"Teckentyderskan-Vårens vresiga eldar" av Annika R. Melin utgiven av Arwyddion Publishing förlag. Bokrecension; Vi gör en tidsresa till andra hälften av 1700-talets Sverige. Siri lever med sin man, Ivar, och deras två barn i en liten övergiven stuga. Men livet för unga Siri är hårt, och den lilla familjen har knappt mat för dagen. Mannen gör inte mycket för att bistå henne med mat och annat som hon skulle behöva hjälp med, och han driver mest omkring. Trots att han beger sig ut för att jaga och fiska, kommer han ofta hem tomhänt. Vad han egentligen gör när han är borta vet inte Siri, men hon har sina aningar. Ivar kan vara borta i flera dagar och humöret blir allt mer oberäkneligt. Arbetet på gården är han inte så intresserad av. Siri får ofta själv göra allt hon kan för att få mat till sina små barn. En dag hittar hon en ränsel i skogen. Förutom att den innehåller en massa mat, gör hon även ett oväntat fynd i den. I sin ensamhet knyter Siri kontakt med andra människor i sin närhet, bland annat den mystiska skogskvinnan Eira och torparen Vegard. Av sina nya vänner får hon hjälp och stöd. Eira undervisar henne om ätbara växter i skogen, och en massa annat. Maken blir allt elakare mot henne, och när hon får reda på att han dessutom varit otrogen, får hon tillslut nog. Men maken vill inte skiljas, och försöker få Siri att ändra sig. Snart ställs allt på sin spets.
Wow! Denna boken är författarens debutroman, men vilken debutroman sedan! Detta är en bok som kommer hamna på min blogg, som favoritbok. Detta är den första delen i en släktkrönika, som heter "Teckentyderskan". Jag tyckte berättelsen var otroligt spännande ända från början till slutet. Jag varnar för sträckläsning! Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. Boken innehåller många spännande karaktärer och huvudpersonen Siri får min sympati. Jag får mycket känslor när jag läser den här boken och jag lever mig in i berättelsen. Jag känner ilska mot Siris elaka man, och får till och med tårar i ögonen vid något tillfälle. Jag känner också glädje när det går bra för Siri. Jag gillar författarens miljöbeskrivningar, och det märks att författaren kan mycket om örter, och hur man levde under andra halvan av sjuttonhundra talet. Författaren har dessutom ett fint språkbruk, och vi får följa huvudpersones tankar och känslor på ett fint sätt. Jag hoppas del två kommer snart för jag läser gärna vidare i serien, tillika andra böcker av författaren. Detta är en väldigt läsvärd bok. Rekommenderas varmt. Denna spännande historiska roman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel 16
Dagen därpå tar Siri med barnen till bäcken för att hämta vatten. Erik är uppspelt och hans humör smittar av sig. De ser en stare, det är ett pålitligt vårtecken. Hon hoppas den ska bosätta sig vid just deras lilla stuga, det skulle sannerligen kunna vända turen till deras fördel. Staren sitter på en kal trädgren där den visslar och gnisslar på sitt utmärkande sätt, blandat med alla andra läten den frambringar, som vore den flera olika fågelarter i en enda.
Siri har alltid förundrat sig över stararna. När hon som barn såg dem i svärmar stora som svarta ovädersmoln blev hon till rn början rädd, men det övergick snabbt i fascination över flygkonsterna. Starar är förtrollande och på nära håll är deras fjäderdräkt ett bländvärk av de mest skimrande färger man kan tänka sig.
Hon pekade ut staren för barnen men de blickar blott flyktigt mot trädtoppen, inte särdeles intresserade. I stället jagar Erik efter en brandgul fjäril med mörka fläckar. Tyrvi börjar gny och Siri lyfter henne ur bärsjalen så att hon får komma ner på marken. På senare tid har flickan blivit alltmer otålig, reser sig upp mot stenar och stockar, snart nog kommer hon nog att ta dina första stapplande steg. Om Tyrvi blir lika vild som sin storebror så blir det inte lätt att hålla reda på dem.
-Erik! Kom tillbaka. Låt fjärilen flyga, den vill inte bli fångad.
-Fånga fjärilen?
-Nej, inte röra fjärilar. De är ömtåliga. Vackra att titta på men inget att leka med.
De kommer fram till bäcken och Siri får syn på ett krus med blå och vita blommor på andra didan vattnet. Hon ler. Det är ett tecken från Eira. Med värme tänker hon på den vänliga och givmilda skogskvinnan medan hon böjer sig ner för att fylla den första spannen. När hon återigen ser upp så lägger hon märke till ytterligare två krus med blommor. Tillsammans formar de tre krusen en pil som pekar uppför slänten, bort från bäcken och rakt mot det stället där Siri vet att Eira bot även om man inte kan skönja gläntan eller huset härifrån. För ett ögonblick sedan fanns där endast ett krus, det är Siri helt säker på. Eller kan hon ha misstagit sig?
-Barn. Vi lämnar spannarna här ett tag. Låt oss först gå och hälsa på Eira.
-Eira, jaa!
Baksidetext;
Siri tror inte sina ögon. Under snön ligger en stor ränsel. Hon slickar sina torra läppar och trycker handen mot magen. Mat? Till barnen, förstås. Men vems är lädersäcken? Inte kan hon bara ta den!
-Har du berättat för någon mer om vad du hittade i ränseln, undrar Eira. Du har väl inte visat dem för någon?
-Nej, svarar Siri och skakar på huvudet.
-Kanske för din man?
-Nej, inte ens för Ivar.
Varför har hon inte gjort det? Siri vet inte, hon känner sig bara förvissad om att det är något speciellt, något hon måste hålla hemligt.
Följ Siris hårda kamp mot samhällets normer, kyrkans snäva ramar och makens nycker när hon kämpar för familjens överlevnad. Som redskap använder hon sin kvinnliga kraft och intuition. Oväntat stöd finner hon hos den mystiska skogskvinnan Eira.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar