"Norfolk falls" av Carina Rydberg utgiven av Albert Bonniers förlag. Omslag; Miroslav Sokcic. Bokrecension; Vi befinner oss någonstans i förra seklet på sent 1800-tal. Då anländer den 26 år gamla kvinnan Irene Bear till Norfolk Falls. Norfolk falls ligger vid havet. Trots att många fartyg har gått på grund där, så är det en vacker plats. Mjuka kullar med gods här och där. Irene har till sin förvåning fått anställning som sällskapsdam på en mindre herrgård. Hon blir hämtad av en droska och förd till platsen. I själva verket flyr Irene från sitt eget mörka förflutna. Dock tror Irene att hon ska få leva på herrgården under en lång tid. Inte bara några månader som avtalat. Kvinnan som Irene ska vara sällskapsdam åt heter Emma Bloomsworth. Emma vill att Irene ska läsa ett maniskript av en outgiven författare, och de ska senare diskutera vad Irene tycker om det hon läst. Snart kommer även några nya besökare till herrgården som Emma presenterar som sin systerdotter Catherine och systerson Leslite Thorn, samt en viss mr Sommer. Ju längre tiden går ju mer funderar Irene vad som egentligen händer på herrgården. Varför svimmar hon och tappar minnet. Vad var det i teet hon drack egentligen? Det verkar som om Irene kommit till en plats som är mycket värre, än den som hon lämnat bakom sig. Vem Irene egentligen är får vi reda på medan vi läser.
Det fina omslaget till trots så är innehållet allt annat än ljuvligt och romantiskt. Jag trodde när jag började läsa, att detta var en romantisk historisk roman. Och att Irene skulle hitta den stora kärleken på herrgården. Men icke. Trots den till synes romantiska miljön, är det en mörk historia som rullar ut sig. Det är dock en otroligt spännande läsning, där herrgårdens invånare bär på olika hemligheter. Kanske har de gjort något man inte borde? Huvudpersonen själv bär på hemligheter, som uppdagas ju längre jag läser. Hon är verkligen inte den hon utger sig för att vara. Språket är tilltalande och jag tycker både miljö-tillika personbeskrivningarna är bra och målande. Vi får ta del av utflykter och promenader i det gröna samt middagar och spännande, men mörka konversationer. Vi får ta viss del av manuskriptet som Irene läser, och jag funderar på vem egentligen som skrivit det. Detta var en ny författare för mig. Nu är jag är verkligen nyfiken på författarens föregående böcker, efter att jag läst denna boken. Så ja, jag vill gärna läsa fler böcker av författaren. Denna bok gav mig mersmak. Jag såg verkligen inte det slutet skulle komma. Detta är en historia om besatthet, girighet och lust. Jag ger denna gotiska skräckroman 💜💜💜💜💜/5.
Mitt favoritställe ur boken;
FAKTUM ÄR ATT Irene helt medvetet hade valt att inte lita på sina minnen. Den där natten hos kvinnan som just avlidit, hur Irene hastigt slitit av hennes kläder; den oerhört vackra klänningen med brodyr som helt avgjort var i Irenes storlek; nej det var ännu ett av minnets bedrägerier, det hade aldrig skett.
Hon hade (fast ändå inte) luktat på klänningen och kommit fram till att den behövde vädras men inget mer.
Hon hade ställt sig framför spegeln med klänningen framför sig. Ja, nog vad den som gjord för henne alltid. Den borde ha tillhört henne från början.
På sängen låg den döda. Irene hade öppnat garderoben och funnit just den klänning som skulle passa en nyligen avliden. Svart brokad, hög hals. Den skulle till och med passa till begravningen. Säkert hade den burits under en sådan.
Det gällde att skynda sig innan likstelheten inträtt. Nu var kroppen ännu slapp och lealös men ändå svår att hantera; det var som om kvinnan trots allt stretade emot medan Irene kämpade för att få på henne plagget.
Till slut satt det ändå som det skulle. I smyckeskrinet som stod på nattduksbordet hittade Irene en medaljong som passade tillfället. Det var en guldmedaljong med svart emalj; inte särskilt värdefull men passande. Vad fanns det för mening med att begrava det värdefulla?
Irene rättade till kvinnans fötter, lade hennes armar över den del av bröstet där revbenen slutar och såg till sist till att huvudet låg som det skulle, på en kudde med ett vinrött örngott.
När hon hade gjort detta, blev hon stående vid sängen under några ögonblick. Hon visste inte varför och än mindre visste hon varför hennes händer plötsligt höjdes. Var det en hälsning? Ett avsked? En besvärjelse? Var det ett erkännande av skuld?
Det var omöjligt att veta, eftersom det aldrig hänt. Det var ett minnets bedrägeri och detta att hennes bröder natten före hade kommit ropande: Irene, Irene, du måste hjälpa oss! Inte heller detta hade hänt.
Och i vetskapen om att inget hade hänt ägnade Irene resten av dagen åt George Kemps roman, för i den hade allt hänt. Här fanns ingen plats för lögner och bedrägerier, skildringen var absolut sann och det var det som gjorde den så vacker.
Det fanns något fullkomligt rent i berättarens förälskelse i kvinnan han beskrev i boken. Hans kärlek gränsade till ren besatthet och det var just det som Irene fann så oemotståndligt. Vad kunde kärlek vara annat än en sorts godhetens galenskap, en vilja att helt uppgå i den älskades liv och själva existens? Som om den egna existensen inte varit något annat än en imitation av det som kunde kallas liv?
Samtidigt måste det vara så, resonerade Irene, att uppgåendet i den älskade även var ett offer. Man måste helt och hållet ge sig hän åt denna kärlek, vilket innebar att man bröt med det som tidigare varit det egna jaget, och vilken befrielse det skulle vara, om den var möjlig!
Baksidetext;
"I nätter av vånda ligger Djävulen alltid på lur."
NÅGON GÅNG i början av det förra seklet anländer Irene Bear till Norfolk Falls. Hon har fått anställning som sällskapsdam på en mindre herrgård, men flyr i själva verket ifrån mörka hemligheter i sitt eget förflutna. Frågan är dock om hon inte kommit till en plats som på många sätt är värre än det hon lämnat bakom sig.
CARINA RYDBERGS nya roman är en skrämmande skildring av hur människor kan behandla varandra – drivna av lust, girighet eller ännu mörkare krafter.
ISBN: 978-91-0-080942-3
%20(1).jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar