Runorna skriver vårt öde

"Runorna skriver vårt öde" av Christina Courtenay. Utgiven av Pia & Co Förlag. Omslag: Emma Graves. Bokrecension; I den här boken får vi följa Linnéa Berger, som är expert på vikingatida språk. Hon deltar i en arkeologisk utgrävning och en dag hittar hon, med hjälp av en metalldetektor, en vacker silverbrosch. Plötsligt blir Linnéa yr i huvudet och allt blir svart. Utan att förstå hur det har gått till vaknar hon upp på en främmande plats. Hon känner inte igen sig och ser inga tecken på att hon fortfarande befinner sig vid utgrävningen. I stället möter hon några män som talar ett språk hon vagt känner igen. De är arga och anklagar henne för att ha stulit den vackra silverbroschen som hon håller i handen. Männen är klädda som vikingar och Linnéa tror först att de deltar i ett rollspel – ett rollspel som de verkar ta på väldigt stort allvar. Men ganska snart inser hon att det otänkbara har hänt. Hon har på något sätt förflyttats tillbaka till vikingatiden. Och vad värre är – deras ledare Hrafn tänker ta med henne till Miklagård för att sälja henne. Hrafn tar med henne på en lång färd fylld av faror över hav och land. Linnéa måste hitta ett sätt att ta sig tillbaka till nutiden innan de når Miklagård. Kommer hon att hitta hem innan det är för sent? Och vad händer med de känslor som snabbt växer fram mellan henne och Hrafn?

Varning för sträckläsning! Om du, precis som jag, tycker om böcker om tidsresor, vikingar och kärlek, då är det här boken för dig. Den innehåller allt det – och lite till. Jag älskade den här boken redan från första sidan. När jag väl började läsa kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den fick följa med överallt, för jag bara måste läsa ett kapitel till. Boken innehåller flera riktigt spännande partier som gjorde det svårt att sluta läsa. Jag har inte läst något av Christina Courtenay tidigare, och detta är den andra delen i Runorna-serien. Böckerna kan dock läsas fristående. Nu känner jag att jag bara måste läsa den första delen också för att se om den är lika bra och spännande. Jag uppskattade de levande miljöbeskrivningarna och alla små detaljer om vikingatiden som verkligen förhöjde läsupplevelsen. Jag känner stor sympati för de båda huvudpersonerna. Dessutom finns det flera andra karaktärer som jag gärna skulle vilja läsa mer om, t.ex. Hrafns båda bröder och Linnéas vän Eija. Jag tycker att boken skulle göra sig fantastiskt bra som film. Jag läser mer än gärna en fortsättning på historien, eller något annat av författaren. Jag har definitivt fått en ny favoritförfattare. Som vanligt har Emma Graves skapat ett vackert och tilltalande bokomslag. Den här boken gillade jag verkligen, så den hamnar bland mina favoriter och får en särskild plats på bloggen. Boken får 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel fyra

”Du kan göra lite nytta medan vi väntar på avfärd.” Hrafn tog med Linnea till ett litet hus där en grupp kvinnor satt och sorterade och kardade ull, spann tråd och rullade upp den till garnnystan, medan två andra vävde tyg på en stående vävstol som stod lutad mot väggen. Han vände sig till den äldsta av dem. ”Estrid? Kan du se efter min träl, är du snäll? Du får inte släppa henne ur sikte.”

”Javisst, som du vill.”

Estrid var hans moster, till åren kommen, men han litade på henne när det gällde att hålla uppsikt över fången. Till skillnad från de flesta andra här var hon lojal mot honom och hans två yngre bröder, snarare än mot deras äldre halvbror Ture, som härskade över egendomen. Men hon var alltid noga med att vara respektfull mot Ture. Hrafns mor hade dött när hon födde hans yngste bror Geir, och Estrid som var barnlös hade tagit hand om pojkarna som om de vore hennes egna. För det hade hon fått stå ut med Hrafns far Eskils oönskade närmanden, men den enda gång han frågat henne om det hade hon sagt att det var ett pris hon gärna betalade.

Han stod i skuld till henne för det.

”Jag kunde inte låta er tre växa upp med bara honom”, hade hon sagt, som om det förklarade allt. Och det gjorde det kanske också, för deras far hade varit en svår man.

Tyvärr hade hon inte haft något inflytande över Tures uppfostran, vilket förklarade varför han blivit en avbild av sin far – girig, makthungrig och grym. Allt det som Estrid lärt sina systersöner att inte bli.

Nu nickade Hrafn ett tyst tack till henne och gick därifrån utan att låtsas om den blick Linnea gav honom. Förbryllad skakade han på huvudet. Vad var det för fel på henne? Hade hon ingen som helst självbevarelsedrift? Hon borde visa honom respekt och vänlighet, vinna hans välvilja, så att han skulle behandla henne väl, men hon verkade inte ha förstått det alls. Han hade aldrig ägt en träl tidigare – han brukade inte syssla med sådant som handelsvara – men han var säker på att de inte brukade bete sig så här. Tures gjorde det då sannerligen inte. Han skakade på huvudet och vinkade till sig sina två bröder, Rurik och Geir, som stod och dröjde i närheten. De följde honom in i skogen utan ett ord.

Rurik hade nyligen återvänt från en längre vistelse i Birka där han lärt sig silversmide och konsten att tillverka smycken. Han var tre år yngre än Hrafn men ungefär lika stor och folk brukade ofta påpeka hur lika de var, även om Ruriks hår var mer gyllene och lätt vågigt. De liknade varandra i mycket annat också. Båda var praktiska, skickliga och målmedvetna, men Rurik var mer sorglös och tog inte livet lika allvarligt som Hrafn gjorde. Kanske för att han aldrig burit det ansvar som kommer med att vara den äldste.

Geir var bara arton, men redan på väg att gå om sina bröder både i storlek och längd. Han hade alltid varit en allvarsam pojke som trivdes utomhus och ville jobba med händerna. Han var en skicklig snickare och kunde skapa nästan vad som helst i trä och visste precis vilket träslag som lämpade sig bäst för varje sak. Han tyckte också om att jaga, även om han helst gav sig ut ensam i skogen. Hrafn blev orolig när Geir försvann flera dagar i sträck, men hans farhågor hade hittills visat sig obefogade och brodern kom vanligtvis tillbaka med en imponerande samling skinn. Han hade till och med fällt två björnar och bar nu stolt en björnklo i ett läderband kring halsen. Kanske överfördes något av djurets styrka till honom, för han växte fortfarande och hade blivit fylligare på sistone.

Hrafn stannade i en glänta en bit från bosättningen där de fick vara i fred från nyfikna öron och ögon, och vände sig mot bröderna.

Baksidetext;

ÅTSKILDA AV TIDEN. SAMMANFÖRDA AV ÖDET.

Linnea Berger är expert på vikingatida språk, och tillbringar sommaren på en arkeologisk utgrävning. En dag ser hon något som glimmar till i jorden, och gräver upp en vacker brosch. När hon borstar av den och läser inskriptionen svimmar hon, och vaknar upp omgiven av män i vikingakläder. De måste vara någon slags rollspelare, som verkar ta leken på väldigt stort allvar …?

Snart inser Linnea att det otänkbara faktiskt är sant: hon har färdats tillbaka i tiden till åttahundratalet, och är nu fånge hos vikingakrigaren Hrafn. Han tar henne till sin träl, och snart befinner sig Linnea på ett skepp på väg mot Miklagård, där Hrafn ska sälja henne vidare.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

✨ I natt hände något ovanligt... ✨

Ni som följt mig ett tag vet att jag länge har kämpat med sömnen. Trots sömntabletter vaknar jag nästan alltid mitt i natten, ofta vid 2–3-tiden, och har svårt att somna om.

I går kväll testade jag SleepCare från CareMe. Jag tog två kapslar innan jag lade mig, och till min stora förvåning sov jag hela natten. När jag vaknade på morgonen kände jag mig dessutom pigg och utvilad.

Självklart går det inte att dra några stora slutsatser efter bara en natt, men det känns verkligen lovande och jag ser fram emot att fortsätta testa.

🌿 SleepCare innehåller bland annat: 💛 Saffran, som kan bidra till känslomässig balans och en positiv sinnesstämning. 🌿 Grönmynta och grönt te för avslappning. 🌿 Hjärtstilla för inre lugn.

Det jag också tycker om är att produkten innehåller naturliga ingredienser och inte är beroendeframkallande.

Om du, precis som jag, kämpar med sömnen kan det här kanske vara värt att prova. 💚

✨ Handlar du via min länk får jag en liten bonus, utan extra kostnad för dig, som sätter guldkant på tillvaron för vår familj. Tack för att du stöttar mig och det jag gör.

SleepCare 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Gröna fingrar

"Gröna fingrar" av Frida Gråsjö utgiven av Bokfabriken. Omslag Sofia Scheutz. Bokrecension; ​Detta är den fjärde och fristående delen i den charmiga pusseldeckarserien som utspelar sig kring den fiktiva 17:e slussen vid Södra Strandviken i Dalsland. Den här gången har orten ställt till med en färgsprakande skördefest. Odlingsentusiaster från när och fjärran samlas för att tävla om vem som har den stiligaste dahlian eller den rakaste sparrisen, och tre externa domare har bjudits in för att avgöra det hela. Men folkfesten hinner knappt börja innan stämningen surnar till. Bråk utbryter mellan deltagare och domare, och rykten om både mutor och korruption börjar sprida sig i leden. Snart tar festen en mörk vändning när huvudkaraktären Hanna hittar en av domarna mördad, brutalt överkörd av en skördetröska. Detta blir det femte mordet i ordningen vid den olycksdrabbade slussen. Nu har kanalbolaget fått nog; morden förstör affärerna och de hotar med att stänga ner slussen för gott och dra om vägen. Det får bara inte hända! För att rädda slussens framtid startar Hanna en egen privatutredning tillsammans med sin morfar Oskar. Listan över misstänkta är lång, men i takt med att de avskriver namn efter namn börjar tiden rinna ut. Kommer Hanna att hinna avslöja mördaren innan slussen stängs för alltid?

​Vad passar väl bättre i sommarvärmen än att slå sig ner på en sval plats och koppla av med en riktigt spännande pusseldeckare? För mig som själv älskar blommor och odling passade den här boken som handen i handsken. Det är ett sant nöje att återigen få träffa den före detta advokaten Hanna Sand numera brevbärare, samt hennes härliga morfar och alla de andra välbekanta karaktärerna, kryddat med ett gäng färgstarka nykomlingar. Frida Gråsjö har ett fantastiskt driv i sitt berättande och lyckas ännu en gång fånga mig redan från första sidan. Trots de otäcka morden är miljön så där underbart gemytlig; det är en plats där människor i grunden bryr sig om varandra. Gråsjö är en av mina absoluta favoritförfattare och hon är en mästare på att lägga ut villospår så att man aldrig kan lista ut mördaren i förväg. Har du inte upptäckt hennes mysdeckare än är det hög tid att börja nu! Jag har läst de flesta av hennes böcker och de får alltid högsta betyg av mig. Denna pärla är inget undantag. Betyg: 🩷🩷🩷🩷🩷/5

​Läs gärna fler recensioner av Frida Gråsjös böcker här på bloggen!

Mitt favoritställe ur boken;

​Kapitel 13

​ATT HITTA EN ficklampa visade sig inte vara den enklaste uppgiften, men till slut hade Oskar hittat en liten, rosaglittrig ficklampa i en av kökslådorna. Hanna misstänkte att den kommit som gratispremie med någon tidning, ingen vettig människa skulle köpt en sådan själv. Men huvudsaken var att den funkade. Den flimrade till, men lyste sedan med ett stadigt ljus.

​”Är inte ficklampa en sådan där sak man ska ha hemma om krisen kommer? Tillsammans med kontanter och annat tjafs”, frågade Hanna när de lämnade slussvaktarstugan och rundade hörnet. Än så länge var marken upplyst från lamporna omkring stugan, men längre bort fanns endast enstaka gatlampor längs med grusvägen.

​”Absolut, och vi har ju en”, svarade Oskar och viftade med den rosa ficklampan som just då flimrade till.

​”Vi får nog köpa en lite större”, konstaterade Hanna och tog fram sin mobil. Ljuset den erbjöd var inte heller särskilt starkt, men med gemensamma krafter tog de sig in bland maskinerna. Istället för att hoppa över harven och riskera att Oskar snubblade gick de runt, och in mellan en såmaskin och vad Hanna trodde var en helt vanlig traktor. Inne bland jordbruksmaskinerna syntes inte mycket av himlen, något som gjorde mörkret än mer kompakt. Hanna riktade mobilens ljus mot marken, och Oskar gjorde detsamma med ficklampan. Han fick inte bryta benet på nytt, det skulle hans gamla kropp kanske inte klara.

​En ljusglimt i ögonvrån gjorde att Hanna lyfte huvudet. Först trodde hon att hennes eller Oskars ljus reflekterats i någon av maskinerna, men när det blänkte till på nytt höll hon ut handen och stoppade Oskar. Ljuset hon sett flimrade till igen, denna gång i närheten av den stora skördetröskan där mordet skett.

​”Vi är inte ensamma”, andades hon i Oskars öra och stängde av mobilens ficklampa. Oskar spanade upp mot himlen, och först blev Hanna orolig att han trodde att hon menat att det inte var ensamma i universum, men han lät henne förstå att han också sett ljuset. Hon gestikulerade att han skulle släcka ficklampan. Vem kunde det vara som smög runt bland maskinerna sent på kvällen? Med tanke på alla förändringar som krävdes var Sune och Lena garanterat upptagna med att planera morgondagen, och Birgit hade säkert gått och lagt sig. Hanna visste att deras nya granne hade tidiga kvällsvanor. Det kunde så klart vara skördetröskans ägare, men då borde han göra lite mer väsen av sig än den person som tycktes smyga fram mot mordplatsen med endast en liten ficklampa som ljuskälla.

​”Ska vi gå närmare?” väste Oskar.

​”Stanna här”, viskade Hanna tillbaka. ”Det är för mörkt för att du ska se var du går.” Det var för ojämnt underlag för att Oskar skulle kunna ta sig fram säkert, men Hanna hade god erfarenhet av att smyga runt i skuggor. Tillräckligt bra i alla fall, hoppades hon, och lämnade Oskar bakom sig. Sakta smög hon framåt, närmare skördetröskan.

​Ljusskenet som tidigare bara skymtats mellan maskinerna lyste nu klarare och Hanna kunde se hur det rörde sig fram och tillbaka på marken. Hon pausade och försökte orientera sig. Om hon uppfattade saken rätt borde ljuskällan befinna sig precis där Morgans kropp hängt pressad mellan containern och skördetröskan, Hannas hjärta slog snabbare. Vem var det som stod en bit bort från henne bland maskinerna? Och vad gjorde hen där?

Baksidetext;

VID 17:E SLUSSEN vid Dalslands kanal hålls Södra Strandvikens skördefest. Marknadsstånden svämmar över, Årets Plöjboj ska koras och de tävlande visar upp allt från sina ståtligaste dahlior till sina mest imponerande zucchinis.

Men knappt har festligheterna inletts förrän Hanna Sand gör en makaber upptäckt: en av domarna har klämts till döds mellan en skördetröska och en container. Samma domare har tidigare under dagen anklagats för att ta emot mutor och favorisera kvinnliga tävlande.

Sommarens femte dödsfall får kanalbolaget att dra öronen åt sig. Hur många skandaler tål egentligen Dalslands kanal innan turisterna försvinner? Om inte Hanna och hennes morfar Oskar, slussvaktaren vid den 17:e slussen, lyckas lösa mordet innan skördefesten är över hotar en drastisk åtgärd: kanalen dras om och Södra Strandviken mister sin sluss!

Det är dags att vässa sekatören och följa de jordiga spåren, ännu en mördare går lös i Södra Strandviken.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Hanna i Provence

"Hanna I Provence" av Kristina Ahlström utgiven av Romanus och Selling bokomslag; Nils Olsson. Bokrecension; Vi får återigen göra bekantskap med Hanna och hennes familj. Vi får även lära känna både nya fyrfota tillika mänskliga vänner i Hannas liv. Hanna har nyligen tagit över ett B&B i Provence i Frankrike. Hon ska snart ha premiär för sina nya gäster, och det är mycket att stå i. Hanna tänker mycket på Yacoub, läkaren hon en gång älskat och fortfarande älskar. Den gången rann deras förhållande ut i sanden. En dag står Yacoub återigen framför henne här på Villa Mistral, nu med en hundvalp i famnen. En gåva som han ger till Hanna. Yacoub kan vara hos Hannas en tid, och det gör Hanna lycklig. Men så måste han återvända till sitt viktiga arbete i Stockholm. Hanna funderar på om deras distansförhållande kommer att hålla i längden. Att Yacoubs mamma blir sjuk och dör, mitt i allt, gör inte saken bättre. Hanna har mycket att tänka på, såsom hur hon ska få allt att gå ihop, att personal ska finnas när den behövs tillika hur hon ska få ekonomin att gå ihop. Dock går allt över förväntan trots en del personliga problem och sjukdomar. En dag tycker hon sig se Yacoub i Nice men hon måste ha sett fel. Han är ju i Stockholm. Julen närmar sig efter en lyckad säsong, och Hanna har flera överraskningar som väntar. Läs och se vilka!

Alla böcker jag läst i serien om Hanna har blivit bokfavoriter hos mig, och Hanna i Provence är inget undantag. Detta är den fjärde delen i serien. Jag bara älskade den här boken så mycket! Jag älskar att Hanna gång på gång lyckas med sina planer, trots alla bekymmer som drabbar henne och hennes familj på olika sätt. Återigen skulle jag vilja vara på plats där Hanna är! Få se och uppleva allt det vackra och mysiga. Författaren lyckas återigen med sina målande miljöbeskrivningar, så man önskar att man vore på plats, numera i det vackra Provence i Frankrike. Hon beskriver dofter och smaker, så att det vattnas i munnen. Jag älskar alla karaktärer, både tvåbenta och fyrbenta. Ett stort plus är att författaren delar med sig av Hannas recept i slutet på boken. Recept som jag skulle vilja testa vid tillfälle. Som jag skrev förut - "Hanna i Provence" blir ytterligare en bokfavorit, så har ni inte läst denna bokserie, så är det dags nu tycker jag. Alla böckerna om Hanna är så mysiga och läsvärda. Dessutom är böckernas omslag så fina och tilltalande. Jag hoppas på fler böcker om Hanna och hennes familj. Denna bokpärla får 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

​KAPITEL 6

​"På Karolinska?" Hanna tittar på Yacoub, som ser bekymrad ut när han hör namnet på sin arbetsplats.

"Ja, Anna fick ont och började blöda när vi närmade oss Arlanda, en ambulans väntade på oss när vi landade. Nu sitter jag i väntrummet medan de undersöker henne."

"Och Addie, är hon med dig?"

"Nej, hon följde med farmor och farfar hem."

"Hur mår du?"

"Det är okej, men det var en jäkligt jobbig resa, nu vill jag bara att Anna och barnet ska må bra. Men jag kan inte prata så länge nu, jag ville bara höra av mig."

"Jag förstår, ring igen så fort du vet något."

"Det ska jag göra."

Hanna tittar på Yacoub, hon vill att läkaren i honom ska lova att allt blir bra, att han ska säga något som tar bort trycket över hennes bröst.

"Vad sa Carl?"

"Inte så mycket, bara att de undersöker Anna, hon började blöda på planet."

"Aj då", säger Yacoub och skakar på huvudet, "då sätter de nog ett akut cerklage om det är möjligt." Hanna känner hur hon fryser.

​"Vad menar du med om det är möjligt?"

"Om livmodern börjat öppna sig kan det vara svårt." Hon tittar på Yacoub, väntar på en lösning, något som ger ett hopp. "En spontan abort är inte ovanligt i sådana här fall", han kramar hennes hand. "Jag är ledsen, Hanna, men vi får hålla tummarna för att det finns en möjlighet att stärka upp Annas livmoder. Men försök äta lite nu, maten är fortfarande ljummen."

"Jag kan inte", viskar Hanna. Plötsligt börjar hon darra, mörka minnen väller in och skjuter skoningslöst oron för Anna åt sidan, den där fruktansvärda natten för tjugofyra år sedan blir plötsligt levande för henne igen.

Yacoub slutar äta, reser sig och flyttar sin stol. Lägger en arm om Hannas rygg.

"Det blir bra, älskling. Jag känner mina kollegor på Karolinska. De är skickliga läkare, de tar hand om Anna."

Han kramar om henne, men släpper genast och backar en aning.

"Men du skakar. Hur mår du?"

"Jag förlorade ett barn", viskar hon, orden rinner ur henne, en djupt liggande fördämning brister och hon berättar medan tårarna rinner.

Baksidetext;

EFTER SVEK OCH FÖRLUSTER har Hanna lämnat Sverige bakom sig för att öppna ett bed & breakfast i Provence. Hon vill bygga ett nytt liv i solen bland vinrankor, blommande lavendel, franska bakverk och färgstarka grannar. Men hur ska hon klara alla utmaningar som det innebär att driva eget i ett främmande land? Förutom att hantera gästerna och det nya livet i Frankrike måste hon navigera sina relationer till familjen därhemma och de kriser som ständigt tycks uppstå.

Mitt i alltihop dyker Yacoub, läkaren från hennes förflutna, upp med en valp i famnen. Har de en framtid tillsammans eller drar de åt alltför olika håll? Kärleken ställs på hårda prov och längtan och osäkerhet blandas med arbetet med att förverkliga drömmen om Villa Mistral.

Hanna i Provence är en varm och livsbejakande berättelse om att våga börja om och söka glädje och kärlek mitt i livet. Fjärde boken om Hanna Dahlman är härlig feelgood, självklart med inspirerande recept.

"... en perfekt gräddad historia med ett oväntat slut. Ladda med fika och slå dig ner i favoritfåtöljen."

LÄNSTIDNINGEN SÖDERTÄLJE OM JULSTÖK I HANNAS KAFFESTUGA

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

💙 Läs min recension av "Hannas Sweet deli"        här

💙 Läs min recension av "Hannas kaffestuga"     här

💙 Läs min recension av "Julstök i Hannas kaffestuga"   här

I ödets skugga

"I ödets skugga" av Anita Hole utgiven av Whipmedia förlag. Omslag Anders Nyman. Bokrecension; I den här boken får vi följa två kvinnor från två olika sekler. Dessa kvinnor har liknande öden. Undersköterskan Therese drömmer om att bli författare. Av hennes vårdtagare, Greta får hon några dagböcker som har tillhört en släkting till Greta. Therese finner Jeannies historia gripande och vill skriva en bok om hennes liv. Samtidigt träffar Therese Kaj under en utekväll. De inleder ett förhållande. Plötsligt bestämmer Kaj att de ska flytta ihop till en lägenhet som Therese egentligen inte har råd med. Thereses vänninna Anna tycker att det är något som inte riktigt stämmer med Kaj. Therese väljer att inte lyssna. De får de två väninnorna att med tiden att glida ifrån varandra. När Jeannies pappa dör, så tar hans bror över förmyndarskapet över Jeannie och hennes två syskon. Jeannies farbror vill att hon ska gifta sig ståndsmässigt. För att göra det behöver hon lära sig att föra sig. Han bestämmer sig därför för att skicka henne till Stråviks slott för att bli sällskapsdam åt grevinnan. Jeannie tvingas således att lämna sina systrar och tryggheten på gården Gläntan. Under en bal på slottet blir Jeannie utsatt för ett övergrepp, som får konsekvenser. Då Jeannie lever i en tid där kvinnors röster inte får höras och där männen styr, måste hon därför leva med rädslan i att bli avslöjad. Medan Therese i nutid tog mod till sig och tog makten över sitt eget liv.

Detta är inte bara två olika historier från två olika sekler. Denna boken har även en djupare mening och ett budskap. Det är nämligen en berättelse om våld i nära relationer. Den handlar också om mod, och att våga stå upp för sig själv. Förr i tiden förväntades kvinnor som blev utsatta för våld eller övergrepp tiga om sina upplevelser. Fick mannens övergrepp på kvinnan konsekvenser, lämnades hon bort och tvingades att leva ett liv i skam. Ingen lyssnade på kvinnans berättelse. Männen styrde och hade makt över kvinnorna. Numera är livet lättare för kvinnor, även om det är svårt ännu idag att ta mod till sig, att lämna ett förhållande där kvinnan lever ett liv i våld och förtryck. Jag tyckte att den här berättelsen var gripande och jag fällde tårar över Jeannies historia. Detta är författarens debutroman, och jag tycker om både hennes språkbruk och miljö -tillika personbeskrivningar. Jag fann sympati för de båda huvudkaraktärerna. Författaren lyckas knyta ihop de båda kvinnornas berättelser på ett bra sätt. Trots det lite tunga ämnet har boken ett bra driv och berättelsen kändes trovärdig. Jag tyckte om hur det blev på slutet. Jag läser gärna mer av författaren. Boken är väl läsvärd! Jag tyckte även om bokens omslag, som speglar de två kvinnorna och deras berättelse. Denna tankeväckande bok får 💘💘💘💘💘/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 16

​T H E R E S E

​Hon var kall ända in i märgen och det bet rejält i kinderna när hon cyklade hem. Väl hemma ställde hon sig i duschen. Efter att ha återfått värmen i kroppen kröp hon upp i soffan med en rykande varm kopp te och lät blicken svepa över rummet. Den blågrå köksön började hon tycka om. Men Malmsten? Design i all ära. Det var något som saknades, hon ville göra det mer hemtrevligt. Hon bestämde sig för att köpa flera mjuka kuddar och färgglada plädar. En mjuk värmande matta och dukar på bordet. Och ett par gröna växter skulle piffa upp inredningen.

​Hon tog fram mobilen och fick genast en tyngd över bröstet när hon tänkte på Anna. Hon hade inget att skämmas för? Visst var det ett hastigt beslut att flytta ihop med Kaj men det var så här hon ville ha det. Var hon rädd för vad Anna skulle tycka? Till slut tryckte hon på ringknappen.

​"Hur är läget?" försökte hon med lätt ton, fast rösten darrade.

​"Men hallå!" Annas röst sprudlade, lika varm och livlig som alltid. "Det var verkligen på tiden. Jag har sms:at men du har inte svarat."

​Therese lät tystnade vara.

​"Hallå, är du kvar?" ropade Anna från andra sidan luren. Therese svalde. "Ja, jag vet ... jag fattar inte var tiden har tagit vägen. Hur har ni det i Bagaregården?"

​"Kanon! Du måste komma hit. Thomas ropar ... han hälsar."

​Therese pressade fram ett leende som Anna ändå inte kunde se.

​"Hälsa tillbaka. Jag kommer gärna." Hon tog en klunk av det heta teet för att vinna tid. Tungan brände till. "Du ... jag har något att berätta."

​"Va? Kör på. Jag är nyfiken ..."

​Therese knep ihop ögonen, letade efter orden. Hur skulle hon lägga fram det här? Hjärtat slog hårt, nästan att hon hörde hjärtslagen i öronen. Till slut pressade hon fram, nästan viskande. "Jag och Kaj har flyttat till Eriksberg."

​Det blev helt tyst i luren.

​"Flyttat?" Annas röst var annorlunda.

​Sedan fick Therese hålla mobilen på armlängds avstånd när Anna röst gick upp i falsett. "Men när hände det här? Nu förstår jag ingenting ... när då?"

​Ett hårt hugg i mellangärdet fick Therese att kippa efter luft. Hon visste att Anna väntade på svar, att varje sekund hon tvekade gjorde situationen värre. Hade hon svikit sin bästa kompis?

​"Ganska nyligen ... du vet, min etta blev för trång."

​"Men ... vänta lite. Vi sågs efter semestern. Då sa du inget."

​Therese knep ihop fingrarna runt tekoppen så hårt att det gjorde ont. Det gick inte att ta miste, Anna var förvånad. Men att börja prata om banklånet och invigningsfesten ... nej. Hon kunde inte. Inte nu.

​Therese lyssnade och undslapp sig en suck. Det verkade som att Anna accepterade situationen.

​"Jaha, det låter som att vi båda haft fullt upp. Men var roligt att ni två ska bo ihop. Toppen! Men hur har du råd med det? Lägenheterna är svindyra där, i miljonklassen, det vet du säkert. Men Kaj kanske har pengar ..."

Baksidetext;

Två kvinnor. Två sekler.

Ett öde som förenar.

När undersköterskan Therese får ta del av sin vårdtagare Gretas gamla dagböcker öppnas en dörr till det förflutna – och till hennes eget inre. Sakta börjar hon se sitt liv med nya ögon.

Hennes författardröm väcks till liv när hon fördjupar sig i Jeannies öde. Jeannie lever med sina systrar på gården Gläntan på 1840-talet, men efter föräldrarnas död tvingas hon lämna hemmet och bli sällskapsdam åt grevinnan på Stråviks slott. En dramatisk händelse under grevinnans bal förändrar allt. I en tid då kvinnors röster tystades av normer och av männens maktspel lär sig Jeannie leva med rädslan för att bli avslöjad.

När Thereses egen relation till sambon Kaj blir alltmer krävande börjar Jeannies röst tala till henne genom tiderna. Jeannies öde blir en spegling – och en varning. För att rädda sig själv måste Therese göra det Jeannie aldrig kunde: bryta tystnaden.

I ödets skugga är en gripande roman om tystnadens makt, om kvinnors kamp mot det osagda – och om modet att ta makten över sitt eget liv.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Semester idyllen- Stänkvik del 3

"Semester idyllen" av Anna Alemo utgiven av Karat förlag. Omslag Emma Graves. Bokrecension; I den här vackert förpackade boken får vi följa inredningsarkitekten Lovisa Andersson. Efter en skandal flyttar hon tillbaka till sin barndomsstad som ligger i Blekinge skärgård. Hon har både förlorat arbetet och mannen hon älskade. Men hennes lilla stuga är en riktig mardröm i furu. Hon döper därför stugan till "Fruktansvärda furustugan". Dessutom upptäcker hon snart att inte elen fungerar som den ska, vilket resulterar att hon är tvungen att anlita Gustav som är stans elektriker. Trots att Gustav gör allt för att visa sitt intresse tror Lovisa att han är tillsammans med hennes fiende Margareta. Lovisa är därför inte intresserad av något förhållande och avvisar honom bestämt, trots att hon ändå är attraherad av honom. Lovisa gör både nya och gamla bekantskaper i den lilla idylliska hamnstan, såväl nakenbadande grannar, som barndomsvänner och en skygg katt. Hon döper den lilla katten till Putte. Långsamt vinner hon kattens förtroende. Men en dag står hennes älskade Valter utanför furustugans dörr. Han vill nu ha henne tillbaka, och förklarar att allt var ett misstag. Kommer Lovisa nappa på betet och ta honom tillbaka för ett liv i storstan, eller ska hon slå sig till ro i den lilla stugan? 

Detta är den tredje och avslutande delen i serien Stänkvik. Jag har dessvärre inte läst de föregående delarna. Jag tänker dock att man ändå kan läsa dem fristående. Jag vill verkligen läsa de föregående delarna nu. Jag tyckte den här boken var precis lika bra som föregående böckerna jag läst av författaren. Anna skriver så mysiga böcker och tillhör mina favoritförfattare. Jag tycker att Anna har så härlig humor. Jag har skrattat högt flera gånger medan jag har läst. Jag gillar att hennes karaktärer är lite småklantiga och roliga. Även bikaraktärerna är småroliga. Jag gillar också dialogerna mellan de olika karaktärerna. De är rappa och underfundiga. Miljöbeskrivningarna är underbara och målande och jag skulle gärna besöka Blekinge skärgård efter att ha läst denna boken. Unna dig lite härlig feelgoodläsning i sommar. Den här boken är det perfekta sällskapet, oavsett om du kopplar av i sommarstugan, på segelbåten eller i solstolen. Boken är helt klart perfekt sommarläsning mellan bad, grillning och allt annat som hör sommaren till. Boken lämnar mig med en varm känsla inom mig. Denna boken blir en bokfavorit och får en speciell plats på bloggen och får 💜🩷💜🩷💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 6

​Mina matkassar är tunga och jag blåser undan en hårslinga som lossnat och envisas med att hänga ner i ansiktet. Jag slår vad om att Magdalena inte har sådana problem med sitt hår. Eventuellt lösa hårslingor är förmodligen arrangerade för att skapa en perfekt look.

​Jag suckar. Stänkvik är inte vad det varit. Det tycks ha förvandlats till en semesteridyll för stockholmare. Att jag överdriver precis som Gull-Britt bryr jag mig inte om. Jag kom hit för att jag ville återvända till den trygga plats där jag växte upp. Där alla kände alla och eventuella sommargäster kom från trakten eller åtminstone bara från Skåne eller Småland. Jag vill vara den tidens Lovisa och inte kvinnan som blev tagen på bar gärning med sin gifte älskare. Jag vill inte skämmas mer, inte vara orolig och otrygg, och jag vill definitivt inte behöva gömma mig på Ica för att jag riskerar att bli igenkänd. Det är förmodligen en tidsfråga innan Gull-Britt känner igen mig. Eller så kommer Magdalena få syn på mig och då är det kört.

​Hårslingan dinglar fram i ansiktet igen och jag stannar till, ställer ner kassarna och drar undan håret. Att kånka på tunga påsar är ansträngande. Varför tog jag inte bilen? Eller cykeln? Fast jag vet inte ens om jag har någon cykel. Men stod det inte en längst in i förrådet? Jo, jag tror det. Jag får helt enkelt titta efter.

​Mitt linne fladdrar igen och jag välkomnar svalkan vinden skänker. Solen gassar och inte ett moln syns på himlen. Det är underbart, och jag borde ligga på stranden istället för att kånka på matkassar. Men det är inget att be för. Matvarorna måste hem snarast möjligt, speciellt glassen. Må elen komma igång när jag bytt propparna, annars är jag illa ute. Jag lovar mig själv en glasspinne ute på altanen om allt går som det ska.

​Jag tar ett nytt tag om papperskassarnas handtag och går vidare. På andra sidan gatan kommer en lång man med mörkt hår och jag känner genast igen Stänkviks egen Hollywoodhunk Finn Hubertus. Vid sin sida har han en kvinna med rundad mage och jag inser att det är Linda. Min barndomskompis har blivit vuxen och det känns mycket märkligt. Trots att jag själv är fyrtio har hon bevarats i mitt minne som en tolvåring.

​Givetvis borde jag hälsa, men jag orkar inte. Vet inte vad jag ska säga. Mamma hade garanterat sprungit över gatan, pratat på om allt mellan himmel och jord och bjudit in dem på middag. Men sådan är inte jag, vilket är helt okej. Jag behöver inte ändra mig. Tanken är något svår att acceptera då jag hela livet velat vara mer utåtriktad och social.

Baksidetext;

EFTER EN SKANDAL SOM SKAKAR OM inredningsbranschen återvänder Lovisa till barndomsorten i Blekinge skärgård. Hon har förlorat både jobbet och mannen hon älskade och hoppas att tankarna ska klarna när hon slipper storstadens rampljus.

Stugan hon flyttar till saknar såväl charm som trygg elförsörjning. Dessutom stör grannarna i tid och otid, och vissa tar gärna ett nakenbad från hennes brygga. Stänkvik är inte längre den slumrande lilla kustort som Lovisa en gång lämnade.

Trots att gamla vänner, nya bekantskaper och en katt letar sig in i Lovisas liv gör hon sitt bästa för att inte öppna sitt hjärta. Ska hon slå sig till ro vid de solvarma klipporna eller återvända till storstaden?

Semesteridyllen är tredje och avslutande delen i Anna Alemos älskade serie Stänkvik.

karatforlag.se

ISBN 978-91-8083-163-5

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Norfolk falls

"Norfolk falls" av Carina Rydberg utgiven av Albert Bonniers förlag. Omslag; Miroslav Sokcic. Bokrecension; Vi befinner oss någonstans i förra seklet på sent 1800-tal. Då anländer den 26 år gamla kvinnan Irene Bear till Norfolk Falls. Norfolk falls ligger vid havet. Trots att många fartyg har gått på grund där, så är det en vacker plats. Mjuka kullar med gods här och där. Irene har till sin förvåning fått anställning som sällskapsdam på en mindre herrgård. Hon blir hämtad av en droska och förd till platsen. I själva verket flyr Irene från sitt eget mörka förflutna. Dock tror Irene att hon ska få leva på herrgården under en lång tid. Inte bara några månader som avtalat. Kvinnan som Irene ska vara sällskapsdam åt heter Emma Bloomsworth. Emma vill att Irene ska läsa ett maniskript av en outgiven författare, och de ska senare diskutera vad Irene tycker om det hon läst. Snart kommer även några nya besökare till herrgården som Emma presenterar som sin systerdotter Catherine och systerson Leslite Thorn, samt en viss mr Sommer. Ju längre tiden går ju mer funderar Irene vad som egentligen händer på herrgården. Varför svimmar hon och tappar minnet. Vad var det i teet hon drack egentligen? Det verkar som om Irene kommit till en plats som är mycket värre, än den som hon lämnat bakom sig. Vem Irene egentligen är får vi reda på medan vi läser.

Det fina omslaget till trots så är innehållet allt annat än ljuvligt och romantiskt. Jag trodde när jag började läsa, att detta var en romantisk historisk roman. Och att Irene skulle hitta den stora kärleken på herrgården. Men icke. Trots den till synes romantiska miljön, är det en mörk historia som rullar ut sig. Det är dock en otroligt spännande läsning, där herrgårdens invånare bär på olika hemligheter. Kanske har de gjort något man inte borde? Huvudpersonen själv bär på hemligheter, som uppdagas ju längre jag läser. Hon är verkligen inte den hon utger sig för att vara. Språket är tilltalande och jag tycker både miljö-tillika personbeskrivningarna är bra och målande. Vi får ta del av utflykter och promenader i det gröna samt middagar och spännande, men mörka konversationer. Vi får ta viss del av manuskriptet som Irene läser, och jag funderar på vem egentligen som skrivit det. Detta var en ny författare för mig. Nu är jag är verkligen nyfiken på författarens föregående böcker, efter att jag läst denna boken. Så ja, jag vill gärna läsa fler böcker av författaren. Denna bok gav mig mersmak. Jag såg verkligen inte det slutet skulle komma. Detta är en historia om besatthet, girighet och lust. Jag ger denna gotiska skräckroman 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

FAKTUM ÄR ATT Irene helt medvetet hade valt att inte lita på sina minnen. Den där natten hos kvinnan som just avlidit, hur Irene hastigt slitit av hennes kläder; den oerhört vackra klänningen med brodyr som helt avgjort var i Irenes storlek; nej det var ännu ett av minnets bedrägerier, det hade aldrig skett.

Hon hade (fast ändå inte) luktat på klänningen och kommit fram till att den behövde vädras men inget mer.

Hon hade ställt sig framför spegeln med klänningen framför sig. Ja, nog vad den som gjord för henne alltid. Den borde ha tillhört henne från början.

På sängen låg den döda. Irene hade öppnat garderoben och funnit just den klänning som skulle passa en nyligen avliden. Svart brokad, hög hals. Den skulle till och med passa till begravningen. Säkert hade den burits under en sådan.

Det gällde att skynda sig innan likstelheten inträtt. Nu var kroppen ännu slapp och lealös men ändå svår att hantera; det var som om kvinnan trots allt stretade emot medan Irene kämpade för att få på henne plagget.

Till slut satt det ändå som det skulle. I smyckeskrinet som stod på nattduksbordet hittade Irene en medaljong som passade tillfället. Det var en guldmedaljong med svart emalj; inte särskilt värdefull men passande. Vad fanns det för mening med att begrava det värdefulla?

Irene rättade till kvinnans fötter, lade hennes armar över den del av bröstet där revbenen slutar och såg till sist till att huvudet låg som det skulle, på en kudde med ett vinrött örngott.

När hon hade gjort detta, blev hon stående vid sängen under några ögonblick. Hon visste inte varför och än mindre visste hon varför hennes händer plötsligt höjdes. Var det en hälsning? Ett avsked? En besvärjelse? Var det ett erkännande av skuld?

Det var omöjligt att veta, eftersom det aldrig hänt. Det var ett minnets bedrägeri och detta att hennes bröder natten före hade kommit ropande: Irene, Irene, du måste hjälpa oss! Inte heller detta hade hänt.

Och i vetskapen om att inget hade hänt ägnade Irene resten av dagen åt George Kemps roman, för i den hade allt hänt. Här fanns ingen plats för lögner och bedrägerier, skildringen var absolut sann och det var det som gjorde den så vacker.

Det fanns något fullkomligt rent i berättarens förälskelse i kvinnan han beskrev i boken. Hans kärlek gränsade till ren besatthet och det var just det som Irene fann så oemotståndligt. Vad kunde kärlek vara annat än en sorts godhetens galenskap, en vilja att helt uppgå i den älskades liv och själva existens? Som om den egna existensen inte varit något annat än en imitation av det som kunde kallas liv?

Samtidigt måste det vara så, resonerade Irene, att uppgåendet i den älskade även var ett offer. Man måste helt och hållet ge sig hän åt denna kärlek, vilket innebar att man bröt med det som tidigare varit det egna jaget, och vilken befrielse det skulle vara, om den var möjlig!

Baksidetext;

"I nätter av vånda ligger Djävulen alltid på lur."

NÅGON GÅNG i början av det förra seklet anländer Irene Bear till Norfolk Falls. Hon har fått anställning som sällskapsdam på en mindre herrgård, men flyr i själva verket ifrån mörka hemligheter i sitt eget förflutna. Frågan är dock om hon inte kommit till en plats som på många sätt är värre än det hon lämnat bakom sig.

CARINA RYDBERGS nya roman är en skrämmande skildring av hur människor kan behandla varandra – drivna av lust, girighet eller ännu mörkare krafter.

ISBN: 978-91-0-080942-3

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina