"Ensambarn" av Anneli Jangegård Fogelberg utgiven av Lava förlag. Bokrecension; Vi får följa författarens många gånger svåra resa genom uppväxten. En uppväxt som präglas av mobbing, smärta och sociala utmaningar. Mobbingen har så klart satt sina spår, och det måste hon bearbeta i vuxen ålder, då självkänslan har fått sig en törn. Då hälsan redan från barndomen präglades av olika sjukdomstillstånd, som svår migrän krävdes även anpassning i skolan. Det blev många turer till olika läkare för att ställa rätt diagnoser tillika få rätt hjälp av vården. Fibromyalgi är en sjukdom som inte syns, men den är högst verklig. Författaren drabbas av många motgångar, samtidigt som hon upplever stor kärlek och uppbackning av hennes nära och kära. Författarens kärlek till både familj och hennes djur finns som en röd tråd genom hennes liv. Trots att författaren egentligen inte klarar det, ger hon ändå inte upp, utan försöker ändå jobba heltid. När hälsan sviker blir hon sjukskriven gång på gång. Jag uppfattar författaren som en person som inte ger upp trots alla hälsomässiga motgångar.
Jag tyckte att denna självbiografi var väldigt tankeväckande. Vi får en inblick i hur det är att leva med kronisk smärta. Men det är inte bara fibromyalgi som drabbar författaren. Migrän och diskbråck, är bara några av de sjukdomstillstånd hon drabbas av ovanpå fibromyalgin. Författaren möts av många motgångar i sitt liv tillika brist på empati av sjukvården, vilket kändes jobbigt att läsa om, för man blir både ledsen och arg. Varför finns det ingen förståelse för andra människors situation i vårt samhälle? Jag förstår inte att ett samhälle måste byggas upp på att alla ska arbeta 100%. De som inte klarar av samhällets krav möts av människor utan empati, och ses som en belastning. Det skapar såklart stor stress hos den enskilda individen, och man kan lätt hamna i en depression. Varför kan inte samhället var mer ampassningsbart i stället? Försäkringskassan och sjukvården är många gånger ett stort skämt. Denna bok borde läsas av alla de människor som jobbar inom sjukvården samt försäkringskassan. Tack, Anneli, för att du delat med dig av din resa. Jag ser fram emot att läsa mer av det som du skriver i framtiden. Jag skickar författaren en stor varm styrkekram. Denna tankeväckande självbiografi får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Utdrag ur boken;
TONÅRING
USCH, JAG AVSKYDDE tonåren. Mensen kom när jag var 12 och med den extremt svåra menssmärtor. Den var alltid riklig, extremt smärtsam och varade ungefär en vecka. Här räckte inte dåtidens bindor till och tamponger användes inte lika mycket. Så i början var det bindor, massor av bindor, handdukar i sängen och liniment på mage och rygg.
Smärtan kunde inte stillas med hjälp av receptfria läkemedel, så det fick bli lite starkare saker, som jag idag inte kommer ihåg namnet på. Hur som helst, de hjälpte lite, men inte helt. Jag var däckad de första dagarna. Om du som läser detta har samma som jag, så förstår du exakt vad jag menar.
Men för dig som inte har detta problem: tänk dig att ha en extrem smärta, en tia på en tiogradig skala där tio är värst. Smärtan sitter krampaktigt i nedre delen av buken, vandrar runt till ryggen och ner i hela benen. Den är så extrem att den är förlamande. Jag blir samtidigt förstoppad. Så, jättehård i magen och då ska man krysta ut det samtidigt som buken håller på att hå itu.
Där och då funderade jag på om jag skulle få dras med detta elände hela mitt liv. Föga visste jag vad ödet hade på lut för mig. Och tur är väl det. Jag vill inte veta mitt framtida öde.
13: När man börjar i högstadiet är allt nytt och läskigt, så även för mig. Niorna var så stora. Det var så mycket nytt och så många nya. För mig som var synsk empati, med svårigheter att passa in någonstans, var det väldigt jobbigt. Hur jag än var eller vad jag än gjorde så passade jag aldrig riktigt in.
Sjuan gled förbi rätt obemärkt ändå. Jag började greppa min roll, vara mig själv, men bara lagom, så att jag inte står ut ur mängden för mycket.
Det här med mode har aldrig varit något för mig. Jag struntade fullständigt i vad som var modernt och inte. Jag klädde mig i det jag gillade. Punkt.
Baksidetext;
I denna djupt personliga självbiografi tar Anneli Jangengård Fogelberg oss med på en resa som börjar i en barnfom präglad av mobbing och sociala utmaningar, och fortsätter genom ett liv dominerat av kronisk smärta. Ensambarn är en berättelse om mod, motgångar och drn obevekliga kampen för att bli förstådd och accepterad i rn värld som ofta blundar inför osynlig smärta.
Författarens kamp med fibromyalgi och bristen på empati inom sjukvården speglas genom hennes uppriktiga och emotionella berättelse. När hon väljer att utbilda sig behandlinspedagog, öppnas en ny värld av emotionella utmaningar men också möjligheter till helande och självförverkligande.
Denna boken är en berättelse om överlevnad och en inspirationskälla. Fogelberg bjuder in läsaren till en intim inblick i sitt liv, bryter traditionella narrativa strukturer och väver samman sina egna reflektioner med verklighetens råa känslor.
Ensambarn är en viktig läsning för alla som söker förstå och känna medkänsla för de som lever med osynlig smärta, och för de som själva kämpar med liknande utmaningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar