Snurra min jord

"Snurra min jord" av Britt Peruzzi och Carina Sigurdsson, omslags design; Sofia Scheutz utgiven av Mondial förlag. Bokrecension; I den här boken får vi följa tre olika personer. Stillsamma Stina som är chef för en nyhetstidning, Stinas granne Lola, samt Casper som är vikarie på Stinas tidning. Alla har de olika mål i livet som de drömmer om men en sak har de gemensamma. -kärleken till dansband. Stina har också börjat fundera på om hon ska ge kärleken till Pierre, en ny chans. Stina har tänkt på honom genom åren och Pierre har nu hört av sig efter många år. Lolas förhållande går på sparlåga, trots att hennes personlighet går mer i buggtempo. Hon blir besviken när hennes man bjuder henne på en weekend resa till Danmark, då hon egentligen skulle till Malung och dansbandsveckan. Lola vill göra något nytt i livet och bestämmer sig för att öppna en inrednings butik. Casper är en kille som är ofrivilligt singel och han jagas av sin mammas kloka ord- om inte nu, så när? Stina är inte så förtjust i att röra sig men skapar i hemlighet spellistan livet är kort, då folkkära melodier börjar snurra i hennes huvud. Alla drömmer de om att få uppleva Dansbandsveckan i Malung. Stina skaffar biljetter och de tre vännerna beger sig till Malung i Dalarna, och det med Stina som reseledare. Trots att vistelsen börjar med att det regnar så blir det precis så där underbart som de tänkt sig. Men så försvinner Stina plötsligt utan att säga något. Vart kan hon tagit vägen?

Detta är den första delen i serien Dansbandsserien. Det kommer bli en triologi. Jag har inte läst något av författarna förut. "Snurra min jord" är en varm berättelse om vänskap tillika livets upp och ner gångar. Boken bygger till stor del på tre olika personer och deras kärlek till dansband. Jag gillar verkligen temat på den här boken. Jag gillar också de tre olika huvudkaraktärerna. Vi får följa de olika personligheterna på ett bra sätt genom berättelsen och deras olika livsöden vävs samman på ett fint sätt. Det är tre personer vi får lära känna, som är på olika platser i livet. Stina har varit singel ett tag. Lola blir lämnad av sin otrogne man, och Casper är ofrivilligt singel, men har nyligen börjat träffa någon. De tre huvudpersonerna känner att livet står stilla, men visst kan jorden börja snurra igen- bara man bestämmer sig för det? Jag gillar att varje kapitel börjar med en slinga av en dansbandslåt. Man ska försöka lista ut vilken låt det är. Dock finns det ett fasit längst bak i boken. Jag blir sugen att lyssna på dansbands musik medan jag läser. Jag blir också så glad av den här boken. Jag har skrattat en del medan jag har läst. Jag läser gärna vidare i serien och mer av författarna. Jag ger denna mysiga bok 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

11

"Fredagkväll när du och jag får va tillsammans."

FREDAG 23 AUGUSTI | KVÄLL

På Stinas balkongbord stod en kyld vit valpolicella. En sallad på fänkål och apelsiner såg fin ut på ett nytt fat som hon inte kunnat motstå nere i fabriksbutiken. Svärdottern Ilona, som nu jobbat i butiken i några år, hade berättat att det var en japansk keramiker som låg bakom det nya blommönstret i grönt och ljuslila. Det hade påmint om barndomens 70-talstapeter hemma i Finland och Stina hade slagit till, trots priset.

Nu hade hon koll både på en lammfilé i ugnen och på hunden som låg bredvid den nya soffan, och kopplad till balkongdörren. Det fanns en orsak. Hans blick var fäst vid ugnsluckan.

– Nähä! Glöm det! Ugnsluckan är varm och jag vet inte var jag har dig ännu.

Inte de där bedjande ögonen! Varför hade hon ens nämnt att hon och Bengt en gång i tiden haft hund? Hon hade varit ett öppet mål. Och nu stod hon här, med en hund som rent juridiskt tillhörde Casper, men som lägligt dumpats hos henne. Nåväl, några dagar skulle hon kunna ha honom här.

Han var ändå ganska söt. Liknade ett litet vitt lamm. Tydligen en lagotto, en sådan som letade tryffel om de råkade bo där det fanns sådana. De var åtråvärda, hade hon läst. Varje år dök det upp någon lagotto i Italien av konkurrerande tryffeljägare, då en härlig hade dragit vinstlotten som hamnat först på ett lämpligt ställe på Värmdö och sedan i hennes välordnade kök.

Visst hade han härjat runt i lägenheten när han kom in, men varken hoppat upp i soffan eller sängen. Det bådade gott. Fast nu skulle det snart bli middag och då vågade hon inte ha honom lös.

”Efter middagen går vi en långpromenad, du och jag. Jo, det gör vi. Vare sig du vill eller inte. Jag vet en bra stig vi kan gå. Kanske ända bort till Tjustviken.”

Hon tittade reflexmässigt mot ytterdörren. Stefan var förstås sen. Som alltid. Hade ungen någonsin kommit i tid till skolan eller fotbollen? Inte ens som vuxen kunde han hålla koll på klockan.

Hon fick nog vara nöjd om han kom ihåg att hon bjudit honom på middag dagen före själva födelsedagen. Det var numera en tradition, ett sätt att få lite mor och vuxen son-tid. Sin riktiga födelsedag skulle Stefan fira med Ilona på restaurang, medan ”fammo” tog hand om tvillingarna.

Hon ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Nu såg hon honom, han spatserade långsamt längs kajen. Men varför kom han från det hållet? Nej, hon skulle inte fråga. Han fyllde för farao 33 år och hade rätt till ett privatliv. Innan födelsedagsbarnet hunnit uppför trapporna plockade hon snabbt fram träflaggan som alltid hade hängt med.

Baksidetext;

​Framåt! Den enda riktning en människa borde ha. Men nyhetschefen Stina trivs med sitt stilla liv i de historiska porslinskvarteren i Gustavsberg. Med havsutsikt, välstädad lägenhet och passionen lagd i malpåse.

​Grannen Lolas liv går mer i buggtempo. Men bakåt, nu när hennes äktenskap sjunger på sista refrängen. Och Stinas unge vikarie Casper jagas av sin mammas kloka ord: »Om inte nu, så när?«

​Tre liv, tre olika drömmar, men en längtan som för dem samman: att uppleva Dansbandsveckan i Malung. Stina vill egentligen inte röra på kroppen i onödan. Ändå börjar alla folkkära melodier snurra i bakhuvudet, och i hemlighet har hon skapat spellistan »Livet är kort«.

​För livet är kort. Kanske är det på dansgolvet som allt ska falla på plats?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina