi får vara med om. Från den allra djupaste sorg till att faktiskt kunna skratta och le igen. Författaren bjuder på underbara miljöbeskrivningar och jag nästan dreglar när hon beskriver Amelias bakverk och hur det doftar. Jag hade gärna velat fika på Amelias kafé. Detta blir definitivt en favorit bok som får en speciell plats på bloggen. Jag hoppas få möjlighet att läsa nästa del i serien för jag vill gärna följa paret vidare på deras resa. Boken rekomenderas varmt. Tack Rickard för boken, och tack Elena för en magisk läsupplevelse. Denna vackra bokpärla får 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 10

Patrik

Träet i stolparna är inte så illa däran som Patrik först trott. Det är bara någon enstaka som har börjat ruttna och behöver bytas men de andra skulle klara sig och må bra av att målas om. Patrik fortsätter sin runda runt huset, inspekterar utsidan grundligt och kan inte låta bli att dra foten efter sig. Tanken på att gå in i huset tar emot.

Han hade inte menat att fräsa åt Amelia på det sättet, men han hade inte kunnat hålla tillbaka frustrationen. Hennes uttal om att hon inte hade något att göra på gården hade träffat som ett knytnävsslag i bröstet. Fördämningen som hållit det brusande, stormande vattnet inom honom sprack, och lite av det sipprade ut. Hur orättvis hon är. Blind för allt som sker omkring henne. Blind för honom. Den biten hade som tur var aldrig lämnat tungan, men den sårade känslan finns kvar i kroppen och svider likt ett inflammerat sår varje gång han rör vid tanken.

Genom det öppna köksfönstret kan Patrik höra hur hon stökar runt, fotsteg och porslin och bestick som klirrar. Mumipornas rycker på sin försiktiga väg upp mot ett leende, som om de inte vågar hoppas för mycket. Det behöver inte betyda något att hon är igång och plockar. Det innebär inte att hon inte kommer krascha igen. Detta kanske inte är något annat än en tillfällig stund av ljus i det djupa mörkret. Ändå fylls det gryende och värmer i hans innersta. Det finns en chans att han nådde fram, trots sitt lilla utbrott. Eller kanske var det precis det som hade behövts för att väcka henne? För att slita ut henne ur sorgens hänsynslösa omfamning?

Patrik rätar upp det lutande stupröret och lägger på minnet att han behöver köpa ett till fäste för det. När han når fram till verandan kan han konstatera att fasaden verkar vara i skapligt skick. Givetvis är det en del panelbrädor som har spruckit isär och han hoppas att inte ytterväggen hunnit bli skadad av regn. Ett par brädor har blivit fuktskadade i nederkanten och behöver bytas ut men det är inget akut. Fönstren på nedervåningen är hela och behöver bara tvättas ordentligt för att få bort algerna som har börjat växa längs den vita karmen.

Verandan knarrar lätt under hans skor och han plockar åt sig några av kartongerna innan han med stigande puls kliver in i huset. På ett sätt är huset sig likt. Alla saker står fortfarande på sina platser. Han kan nästan se hur hans mamma strax kommer ut ur köket i det rödvitrandiga förklädet, snörena virade två varv runt den smala midjan. Det kortklippta gräddvita håret som lockade sig kring öronen och glasögonen som hade en förmåga att glida nedför näsryggen. Men samtidigt är allting annorlunda. Kallt och tomt. Som om huset saknar sitt pulserande hjärta och förvandlats till inget mer än ett spöklikt skal.

Baksidetext;

Efter den ofattbara förlusten av sin sextonårige son har Amelia och Patrik glidit längre och längre ifrån varandra. Sorgen har lagt sig som ett lock över tillvaron och livet har satts på paus. När mäklaren ringer om gården utanför Jönköping som Patrik ärvt efter sin mamma, tvingas de åka dit för att göra gården redo för försäljning. Men väl på plats är det något som förändras. Minnena är alltför många och tanken på att sälja känns plötsligt inte lika självklar.

Istället bestämmer de sig för att stanna och börja renovera. Med hjälp av den vänlige grannen Ivar och den pratglada grannpojken Billy börjar små sprickor att bildas i mörkret, och snart börjar en dröm spira om ett fik på logen. Kanske finns det fortfarande en väg framåt, om de bara vågar tro på den.

"Att renovera ett hjärta" är en värmande och hoppfull roman om sorg, ny vänskap och konsten att läka ett brustet hjärta.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

När självförtroendet går sönder (och tårarna inte slutar rinna)

I dag gör det ont. På riktigt.

Tårarna rinner, och jag försöker inte ens stoppa dem längre. Det är som om något gått sönder inuti – eller kanske är det något som har varit trasigt länge, men som jag lyckats dölja bakom leenden och “det är lugnt”-svar.

Självförtroendet är i botten. Och det värsta är att jag vet varför.

Jag har blivit mobbad. Inte bara en gång, inte bara lite. Det har satt sina spår. Djupa, tysta spår som andra kanske inte ser – men som jag känner varje gång jag tvivlar på om jag är värd något. Varje gång jag tänker att jag inte duger.

Det där gamla sitter kvar, även om åren går. Blickarna, viskningarna, uteslutningen. Det som andra kan kalla “småsaker” blev till röster i mitt huvud. Röster som viskar att jag inte räcker till, att jag är fel. Och vissa dagar, som i dag, är de rösterna högre än min egen.

Men jag skriver det här inte bara för att jag är ledsen. Jag skriver för att jag vill vara sann.

För att jag vet att jag inte är ensam.

Och för att det behöver sägas: Mobbning försvinner inte bara för att det tar slut på utsidan. Det lever kvar i oss. Men det betyder inte att vi måste stanna där.

Jag gråter i dag. Men jag läker också.

Jag försöker hitta tillbaka till den där rösten som säger: “Du är värd mer än hur de behandlade dig.”

Och jag vet att jag är på väg. Sakta, men säkert. Steg för steg. Tår för tår.

Till dig som också blivit sårad: Jag ser dig. Du är inte ensam. Och du förtjänar att må bättre – precis som jag. Och en sak har jag, min älskade Molle och min bästa vän, som aldrig dömer mig, och alltid finns vid min sida...

💛/Nina

Allt är motigt just nu (men jag har inte gett upp än)

Jag vaknade imorse av att mitt alarm tjöt som om det ville varna mig för ett inkommande meteoritnedslag 🚨. Det var bara tisdag. En vanlig tisdag. Men kroppen kändes som att jag försökt brottas med ett kylskåp i sömnen – och förlorat.

Jag är trött 😴. Inte bara “lite sliten efter helgen”-trött, utan trött på djupet. Trött i benen, hjärtat, självkänslan. Som om själva grundinställningen i mitt system är: "Nej tack, vi hoppar över idag också."

Hjärnan känns mest som ett gammalt modem. Den kopplar upp sig ibland, men låter mycket och gör lite 🫠. Jag försöker tänka klart men fastnar ofta mitt i meningen. Vad skulle jag göra nu igen? Varför står jag med smörkniven i handen i badrummet?

Allt känns som att vada i sirap. Inkorgen blinkar som ett nödljus. Folk kommer med goda råd – “ta en promenad”, “testa yoga”, “drick vatten”. Tack. Jag har gått så mycket att mina fötter numera har eget postnummer 🚶‍♀️. Vattendrickandet har nått nivåer som kräver bygglov för intern pool 💧. Och yoga… jo, visst. Om vi definierar "nedåtgående hund" som att jag ligger raklång på soffan och stirrar uppgivet i taket.

Men mitt i all denna kompakta trötthet händer små saker 🌱.

Som när jag lyckas ta mig ut och plötsligt hör fåglarna igen 🐦. Eller när jag skrattar åt något riktigt dumt – som att jag försökte ringa med fjärrkontrollen 📺📞. Eller när en vän skriver “jag tänker på dig” utan krav, bara omtanke 💌.

Och just där, i det lilla, finns något kvar. En påminnelse om att jag fortfarande finns här. Lite kantstött, kanske. Lite låg på batteri 🔋. Men jag har inte gett upp. Jag har bara… pausat. Laddar långsamt om. Och även om allting känns motigt just nu, så betyder det inte att det alltid kommer kännas så 🌤️.

Det kommer en ny period. En lättare. Kanske med fler skratt. Kanske med lite mer ork. Jag vet inte exakt när – men jag vet att den kommer. Och tills dess försöker jag vara snäll mot mig själv 💛.

Och andas. Ett andetag i taget räcker just nu. 🫁

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En nästan helt vanlig sommar

"En nästan helt vanlig sommar" av Sofia Weiss utgiven av Lind & Co barnböcker förlag. För barn 9-12 år. Bokrecension; Efter en ridolycka med hästen Milagro, vågar Joanna inte sitta upp igen. Hon skyller istället på ont i magen för att slippa. Dessutom är hennes pappa borta och det gör att Jonna sluter sig inom sig själv och börjar undvika kompisarna Issa och Alisa. Trots att de varit bästisar i en evighet. Hon kommer med undanflykter när de vill ses. Sommaren uppe i mygglandet Norrland lockar inte lika mycket som den brukar. Jonna som annars brukar älska att åka dit. Väl där träffar hon kompisen Samuel, som får det att pirra i magen. Dessutom väntas det föl på granngården och Joanna vill gärna vara med när det föds. Men stoet Myrna som väntar fölet, drabbas av fång, och man är tvungen att tillkalla veterinären. Det får Jonna att tro att Myrna och fölet inte ska klara sig, precis som hennes pappa inte gjorde. Kan Joanna få en fin sommar trots allt? 

Jonna befinner sig i ett mörkt sinnestillstånd, där hon inte orkar vara så där glad och sprudlande som kompisarna vill att hon ska vara. Hon är inte intresserad av att göra sådant de brukar göra. Det skapar en stor klyfta emellan henne och kompisarna, då de inte förstår Jonnas sorg. Det kan vara svårt att hantera sorgen efter en älskad förälder. Det kan vara svårt för vem som helst, men speciellt för ett barn. Hon är rädd för att låta sin sorg komma upp till ytan. I början tänker Jonna att ingenting någonsin kommer att bli bra igen. Författaren lyckas fånga Jonnas känslor och tankar på ett fint sätt. Bokens omslag visar på allt det där mysiga som förväntas av ett riktigt mysigt sommarlov. Inledningen på sommaren blir inte så bra, men i slutet blir det precis så där mysigt som ett sommarlov ska vara, med sol, bad och bus med kompisar. Denna tänkvärda bok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 10

Det kommer att bli bra, det kommer att bli bra... 

Joanna är bland de sista in i kyrkan. Hon ställer sig ytterst i en av bänkraderna där klassen samlats. I raden framför står Issa och Adile i sina likadana klänningar. Jobbas ligger kvar i påsen i garderoben. I stället för klänningen har hon tagit på sig sin jeanskjol och en vit topp med gröna prickar. 

Sent under kvällen innan hade hon svara på meddelandena Issa och Adile hade skickat. Skrivit att hon inte hoppade upp på Ansgar för att hon hade fått magknip igen. Det var ju nästan sant! 

Kyrksalen är full av elever och deras lärare. Solljuset sipprar in genom de kulörta fönstren och landar på björkrisen i stora vaser som säkert vaktis har satt dit. Framme vid altaret ropar rektorn att de ska ta till vara på sommarlovet. 

"Bada mycket och ät glass i stora lass. Njut av sommaren! Och så ser vi några av er till hösten igen", skrattar han. 

Därefter visar Gunnel, som är frisk igen, med en vinkning att det är klassens tur att sjunga. Jonna håller dig undan Issa och Adile när hon går fram, och ställer dig på en annan plats trots att hon stått bredvid de när de övat.

Gunnel dirigerar klassen. Hela våren har de övat på Lalehs låt Det kommer bli bra. Pianotonerna svävar i salen tillsammans med deras röster och dammkornen i solskenet vid fönstren. Jonna mimar bara. Hon ler inte åt Gunnels röda kinder och viftande händer och att hon hela tiden får putta upp glasögonen som envist halkar ned på näsan. Inte heller ler Jonna åt Adile, som älskar att sjunga och struntar i att hon låter som en kråka med halsont när hon gör det. För vad än Laleh eller Gunnel tror kommer inget att bli bra. 

Baksidestext;

Sommaren är här, men Jonna önskar att alkt var som förut, när livet kretsade kring kompisarna, skolan och stallet. 

För ingenting är sig likt nu när pappa är borta. Jonna har skolkat från skolan och ljugit om det för mamma, och hon står inte längre ut med Issa och Adile, fast de varit bästisar i en evighet. Till och med sommarlovsveckan hos moster Agnes i mygglandet Norrland, där Jonna alltid älskat att vara, känns som en mardröm. Men Jonna vågar inte låta känslorna ta över och ge vika för tårarna som vill ut, för då komner det nyupptäckta, gigantiska svarta hålet som snurrar ovanför jorden att dra in henne och aldrig mer släppa ut henbe. 

Mitt i alltihop finns ändå ljusglimtar - den nyfunna kompisen Samuel väcker pirriga känslor som hon aldrig tidigare upplevt, och hos moster föds ett föl med overkligt mjuka kaninöron. Kan Jonnas sommar bli fin, trots allt? 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Vi rymmer till draken

"Vi rymmer till draken" av Susanna Martelin illustrerad av Amanda Chanfreau utgiven av Bonnier Carlsen förlag. För barn 6-9 år. Det är snart sommarlov. Jaana och hennes bästa vän, Lina, har övat sitt humornummer inför skolavslutningen. Men mitt i all glädje får Jaana familj, ett hemskt telefonsamtal. Jaana mormor har nämligen dött. Det resulterar i att Jaana mamma blir väldigt ledsen. Så ledsen att Jaana är orolig att inte mamma kommer att orka gå, på deras skolavslutning, och höra hennes och Linas nummer. De nummer som de övat på i veckor. Jaana och Lina måste göra Jaana mamma glad igen. Men hur ska det gå till, när Jaanas mamma bara ligger på soffan och gråter? Jaana kommer på att de kan vända sig till tanten som kallas för Draken, som brukar vara nere på torget. Alla är rädda för henne, men bara hon vet så mycket om sorg. Med ett gäng Lakritspipor som muta, rymmer Jaana och Lina, för att fråga Draken, hur de ska få Jaamas mamma glad igen. De två flickorna är väldigt rädda, det sägs nämligen att Draken äter barn... 

Detta är en fin historia, för lite yngre barn som precis börjat läsa. Denna berättelse är för barn mellan 6-9 år, men jag tänker att även äldre barn kan ha glädje av att läsa denna boken. Speciellt om de nyligen har mist någon närstående. Tunga ämnen såsom sorg och psykisk ohälsa, är nämligen inbakad i denna fina berättelse. Jag kan tänka mig att denna bok kan väcka många tankar och funderingar hos ett barn. Då är det bra att ha en vuxen som kan svara på dem. Det är viktigt med en bok som belyser sorg, och hur man kan hantera den på bästa sätt. Författaren beskriver hur det kan kännas för ett barn, när en förälder bär på sorg och som själv sörjer. Det är jättefint att flickan i boken har en riktigt bra vän, som trots att hon är rädd, väljer att följa med och hjälpa till. Boken innehåller väldigt fina och spännande illustrationer också, som ger det lite extra till historien. Denna fina barnbok kan jag varmt rekommendera. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 5

Guldhjärtat

PAPPA KÅNKAR MIG genom Perssons trädgård och in i vår. Pustar och sätter ner mig på trappan. Dimper ner bredvid och lägger armen om mig. 

"Du börjar bli en lite för stor apunge att bära i famnen." 

Mitt hjärta slår inte så hårt längre, men det gör ont i magen. 

"Vill du prata o vad det var som hände?" 

Jag skakar på huvudet. 

"Känns det lite bättre nu då?" 

Pappa tittar på mig. Vi har nästan likadana ögon han och jag, stora och bruna. 

Jag är inte säker, men jag nickar ändå. 

Pappa ger mig en enarmsktam. "Vad tror du, ska vi hitta på något kul?" 

Jag tittar på honom. "Vadå?" 

"Vi åker till affären!" Pappa smäller ihop händerna. "Och handlar inför skolavslutningen. Goda grejer och partysaker och sådant." 

"Får jag tuggummi också?" 

"Kör till! Ska vi åka på en gång?" 

"Men mamma då? Ska hon vara hemma själv?" 

"Ja, det är klart", säger pappa. "Hon har ju varit hemma själv idag när du var i skolan och jag var på jobbet." 

Pappa fattar inte. Tänk om mamma ligger där ensam i soffan och gråter och blir sjuk av sorg som Draken, medan vi är på torget? 

Baksidestext;

Jaana och bästa vännen Lina har övat i veckor för att uppträda tillsammans på skolavslutningen. Men mitt i de pirriga förberedelserna kommer ett hemskt besked: Jaanas mormor är död. Jaanas mamma blir så ledsen att hon nog inte orkar komma på skolavslutningen. 

Jaana och Lina måste göra mamma glad igen. Även om det innebär att de behöver söka upp Draken - den arga tanten på torget som alla är rädda för. Det sägs att ingen vet mer om sorg än hon, men också att hon äter barn... 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Flickan med det röda håret

"Flickan med det röda håret" av Helena Dahlgren utgiven av Nyponförlag. Frans pappa har blivit sjuk och dött för en tid sedan. Det var länge sedan Frans och hans mamma var glada. En dag berättar mamman att de ska flytta, för att få en nystart. Nu ser Frans hur blåa hans mammas ögon är, när de inte är röda av gråt. De åker och kikar på ett litet hus i Norrland. Snart efter flytten börjar Frank drömma mardrömmar. Han träffar också en underlig flicka med rött hår vid tjärnen. Och varför får han så konstiga meddelanden på Snap? Detta blir inledningen till en riktigt spännande spökhistoria. 

Detta är en bok om sorg, och om att gå vidare från den, i en fin liten lättläst bok. Den involverar också en riktigt spännande spökhistoria. Jag tycker att det är bra att det finns bokförlag, som ger ut lättlästa böcker, för de som har svårigheter att läsa. Denna boken är en bra början, för dem som ändå vill läsa. Genom att läsa lär man sig att uttrycka sina tankar och känslor. Det är viktigt att alla som vill ska kunna läsa. Boken är inte heller så lång, men väldigt spännande. Jag tycker också boken har ett spännande bokomslag. Denna lättlästa bok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

2

Allt började med flytten. 

Det var mammas id'e att vi skulle flytta. En morgon stod hon vid min säng. Hon var inte röd i ögonen som vanligt, utan hon såg glad ut. 

Jag hade glömt hur blå hennes ögon var när hon inte grät jämt. Hon ställde ner en mugg med varm choklad och log. 

-Tänk om vi skulle ta och flytta, Frans? Till ett helt nytt ställe. Få en nystart. Jag har hittat ett jättefint hus! Kolla! 

Jag gäspade och satte mig upp i sängen. 

Ute sken solen. Jag vet inte om det var mammas leende eller solen som gjorde det, men jag märkte att jag log. 

Det kändes stelt och konstigt, som om jag inte var van. 

Baksidestext;

Frans och hans mamma flyttar till ett litet rött hus i Norrland. Här finns inget som påminner om pappa som blev sjuk och dog. 

Men snart börjar Frans drömma otäcka drömmar. Har de med flickan med det röda håret att göra? 

Och varför får han så konstiga notiser på Snap? 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Flickan i den rosa skogen

"Flickan i den rosa skogen" av Helena Dahlgren utgiven av Nyponförlag. Vi får följa Ella vars liv förändras en dag när polisen kommer till skolan, och berättar att hennes pappa är död. Det är en vecka kvar till skolavslutningen, och hon och hennes tvillingsyster sörjer. Ella har slutat prata av chocken. Hon skriver istället ner sina tankar och känslor. Efter begravningen åker de till deras sommarstuga där också mormor och morfar finns. Under sommaren fortsätter hon att skriva istället för att prata. Ska Ella någonsin börja prata igen? 

Detta är en fin liten lättläst bok. Den belyser svåra ämnen som sorg och psykisk ohälsa. Detta är en bok, för de som har lite svårt att läsa av olika anledningar. Den har en stor och lättläst text, och ord som är enkla att förstå. Det är bra att sådana böcker finns för de som har lite svårigheter att läsa. Det ska finnas böcker till alla, som vill läsa! Jag kan rekommendera den till dig, som nyligen förlorat någon närstående. Flickan i boken läser också poesi för att förstå, söka tröst och kommer på så sätt att läka. Denna tänkvärda lilla berättelse får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

6

Nu vill jag berätta om pappa. Inte om pappa saken. Inte om kalla fötter och stickiga filtar. Och inte om den tomma burken med piller vid hans säng, om ledsna ögon och kvav äcklig luft. 

Inte om mörkret i honom som inget ljus kan lysa upp. Allt det är också pappa. Men han är så mycket mer. Han är den bästa pappan i hela världen. 

Varför ville inte pappa leva? Jag måste ta reda på det. Och mina poeter ska hjälpa mig. Den första poeten var Edith. Jag hittade henne i pappas bokhylla. 

Hon hade vit klänning, och håret var uppsatt i knut. Hon höll i en stor tjock katt. Pappa läste en av hennes dikter högt för mig, Landet som icke är. 

Jag rös, för jag visste inte att ord kunde låta så vackra. Och det var ju dit jag längtade. Hur kan man inte längta till landet som icke är? 

Sedan kom fler poeter. Sylvia, och så Emily. Alla tre ville bort, till landet som inte är. Alla tre var unga när de dog. 

Baksidestext;

Det är något fel på Ella. Sedan hennes pappa dog kan hon inte prata. Han var sjuk och orkade inte leva. Går sådant i arv, precis som ögon i guld och blått eller världens sämsta sångröst?

Varför ville han inte leva?

Ella börjar skriva för att ta reda på det. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

När man håller andan-En berättelse om sorg och skuld

"När man håller andan-En berättelse om sorg och skuld" av Anna-Karin Kask utgiven av Hoi förlag. Ja, när man läser möter man många livsöden. Detta är en naken och utlämnande berättelse om sorg. Författaren förlorarade en sambo i unga år i en tragisk bilolycka, och här berättar hon sin resa. Vi får följa författaren hur det kändes då, och hur sorgen och skulden fortfarande formar hennes liv, trettio år senare. Hon frågar sig hur man säger förlåt till någon som har dött. Författaren beskriver på ett fint den skuld man kan känna av att vara den som överlever, och den skuld man kan känna när man råkat uttala en enda fel mening sagt i affekt. Den mening man tänker är orsaken till att den man älskar inte finns mer. Det är svårt att sätta ord på alla de känslor som man har. Författaren lyckas förmedla sin sorg, skuldkänslorna och chocken hon kände när sambon omkom, på ett rakt och ärligt sätt. Hur svårt det också kan vara att förklara för ett litet barn, att pappa inte kommer hem mer. Hon beskriver omgivningens reaktioner och de som tycker att livet måste gå vidare. De som drar sig undan den som har sorg, och inte orkar vara en del av den. Upptagna av sina egna liv. Det som gjorde mig upprörd var hur svärföräldrarna gjorde mot henne. De tog ifrån hennes få minnessaker, hon hade av sambon. Både kläder, husgeråd, smycken mm, tyckte de att de hade rätt att ta. Så fult gjort. Många tycker att sorgen borde gå över med tiden. Tyvärr gör den inte alltid det. Denna boken är väldigt läsvärd tycker jag. Denna tankeväckande bok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Nu

Det jag aldrig fick sagt

HUR KAN JAG förklara för dig att hela mitt väsen på en bråkdels sekund förstod och kände till det jag ännu inte visste? Hur kan jag berätta om det som är ordlöst? Om sorg som ringlar genom tid och rum. Hur kan jag berätta om skuld? Jag sa en gång att jag skulle skriva den vackraste kärlekssången till dig. Minns du? Du frågade emellanåt: "När ska du skriva den där sången jag skulle få?" 

"Snart", svarade jag. 

Jag hann aldrig skriva den. Döden kom emellan. Strängarna brast, tonerna klingade ut och rytmen stannade av. Varför, varför, varför? viskar, ropar, skriker mitt hjärta, mitt förnuft. Sorgen har inga ord eller snarare alltför många ord. Sorgen har ingen melodi och likväl skälver den i den vackraste klanger. Orden jag burit, bävat för, vyssat och ältat ska jag nu sätta på pränt. Jag måste tillbaka för att ta mig framåt. Allt började med den där förbannade morgonen. Livet skiftade färg och riktning. Allt slutade och började med att du tog ditt sista andetag. Det här är min kärlekssång. 

Min sorgearia.

Baksidestext;

Hur kan jag förklara för dig att hela mitt väsen på en bråkdel sekund förstod och kände till det jag ännu inte visste? Hur kan jag berätta om det som är ordlöst? Om sorg som ringlar sig genom tid och rymd? Hur kan jag berätta om skuld? 

En dag går Karins sambo ut genom dörren. Han återvänder aldrig- en ofattbar olycka tar hans liv. Ensam kvar blir Karin med deras lille son. 

Trettio år senare finns skuldkänslorna fortfarande där. Genom samtal med den döde bearbetar hon det som hände. Hon ser tillbaka på den chockartade sorgen, på svärföräldrarnas reaktion och på dem som tyckte att livet måste levas vidare. 

Då och nu vävs samman, skulden och sorgen löper som en röd tråd genom alla åren som pssserat. Hur säger man förlåt till någon som har dött, och finns det ett slut på sorgen?

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Gränslandet

"Gränslandet" av Katarina Waderius, utgiven av Bokförlaget Tibblin & Partner. Detta är en poesibok om psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är något som ökar lavinartat i vårt land. Det är något som är riktigt fel när människor mår sämre och sämre. Det ligger mycket i våra politikers dåliga beslut. Sen när man mår psykiskt dåligt, finns det ingen hjälp att få. De som ska hjälpa stjälper, och vården har stora brister. Jag brukar inte läsa dikter så mycket. Men den här poesi boken tyckte jag var jättefin. Det finns dikter för alla typer av sorger som kan drabba oss och alla är lika fina och vackra. Människor som lider av någon form av psykisk ohälsa kan säkert hitta någon dikt som ger tröst här. Jag hittade faktiskt några stycken som gav mig tröst. Författaren lyckas  sätta ord på de känslor som gör att jag själv mår dåligt, och som jag själv inte kan uttrycka. Hennes ord ger kraft och tröst att orka ännu en dag. Detta är en bok som jag kan komma tillbaka gång på gång och ändå hitta något nytt som talar till mig. En väldigt fin diktbok som får ❤❤❤❤❤/5.

Några av mina favoriter;

Sorg

En spegelblank sjö jag ser

du finns inte mer

Saknaden värker innuti mitt bröst

önskar jag ännu en gång fick höra din röst

Få säga hur mycket jag älskar dig

Dina jordiska spår finns kvar

det är allt jag nu har

Hoppas din dödsångest fick ett svar

när dina skyddsänglar dig bar

över till andra sidan där alla andra väntar

de som gått före för att välkomna dig

Jag tänder ett ljus för den du var

ett sista farväl jag tar

En spegelblank sjö jag ser

du finns inte mer

Mellan två världar

Jag ska svara på en fråga

men huvudet ekar tomt 

vad var frågan nu igen?

Koncentrerar mig ännu mer

full aktivitet

sedan kaos

Hur ska jag reda ut det här

innan jag vet ordet av 

befinner jag mig i en annan värld

Världen jag så ofta hamnar i

när det blir för mycket

Tisdag

Kalendern visar idag den 13:e maj

det är vår sägs det

Tog en promenad

vandrade i min egen grumliga värld

plötsligt stod hon bara där, log och sa hej

ett leende och värme spreds inom mig

jag vände mig om

kändes som solen lyste inifrån mig

plötsligt såg jag färgerna så klart

det är vår, just nu

precis just nu

är det vår även för mig

Värken

Min kropp vill inte lyda

under smärtans järngrepp

försöker göra sådant jag förr kunde

men inser snabbt att tiden är förbi

Värken styr och ställer

och jag är endast en ofrivillig passagerare

vill mer än vad jag kan

accepterar att så är fallet

smärtorna är konstanta

värken vilar aldrig

men det måste jag göra

Baksidestext;

En kraft i orden. Tydliga budskap som träffar läsaren med övertygelse. Poeten har varit med i mången batalj. Livet fyllt av kamp. Vad blev det kvar?

Nu finns en spirande tilltro till det goda, att det går på något vis. Allt går genom budskap. Genom sanna budskap som griper tag, som inger hoppet bakom hindren, som Du måste förbi för att se sant, utanför ditt gränsland. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

När jag blundar är du fortfarande här

"När jag blundar är du fortfarande här" av Tove Oddsdotter utgiven av HarperCollins förlag. Denna självbiografiska bok kan inte lämna någon oberörd. Den är både välskriven och utlämnande. Att förlora ett barn är väl något av det hemskaste man kan vara med om i livet. Detta är en mors berättelse om kampen, för sin son som blivit sjuk i cancer. Vi får för följa mammans och familjens vardag, under sjukdomen, genom cellgiftsbehandlingar och om att få ge sin son en så normal vardag som möjligt. Att få träffa sina kompisar var viktigt för Theo. Det som berörde mig mest med boken det var två saker. Dels hur jobbigt det än var, spred Theo alltid sitt goda humör runt sin omgivning. Han var oftast glad oavsett det svåra han gick igenom. När jag hör eller läser om barn som har gått bort, är det min känsla, att det är ett väldigt speciellt barn. Så är det alltid. Ofta är barnen väldigt kärleksfulla och känns som om de har en enorm kunskap. Något som vi andra ska lära oss något av. Det andra var ögonblicket han skulle gå bort och han visste om det, och kände fruktan och ångest. Hur ens barn än går bort, vill man ju inte att de ska känna rädsla och lida, vilket Theo gjorde. Detta är en bok om sorg, och om att förlora ett barn. Men också en bok om hopp. Trots sorgen och förlusten av ett älskat barn kan man ändå känna lycka. Bara man har de rätta verktygen. Detta är en viktig bok, som alla människor borde ta del av som arbetar med människor i sorg. Jag har fällt många tårar under tiden jag läst, då jag själv förlorat ett älskat barn. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Vi brukade säga att Theo var Solens barn. Han lyste. På BVC kallade de honom för Lilla Buddhan- han var den största och rundaste bebisen av alla och vägde redan över tio kilo vid fyra månaders ålder. Theo var alltid på strålande humör och han hade en förmåga att se alla han mötte. Se dem på riktigt. Till och med de vänner och avlägsna bekanta som aldrig träffade honom kan säga att det ändå känns som de känt honom. Theos första år var präglade av ljus, skratt kramar, nyfikenhet och bus. Han var full av energi och gav oss alla oändlig, villkorslös kärlek. 

Vårt barn var tidig i sin utveckling. Han sa sitt första "hej" när han var fyra månader. Vi var på semester på Gotland och han sa det flera gånger och vi har det på film för vi trodde först inte på det vi hörde. Månaden därpå kunde han däga "pappa" och "mamma". Den första tvåordsmeningen var "hej pappa" Då var Theo tiomånader gammal. Strax efter sin treårsdag sa han: "Mamma jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dina ben, din mage, ditt hjärta, ditt skelett, dina fina kjolar. Jag älskar hela dig. Andreas spelade in så många filmer av honom när de satt och åt eller när de lekte tillsamnans. Vi har skrattat så mycket åt alla dessa underbara filmklipp med finurligheter vårt barn sagt. 

Julen när Theo var fyra år upptäckte han att vi att hade ljugit om tomten. Han var förkrossad. Inte för att tomten inte fanns utan för att vi ljugit för honom. Vi hade redan från början lärt Theo att vi varken slogs eller ljög i vår familj. Det var näst sista gången jag ljög för Theo. Sista gången var när jag svarade på den sista frågan han ställde mig innan han gick vidare. Han frågade om vi skulle åka till Gotland även kommande sommar. Jag svarade ja. En vecka senare var allt över.

Baksidestext;

Jag heter Tove och jag är Odds dotter. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att förbi. Lika mycket som att jag för alltid kommer att vara Theos mamma. Fast Theo inte längre finns ibland oss.

I januari 2015 förlorade Tove sin son Theo, då sju år, i cancer. Med Instagraminlägg skrivna i dagboksform under sjukdomsperioden som grund skildrar här livet före Theo, tillsammans med honom- och vem hon blev, efter Theo. Och hur hon mot alla odds till slut fann glädjen igen. 

Vi får följa Toves resa och bevittna hennes första motvilliga kamp för att våga möta livet igen. Hon inser tillslut att det går att förlika sig med vad som än händer i livet och överleva även det allra värsta. Att det är fullt möjligt att både sörja och vara lycklig samtidigt.

Berättelsen är en hyllning till livets olika faser. Tove delar med sig av hur hon idag ser på sorg och ger värdefulla råd om hur man lär sig leva hand i hand med den. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Stanna hos mig

"Stanna hos mig" av Ulrika Lagerlöf. Detta är författarens debutroman. Utgiven av Lava förlag. Malin och hennes dotter Alice åker till gammelfaster Veras lilla torp i småland, för att leta reda på ett testamente som ska finnas där. Hon tänker också spendera lite kvalitetstid med sin dotter, eftersom hon jobbar aldeles för mycket. Men vad är det för hemlighet som döljs inför det lilla torpets väggar? Varför börjar Alice plötsligt gå i sömnen? I bland känner Malin att de inte är ensamma i det lilla torpet. Atmosfären blir mer och mer skrämmande och tillslut bestämmer sig Malin för att ta med sig Alice där ifrån mitt i natten. 

Det är en vacker och vemodig berättelse där vi får följa Vera i början av 50-talet samtidigt som vi får följa nyseparerade Malin i nutiden. Malins dåliga samvete för att hon jobbar aldeles för mycket, samt Veras öde griper tag verkligen tag i en. Det är en tragisk historia som utvecklar sig. Miljön och karaktärerna är väl beskriva, och deras tankar och känslor känns äkta. Författarens språk är vackert och flytande, som poesi. Jag älskade verkligen att läsa den här boken! Den är mysig, välskriven och väldigt svår att lägga ifrån sig! Jag läser gärna mer av författaren. Denna spännande spökhistoria får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;Äntligen är sommarvärmen här. De senaste veckorna har varit kalla och regniga, men nu smeker solen gläntan och en ljummen vind får björkarnas löv att sakta röra sig. Över gräset hörs det dova surrandet från trollsländor som susar genom gläntan i jakt på insekter. Jag ligger i hängmattan mellan björkarna. Kerstin går runt mig i gräset, plockar med pinnar på marken och sjunger för sig själv. Jag ser hennes konturer som en svag aning genom det vävda, solblekta tyget. Hon är tre år gammal och det ljusa håret lockar sig i nacken. Kanske borde jag klippa det snart, det vore mer praktiskt. Men jag älskar att dra fingrarna genom det när hon sover, reda ut tovorna som bildas av vind och svett.

Nu vill hon upp till mig i hängmattan.

Nu ligger hon här bredvid mig. Tätt intill, med huvudet på min axel. Vi tittar på trädkronorna och den blåa himlen ovanför. En citronfjäril flyger förbi ovanför oss. Jag berättar för Kerstin om löv och grenar, om fjärilar och deras puppor. Vi virar hängmattan om oss och låtsas att det är en kokong, att vi är två larver som ska bli fjärilar. Hennes bruna ögon som möter mina där i halvmörkret. Vi har vårat eget universum, hon och jag. Inget annat spelar någon roll.  

Från baksidan;RESAN till det lilla torpet i den småländska skogen är ett sätt för Malin att få en paus från jobbet på PR-byrån, och försöka ta igen förlorad tid med sin femåriga dotter Alice. Men torpet visar sig bära på.en historia som ingen av dem kunnat ana, som gör både Malin och hennes dotter till medspelare i något okänt.

Vad är det Malin ser skymta förbi innanför övervåningens fönster? Och varför börjar Alice plötsligt gå i sömnen? Vad är det som är sant och verkligt, egentligen, och vem avgör skillnaden?

STANNA HOS MIG är en berättelse om kärleken som är större än själva livet och om rädslan för att förlora det som betyder allra mest.

Ha en riktigt trevlig dag!

Kramar Nina

Till Jonathan

De säger att man inte ska titta bakåt, utan framåt. Idag vill jag tänka tillbaka och minnas dig. Det är svårt att sätta ord på sina känslor, när tankarna snurrar i mitt huvud. Allt man vill säga känns så futtigt. Min fina son Jonathan, idag är det sju år sedan du omkom i en hemsk tragedi, men jag minns det som om det hände igår. Vi var lyckliga i vår familj före branden. Vi var tacksamma, för även om vi inte hade det så gott ställt, så hade vi varandra. Jag går, jag pratar, jag andas, jag till och med skrattar ibland, men den riktiga lyckan jag kände före branden, den finns inte kvar. Jag undrar om man någonsin kommer känna riktig lycka och trygghet igen. Många nätter ligger man vaken och tänker på att något hemskt kan hända. Det är svårt att förklara den skräcken det är, när allt blir svart och giftig rök börjar fylla ens lungor. Jag är tacksam för att vi fick ut våra andra barn, men det var hemskt att de fick hoppa ut från andra våningen. En sak jag också kan känna mig tacksam för är att du aldrig brann. Det var den giftiga röken som tog ditt liv och att det gick så fort att du slapp att lida. Vi har även upplevt din närvaro många gånger efter branden. Det har hänt saker som är svåra att förklara. Det ger en tröst att vi ändå ska ses igen, någon gång.
Livet efter branden har varit tuff. Man har förträngt mycket och vissa saker är som ett blurr i mitt huvud. Efter branden har jag även mist min fina vän Catrin och min älskade pappa. Jag minns hur glada vi var i lägenheten och hur mycket vi alla trivdes där. Du tyckte om att träffa dina nya kompisar du hade fått och gick promenader med din fina hund Yuuki. Du tyckte så mycket om henne. Du hade börjat dela med dig av dina drömmar till oss under de där promenaderna. Du ville åka till Tyskland och du ville hitta den stora kärleken. Du hade varit i Karlstad och du ville så gärna flytta dit. Du var så glad att vi bodde nära pizzerian, för du älskade deras kebabpizza. Sen tyckte du det var så roligt när de hade karuseller i samhället. Du hade dina två tjejkompisar där och ni åkte karusell och ni hade så roligt. Du var också på bio en gång och ditt skratt hördes lång väg. När jag jobbade i köket på dagis hade personalen varit på teater på biblioteket. När de kom tillbaka pratade de om en pojke med ett så underbart skratt. Det var du! Jag vet att det fanns en facebook grupp som hette "vi som älskar Jonathans skratt". Undrar om den finns kvar?
Det var dagen före skolan började igen, efter jullovet. Du hade fått ett bra besked att du skulle få praktikplats på Kafé Guldkringlan i Grythyttan. Jag hade städat den där dagen och vi skulle se på mästerkockarna. Du tyckte din pappa skulle vara med där för han gjorde så god kålpudding...din älsklings rätt. Om ett älskat barn dör i någon form av olycka finns det ändå saker som finns kvar efteråt. Men efter att man förlorat ett barn i en brand, förlorar man inte bara barnet...Vi förlorade även våra minnen efter mer än tjugo år tillsammans. Vi förlorade våra vackra hundar också. Min fina Saga som man kunde ha lös och hon var så duktig. Vår vackra Cavalier Lizette och din älskade schäfer blandis Yuuki.

Jag vill minnas dig som min goa underbara baby. Jag minns att du plockade fickorna på din gula regn jacka fulla med sniglar. Vi hade så roligt du och jag när vi spelade rattle snake på tv spel. Jag kommer ihåg hur roligt du tyckte var att åka och bada. Vi har fina minnen när vi var på ön och åkte pulka och hade med oss fika. När vi åkte ut och grillade. En gång när vi gick i skogen höll du på att trampa på en huggorm. Jag kommer ihåg hur roligt du tyckte det var att åka med farmor och Lasse till Ven. När du var hos farmor och Lasse i Malmö tyckte du var så roligt och att få träffa kusinerna. Du kom alltid och stal en bulle, eller två så fort de kom ut från ugnen. Jag är tacksam för de fina 18 åren vi fick tillsammans och minnena är många och det är jag så tacksam för.

Jag har ett speciellt minne från lägenheten. Du kom från skolan och var på väg hem. Jag ser hur du har dina svarta jeans och din gula t shirt och din gulliga panda mössa. Du måste ha känt att jag tittat för du kollade upp mot fönstret och vinkade. Jag önskar så att du aldrig gick in i huset igen utan stannade ute. Du ville vara säker på att lilla syster Izabella verkligen tog sig ut. Ni stod varadra så nära. Du kommer alltid vara vår hjälte.

Jag vill minnas hur omtänksam och mån om de svaga du alltid var. Hur många du tröstade och var ett stöd för. Du var en speciell person som märktes i ett rum fullt med andra. En av dina bästa vänner hette Rasmus. Hos honom var du jämt. Du var alltid generös med din tid och bjöd gärna din familj och vänner på saker om du kunde. 

Jag kommer alltid att minnas de fina människor som har hjälpt oss efter branden. En speciell plats har familjen Larsson-Eriksson och familjen Braun. En dag som denna, du skulle vara tjugofem år nu och man undrar alltid vad du hade varit i livet...Hade du haft jobb? Hittat den stora kärleken? Var hade du bott? Hade du haft en lägenhet i  Karlstad? Ja frågorna är många...

Jag vet att du spelar fotboll med Lasse och leker med våra hundar. Om det fanns besökstid i himlen så önskar jag att jag fick träffa dig en liten stund bara för att få höra ditt smittande skratt och få känna dina varma kramar. Jonathan jag vet att du hade dagar då du inte trodde att någon skulle sakna dig om du försvann, men Jonathan vi saknar dig varje sekund, varje minut, varje timme, varje månad och år som går. Jag vet inte hur många liter tårar vår familj har gråtit av saknaden till dig. Jag ville säga dig så många saker. Jag hoppas du förstår hur mycket vi saknar dig älskade son. Jag älskar dig för alltid!

Denna låt ger mej tröst idag:

Den här fina dikten har Jonathan skrivit och jag ville dela den med er.

12 aug 2012

jag ligger där i mörkret ensam och rädd

rädd för att aldrig bli sedd

jag tittar in i dina ögon som ler mot mig

allt runt omkring försvinner jag ser bara dig

om du ända bara kunde säga hej

utan dig är liksom ingenting okej

du är den jag vill bli gammal med

med dig vill jag svära en ed

att alltid älska dig och ha dig kär

o om du behöver mig kommer jag alltid finns där

jag vill hålla din hand

o bygga sandslott i sand

om du ändå kunde vara här

jag trodde aldrig jag kunde bli så kär

hur länge ska jag behöva vänta

ett år sen jag börja längta

tanken om dig

nära mig

även om du inte känner samma sak

gör det inget för vi står inte ens under samma tak

det kommer vi nog aldrig göra heller

alla bara klagar och skäller

va fan får jag inte älska dig

även om du inte älskar mig

bara för vi aldrig kommer träffas

o vi aldrig kommer kyssas

kommer jag i hemlighet att fortsätta älska dig

och jag hoppas en dag att du älskar mig..