Att renovera ett hjärta

"Att renovera ett hjärta" av Elina Kangas utgiven av Seraf förlag omslagsdesign Gabriella Argus. Bokrecension; Detta är den första delen i en serie som heter Kafé Friden. Vi får följa Amelia och Patrik som förlorat deras enda och högt älskade son Kasper. I samma veva har Patriks mamma gått bort och nu ringer mäklaren för att påminna om att gården som mamman ägde ska säljas, och att Patrik måste komma dit för att rensa ut sin mammas saker. Amelia mår inte så bra, saknaden efter sonen har brutit ner henne totalt och hon äter knappt något av maten som Patrik ställer fram åt henne. Hon ser inte ens anledning till att fortsätta tillsammans med sin man. Han verkar ju inte ens sörja deras son längre och har börjat jobba som vanligt. Hon förstår inte riktigt att sorg hanteras på olika sätt. Patrik blir bekymrad när han ser att Amelia varken äter eller verkar bry sig om någonting längre. Han beslutar sig för att tvinga med Amelia ner till huset i Jönköping. Och resan resulterar i att de istället bestämmer sig för att renovera gården och flytta ifrån Stockholm. Väl på plats börjar de hjälpas åt med att renovera det slitna huset. Sakta men säkert renoverar de inte bara ett hus utan även sina hjärtan. Ska Amelia och Patrik lyckas hitta tillbaka till varandra och den kärlek de delade en gång?

Åh vad denna boken är fin! Både på utsidan och insidan. Även om temat är sorgligt så andas boken ändå hopp och framtidstro. Två sårade hjärtan kan sakta men säkert läkas bara man får göra något meningsfullt tillsammans. Denna vackra berättelse berörde mig på djupet och bjöd på en del tårar. Jag kan verkligen känna igen mig i parets tankar och känslor eftersom jag har en liknande erfarenhet. Jag tycker det är fint att få följa båda karaktärernas tankar och känslor, så att vi får lära känna dem båda. Kapitlena varvas mellan de båda karaktärerna på ett bra sätt. Det är en speciell resa vi får vara med om. Från den allra djupaste sorg till att faktiskt kunna skratta och le igen. Författaren bjuder på underbara miljöbeskrivningar och jag nästan dreglar när hon beskriver Amelias bakverk och hur det doftar. Jag hade gärna velat fika på Amelias kafé. Detta blir definitivt en favorit bok som får en speciell plats på bloggen. Jag hoppas få möjlighet att läsa nästa del i serien för jag vill gärna följa paret vidare på deras resa. Boken rekomenderas varmt. Tack Rickard för boken, och tack Elena för en magisk läsupplevelse. Denna vackra bokpärla får 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 10

Patrik

Träet i stolparna är inte så illa däran som Patrik först trott. Det är bara någon enstaka som har börjat ruttna och behöver bytas men de andra skulle klara sig och må bra av att målas om. Patrik fortsätter sin runda runt huset, inspekterar utsidan grundligt och kan inte låta bli att dra foten efter sig. Tanken på att gå in i huset tar emot.

Han hade inte menat att fräsa åt Amelia på det sättet, men han hade inte kunnat hålla tillbaka frustrationen. Hennes uttal om att hon inte hade något att göra på gården hade träffat som ett knytnävsslag i bröstet. Fördämningen som hållit det brusande, stormande vattnet inom honom sprack, och lite av det sipprade ut. Hur orättvis hon är. Blind för allt som sker omkring henne. Blind för honom. Den biten hade som tur var aldrig lämnat tungan, men den sårade känslan finns kvar i kroppen och svider likt ett inflammerat sår varje gång han rör vid tanken.

Genom det öppna köksfönstret kan Patrik höra hur hon stökar runt, fotsteg och porslin och bestick som klirrar. Mumipornas rycker på sin försiktiga väg upp mot ett leende, som om de inte vågar hoppas för mycket. Det behöver inte betyda något att hon är igång och plockar. Det innebär inte att hon inte kommer krascha igen. Detta kanske inte är något annat än en tillfällig stund av ljus i det djupa mörkret. Ändå fylls det gryende och värmer i hans innersta. Det finns en chans att han nådde fram, trots sitt lilla utbrott. Eller kanske var det precis det som hade behövts för att väcka henne? För att slita ut henne ur sorgens hänsynslösa omfamning?

Patrik rätar upp det lutande stupröret och lägger på minnet att han behöver köpa ett till fäste för det. När han når fram till verandan kan han konstatera att fasaden verkar vara i skapligt skick. Givetvis är det en del panelbrädor som har spruckit isär och han hoppas att inte ytterväggen hunnit bli skadad av regn. Ett par brädor har blivit fuktskadade i nederkanten och behöver bytas ut men det är inget akut. Fönstren på nedervåningen är hela och behöver bara tvättas ordentligt för att få bort algerna som har börjat växa längs den vita karmen.

Verandan knarrar lätt under hans skor och han plockar åt sig några av kartongerna innan han med stigande puls kliver in i huset. På ett sätt är huset sig likt. Alla saker står fortfarande på sina platser. Han kan nästan se hur hans mamma strax kommer ut ur köket i det rödvitrandiga förklädet, snörena virade två varv runt den smala midjan. Det kortklippta gräddvita håret som lockade sig kring öronen och glasögonen som hade en förmåga att glida nedför näsryggen. Men samtidigt är allting annorlunda. Kallt och tomt. Som om huset saknar sitt pulserande hjärta och förvandlats till inget mer än ett spöklikt skal.

Baksidetext;

Efter den ofattbara förlusten av sin sextonårige son har Amelia och Patrik glidit längre och längre ifrån varandra. Sorgen har lagt sig som ett lock över tillvaron och livet har satts på paus. När mäklaren ringer om gården utanför Jönköping som Patrik ärvt efter sin mamma, tvingas de åka dit för att göra gården redo för försäljning. Men väl på plats är det något som förändras. Minnena är alltför många och tanken på att sälja känns plötsligt inte lika självklar.

Istället bestämmer de sig för att stanna och börja renovera. Med hjälp av den vänlige grannen Ivar och den pratglada grannpojken Billy börjar små sprickor att bildas i mörkret, och snart börjar en dröm spira om ett fik på logen. Kanske finns det fortfarande en väg framåt, om de bara vågar tro på den.

"Att renovera ett hjärta" är en värmande och hoppfull roman om sorg, ny vänskap och konsten att läka ett brustet hjärta.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Önskningar i månsken

"Önskningar i månsken" av Lovisa Wistrand utgiven av Ordberoende förlag. Det är julafton och första världskriget har precis tagit slut. Den föräldralösa, sju år gamla flickan Annie kan inte sova. Hon hör ett ljud från bottenvåningen, och bestämmer sig för att kolla upp vad det är. Hur förvånad blir hon inte när det visar sig vara jultomten? Hon har många frågor, som hon absolut måste få svar på, och tomten Killian berättar så mycket han hinner. Allt medan hon följer med hans släde under julaftons natten. Dock får hon inte berätta om honom för någon, för det kan få ödestigra konsekvenser i så fall. Annie och Killian träffas varje julaftonsnatt år efter år. En julafton när Annie är fjorton, år börjar hon få känslor för Killian. Han försöker få henne att hitta någon hon kan leva sitt liv med, men hon är helt ointresserad av det. Deras kärlek hör till de förbjudna, men ska det hindra dem från att träffas? Ska Annie och Killian få deras långdistans förhållande att fungera? 

Jag har längtat efter denna boken så länge, och jag blev inte besviken. Wow, hur underbar är inte den här boken! Jag kastade mig över boken, så fort jag öppnade bokpaketet, och sedan kunde jag inte släppa den ifrån mig. Så underbar var den! Läste ut den under kvällen. Ja, Lovisa har knockat mig igen med en alldeles speciell julhistoria. Med samma fängslande språk, som är utmärkande för Lovisas böcker, och den ljuvligt romantiska, och ibland lite vemodiga stämningen, tar vi oss igenom julnätterna, med önskningar och slädfärder under månens sken. Samtidigt kryddar Lovisa historien med ett litet uns av humor. Ja, ska ni läsa en julroman i år, låt det bli denna. Jag älskar den verkligen. Läs den! Boken blir en av mina favorit böcker och precis som "Ödets kyss", kommer den stanna länge hos mig. Jag tycker också om det fina bokomslaget. Jag väntar redan på Lovisas nästa bok. Denna underbart romantiska pärla får ❤❤❤❤❤/5.

Innehåller också min första blurp. Tyvärr blev 

det kontot hackat men ändå. 😀

Mitt favorit ställe ur boken;

9.

Annie satt bakom tömmarna och fick släden att göra en volt under det låga molntäcket. Killian skrattade och höll sig fast, medan tomteluvans tofs fladdrande i vinddraget. Kylan drog och slet i Annies kinder, men hon skrattade också. Framtänderna ilade och kroppen kändes tyngdlös. De rörde sig så fort att det inte fanns någon risk att ramla ut. Hon behövde hålla i tömmarna, men om hon sträckte ut en hand skulle hon kunna röra molnen. Ibland åkte de rakt in i ett och då blev omgivningen blank: först disigt vitt, som om det tittade ut genom en tunn slöja, och sedan efter några sekunder blev det så ljust att de inte kunde se händerna framför sig. 

Efter volten visslade Annie och slog tömmarna för att få renarna att öka farten. Hon försökte njuta så mycket hon bara kunde och Killian lät henne göra det. 

Sista gången.

Eller kanske inte, men vem visste? Om allt gick vägen skulle hon få ett brev nästa jul och där skulle det stå var Killian och hans renar höll hus. Frågan var bara om hon skulle kunna ta sig dit. Tänk om det var en plats som låg på andra sidan världen? Hon var inte myndig och kunde inte klara sig själv. 

"Fast nästa jul kommer vi inte att träffas, inte sant?" Annie vände sig mot Killian med kinder dom brände av fartvinden. Varma vindtårar rann ur ögonvrårna och vidare i rännilar över huden. "För jag kommer att behöva ta mig till den nya platsen, och det hinner jag inte på några timmar." 

"Om det inte blir Stockholm." Han blinkade åt henne. "Fast det kanske är svårt att åka dit mitt i natten. Du är på tok för ung för att ta körkort." 

"Jag kommer att vara femton, snart sexton. Det är gammalt nog gör att...hm. Snart övningsköra." 

"Snart var ordet." 

"Sluta vara så stöddig. Har du körkort? Nej, precis, skulle inte tro det. Det enda du får köra är renarna." 

"Jag skulle ha kunnat det, om saker varit annorlunda. Om jag bara inte blivit..." han tittade bort. Det ryckte i käkmuskeln.

Baksidetext;

Annie är bara sju när hon ser jultomten för första gången. Han finns på riktigt och hon fortsätter att träffa honom i flera år framöver, men bara på julafton. De andra dagarna är det som om han inte existerar. 

Rufsig och svarthårig ser Killian inte alls ut som annie trodde och när hon blir fjorton väcks nya känslor till liv. Förbjudna, förgörande känslor som inte kan leda till något annat än hjärtesorg, särskilt eftersom han snart ska bli tilldelad en ny stad någonstans i världen. 

Detta är en berättelse om Annie och Killian, två personer från olika världar som faller för varandra under månens sken. Men deras kärlek är inte tillåten och om de någonsin upptäcks kan det få förödande konsekvenser.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina