"Vithet" av Jon Fosse utgiven av Albert Bonniers förlag. Bokrecension; Boken handlar om en man som plötsligt drabbas av leda. Han tar sin bil och bara kör, tillslut hamnar han djupt inne i skogen, och där fastnar bilen. I stället för att skaffa hjälp, sitter han kvar i bilen. Det är så sent på året att det plötsligt börjar snöa. När det slutat snöa och det börjar bli mörkt, går han ur bilen. Inte heller nu väljer han att att gå tillbaka för att söka hjälp, utan väljer att fortsätta på stigen rätt in i den mörka och kalla skogen. När jag lära känna den här mannen genom hans tankar, förstår jag att han känner sig väldigt ensam, ingen skulle sakna honom om han försvann. Han berättar att han drabbats av leda- depression. Jag får följa hans sista förvirrande tankar innan han duckar under för kyla, trötthet tillika törst och hunger. Hans föräldrar kommer och för honom in till vitheten. Det är det sista vi får veta.
Detta är den första boken jag läser av författaren, men jag hoppas inte det blir den sista. Det är inte en bok som innehåller så många sidor, men det är inte det viktiga i den här historien. Detta är en fint beskriven historia om hur man kan känna en omedveten längtan om att göra slut på allt- och om döden. För huvudpersonen tycks inte vara medveten om sin längtan efter att dö. Bara hans omedvetna beslut som leder fram till slutet. Jon Fosse är en norsk författare som har skrivit ett stort antal böcker i olika genrer, och hans böcker är översatta till femtio olika språk. Han har även fått Nobellpriset i litteratur 2023. Jag uppskattar hur han beskriver huvudpersonens tankar och känslor på ett fint sätt. Jag uppskattar även hans språkbruk, som är väldigt vackert. Ibland kan en bok ge mig som läsare något speciellt, detta är en sådan bok. Om jag får möjlighet läser jag gärna mer av författaren. Denna vackert förpackade bok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Utdrag ur boken;
Jag körde iväg. Det gjorde gott. Rörelsen gjorde gott. Jag visste inte vart jag skulle. Jag bara körde. Det var en leda som hade kommit över mig, jag som annars aldrig kände mig uttråkad hade gripits av djup leda. Inget jag kunde komma på att göra ingav mig någon glädje. Och därför bara gjorde jag nåt.
Jag satte mig i bilen min och körde och där jag kunde ta antingen åt höger eller åt vänster tog jag åt höger, och där jag vid nästa vägskäl kunde ta antingen åt höger eller åt vänster, där tog jag åt vänster. Och på det sättet fortsatte jag att köra. Till slut hade jag hamnat långt in på en skogsväg där hjulspåren efterhand var så djupa att jag kände att bilen skrapade mot backen. Jag körde bara på, ända tills bilen skrapade mot backen. Jag körde bara på, ända tills bilen stod fast som berget. Jag försökte backa den bakåt, men det gick inte, så jag lät den stå där den stod. Slog av motorn.
Jag blev sittande kvar i bilen. Ja nu står jag alltså här, tänkte jag, och jag kände mig tom, som om ledan hade förvandlats till tomhet. Eller kanske snarare till ängslan, för jag kände mig tom, som om ledan hade förvandlats till tomhet. Eller kanske snarare till ängslan, för jag kände som en rädsla i mig där jag satt och såg rakt framför mig, tomt, som in i ett ingenting. In i ingenting. Vad är nu det för ett uttryck, tänkte jag. Där framför mig är dkogen, bara skogen, tänkte jag. Så det var alltså till skogen som den här hastigt påkommna bilturen hade lett mig.
Baksidetext;
En man kör iväg med bilen utan att veta vart han ska. Han kommer tillslut in på en skogsväg och stannar inte förrän bilen kör fast. Det blir mörkt och kallt och börjar snöa.
Men istället för att leta efter hjälp går mannen vidare in på en stig i skogen. Han gör det trots att det redan är så mörkt att han knappt ser något, och trots att han vet att det är ren idioti.
Vithet är en lysande berättelse om gränsen mellan liv och död, skriven med Jon Fosses särpräglade minimalistiska mångsidighet.
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar