Rovmärkt

"Rovmärkt" av Lovisa Wistrand utgiven av Seraf förlag. I denna berättelsen befinner vi oss i en dystopisk framtid, där djuren bär på en smitta. Smittan gör att den som blir biten av ett djur blir en var - det vill säga en hamnskiftare. Staden omges av en mur, för att hålla djuren, och smittan borta. När Etara är på andra sidan muren, och letar efter en medicin till sin pappa, blir hon biten av en vildkatt. Etara börjar snart förvandlas till en varkatt. Det innebär döden om hon stannar kvar i Sverige, Nordia. Hon beger sig därför till Afrika. Där ska hon söka hjälp att hantera sitt skiftande, och dessutom finns det flera typer av varer där. Hon blir dock tillfångatagen av varjägare, men lyckas fly. Tsaro, en vargeopard lovar motvilligt att hjälpa henne. Han tar med henne till sin flock, av både varer och äkta geoparder, som lever tillsammans. Etara lär sig mer och mer om att vara en var, och samtidigt blir hon förälskad i den stiliga, men irriterande Tsaro. Dock är varjägarna snart dem på spåren, och Etara blir tillfångatagen. Hon hamnar på en forskningsanläggning där man börjar ta prover på henne, och de tvingar henne även att slåss mot andra djur. Snart upptäcker Etara att hon är något mer än bara en vanlig var. Hon vill så fort hon kan fly från anläggningen, för att ta sig tillbaka till sin flock - och Tsaro. 

Vi får följa Etaras rafflande äventyr genom Afrikas savanner och djungler. Som vanligt är den kvinnliga huvudpersonen, en väldigt stark kvinna, som vet vad hon vill. Farorna lurar över allt, och Etara måste ta till all sin list, för att överleva det mycket hårda klimatet, där man inte vet vem som är vän eller fiende. Detta är inte den första boken jag läser av författaren, och inte heller den sista. Jag längtar nämligen redan till nästa bok av författaren. Jag beundrar hur Lovisa alltid lyckas få sina böcker så spännande och trovärdiga. Miljöbeskrivningar och karaktärer är så fint återgivna, och jag gillar alla små detaljer, som gör det lilla extra till handlingen. Det kan t ex vara hur saker luktar eller ser ut, eller att det droppar från pälsen, hur det känns att skifta hamn från människa till katt mm. Jag gillar också Etaras rappa och lite kaxiga sätt. Jag gillar att kärleksrelationen utvecklas, sakta men säkert, mellan de två till synes ovilliga huvudkaraktärerna. Jag skulle gärna läst en fortsättning på denna boken. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

HÄR KAN JAG INTE STANNA

"Varkatt!" 

"Vem är du?" Jag pressar mig mot den knöliga trädstammen och förbannar gryningsljuset som färgar himlen i gult och lila. Jag har sovit hela natten. Jag kunde ha blivit uppäten, infångad eller... Vem är det som pratar med mig? 

I den svala morgondimman framträder en ful varelse. Jag har aldrig sett någonting raggigare. Avlång och beigefärgad betraktar den mig. Kroppen drunknar i päls, fuktig av nattens regn, och runt ögonen är den svart som på en tvättbjörn. Frambenen hänger i luften. Ett djur. Men kan den prata? 

Huttrande försöker jag få hjärnan att vakna. Marken är våt, liksom grässtråna som kittlar tassarna. Jag fryser ända in i musklerna. Och törsten! Utan att vika blicken från den främmande varelsen som jag vagt känner igen från djurböckerna, slickar jag upp vattnet som hamnar mitt emellan två rötter. 

Hela savannen luktar vattenfylld jord. 

Djuret kommer närmare och bryr sig inte om att mitt kroppsspråk fullkomligen skriker åt den att ge sig av. Samtidigt ser den faschinerat på mig, som om min hud vore grön och fylld av piggar. "Du är en var." 

Rösten är hes och pipig. Hur kan jag höra den? Egentligen är det mest ett djuriskt väsande som översätts i huvudet och blir till ord och meningar. Jag fortsätter att pressa mig mot trädet, plågsamt klarvaken. Darrar. Det droppar vatten från min mörka päls. 

"Du är en var", fortsätter djuret. "Jag ser det i dina ögon." 

"Vem är du?" Ett försiktigt jamande är allt som lämnar strupen, men djuret verkar förstå mig lika bra som jag förstår...honom? Rösten låter som en hanes.

"Icko, heter jag. Som du ser är jag gör tillfället i surikathamn, men jag är en var liksom du." Han skuttar fram på alla fyra och stannar bara en decimeter från mina framtassarna. Lukten av tufsig, blöt päls sipprar in i nosen. "Säg mig ditt namn." 

"Vad ska du med det till?" 

"Jag är ingen fiende, du kan berätta för mig." 

"Inte för att jag litar på dig ett dugg, men jag heter Etaras. Helst skulle jag vilja att du gick här ifrån. Att jag kan höra dig..."

"Inte konstigt alls. Du måste vara ny." När jag inte svarar fortsätter han: "Du är inte van vid savannen, eller hur?" 

Jag kurar ihop mig för att hålla värmen och gömmer ansiktet mellan tassarna. Jag vet att jag måste vidare, men jag orkar inte. Kanske har jag några timmar på mig innan morgonen är här med fullkraft. Gryningsljuset är mer som svaga slöjor på himlen, medan gräset fortfarande är kallt och vått. 

"Nej", mumlar jag utan att se på surikaten. "Kan du bara gå? Jag klarar mig." 

"Vad gör du här?" 

"Gå, sa jag!" 

Baksidestext;

ETARA LEVER I EN INSTÄNGD VÄRLD. Utanför murarna härjar smittan och de förbjudna djur som bär på den. Men när Etaras papoa blir sjuk tvingas hon ta sig ut i jakt på medicin, en jakt som slutar i katastrof. Hon blir biten av en vildkatt som kan vara smittad. Och hennes kropp förändras. 

Medveten om den dödsdom som väntar lämnar Etara sitt hem för att söka sig till Afrikas savann, där hon får veta vad hon blivit: en var, en människa som Jan omvandla sig till djur. 

Geoparden Tsaro tar henne under sina motvilliga vingar och lovar att träna henne. Men varjägare patrullerar savannen och så fort Etara sätter sin fot på Afrikas torra mark blir ingenting sig likt igen.

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Blodsskymning

"Blodsskymning" av Lovisa Wistrand, utgiven av Seraf förlag. Kialas mor tog makten över Sverige och satte alla män i arbetsläger, fängelser och reproduktionscenter. Resten avrättades. Kiala ska ta över efter sin mor i framtiden. Men hon håller dock inte med sin mor om allt. Och hon saknar sin pappa mycket. En dag när hon är ute för att ta hand om en skadad fågel, träffar hon en skottskadad man. Hon presenterar sig som Ria och påstår att hon är en tjänare. Sulvain berättar att han rymt från ett fängelse och tillhör motståndet. Hon hjälper honom med sin skottskada, och säger att hon ska återkomma. Miljöförändringar gör vädret nyckfullt, så det blir svårt, men hon lyckas sätta honom i säkerhet för stunden. När Sylvain kidnappar henne senare, i tron om att hon är lika ond som sin mor, får Kiara försöka bevisa för honom, och de andra i motståndet, att hon inte alls är som henne. Tillslut hamnar de i Blodsskymning, vilket är ett spel ingen tar sig levande ur. Hur ska det gå för Kaila och Sylvain?

Lovisa har gjort det igen. Wow, detta är en otroligt spännande dystopi om ett framtida Sverige, som tagits över av ett feministiskt parti. I den förra tillvaron vågade inte kvinnor gå ut efter mörkrets inbrott, då de var rädda för att bli misshandlade och våldtagna av männen. Ny styr kvinnorna Sverige, men har det blivit bättre för det? Nej, det nya Sverige är minst lika hemsk som det gamla. Lovisa målar ut en hård värld som  förfaller, med bitvis svåra väderförhållanden och många pandemier. Även människorna har blivit hårda och kalla. Som vanligt är Lovisas huvudkaraktär en stark kvinna och de båda ungdommarna utvecklar en fin kärlek mellan varandra trots allt. Ja, jag älskar Lovisas språk som vanligt också. Jag kan nog säga att jag inte tänker rösta på något feministiskt parti i framtiden, efter att ha läst denna. Det är nog bra med ett jämnlikt samhälle i alla fall. Trots att allt är fiktion lyckas Lovisa göra det hela trovärdigt. Denna spännande framtidssaga får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 14

Sylvain 

Sylvain har aldrig varit så kall i hela sitt liv, inte ens i helveteslägret i Gottsunda. Vädret ör så askans oförutsägbart. Fy fan för det. Numera brukar september bjuda på hetta och en långdragen sensommar, men självklart inte det här året. Inte när han verkligen behöver det. 

Han kurar ihop sig till en boll och ber till högre makter. Ruinerna rör sig omkring honom, som om de har blivit ett levande väsen, men han är fast. 

Om han flyr är han död. 

Att stanna är hans enda chans till överlevnad, för när han är så skadad som nu kan han inte irra runt på gatorna. Till och med fågeln har gett sig av. Kanske är den återställd, men den har å andra sidan rätt att vistas där ute. Det har inte Sylvain.

I hålan vet han knappt om det är dag eller natt. Det enda han vet med säkerhet att det har gått många, många timmar och att Ria inte har återvänt. Har hon övergivit honom? Det är sorgligt att han bryr sig. Innan hon dök upp var han fast besluten att klara sig själv, men hon gjorde honom plågsamt medveten om sin situation. Och så fick han smak på maten och vattnet. Vilket himmelskt vatten det var. Han sträcker sig efter metallflaskan, fumlar i mörkret men finner den tillslut. Det klirrar när naglarna möterutsidan. Han för flaskan till munnen och gapar stort, men inte en droppe landar på tungan. 

Munsåren svider och läpparna spricker.

Ute dånar ovädret. Det jobbar fortfarande upp styrka. Någonstans hör han hur något rasar. Han skyddar huvudet och blundar.

Baksidestext;

I ARENAN SKA ALLA DÖ

År 2083 har kvinnorna tagit makten och ett radikalt feministiskt parti styr Sverige. Alka pojkar och män har stängts in i arbetsläger, fängelser och reproduktionscenter.

Diktatorn dotter Kiala utbildas till att bli moderns efterträdare, men när hon hittar en skadad man ställs allt på ända. Vem är han? Vad har han gjort? Och vågar hon hjälpa honom? 

Sylvain arbetar för motståndsrörelsen. Hans uppdrag diktatorn dotter och utpressning ledningen. Men Kiala är inte som han trodde. Allt går fel och snart kastas de in i ett farligt spel som ingen kan vinna.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina