💔 Blogginlägg-När jag inte längre orkar vara den mamman jag en gång var

Ibland känner jag mig som världens sämsta mamma. Inte för att jag inte älskar mina barn – tvärtom, de är hela mitt hjärta. Men när värken slår till, eller när den där förlamande tröttheten tar över min kropp, så orkar jag inte längre vara glad, lekfull eller baka kakor som jag brukade. Jag orkar inte alltid svara med ett leende.

Och då kommer det dåliga samvetet som ett åskmoln över hjärtat.

Jag minns den där pigga mamman jag en gång var. Hon som följde barnen till skolan varje dag. Som lekte i timmar i parken. Som skrattade, planerade picknickar, bakade bullar och satt uppe för att höra om drömmar och hemligheter. Hon fanns där – fullt ut.

Sen kom branden 2013.

Och med den förlorade jag inte bara vårt hem. Jag förlorade min son. Och med honom... min livsglädje.

Allt förändrades. Sorg är inte bara en känsla, den är som en skugga som följer varje steg. Den tar plats i kroppen, i själen, i vardagen.

Och fastän jag vet att jag gör så gott jag kan – fastän jag vet att kärleken till mina barn aldrig minskat – så känns det ändå ibland som om jag svikit.

Men kanske... kanske finns det ändå en annan sorts styrka i att fortsätta älska, fastän man själv går sönder inuti.

Till dig som känner igen dig: Du är inte ensam. Och du är inte en dålig mamma. Du är en mamma som kämpar. Med ett hjärta fullt av både sorg och kärlek.

❤️

💔 Dikt: När jag inte längre orkar som 

förr

Det finns dagar då jag inte orkar

inte som förr, när jag sprang med er i solskenet

när skratten kom lätt och bullarna jäste i ugnen

och jag var mamman som alltid fanns där.

Nu bär jag värk i kroppen

och en sorg i själen som aldrig vill släppa taget.

Tröttheten är som en skugga

som drar ner gardinerna för livet.

Jag saknar henne –

hon jag en gång var.

Den glada, den starka,

hon som följde till skolan, som höll handen,

som byggde världar av sand och skratt.

Men något brast 2013.

När lågorna tog vårt hem

och himlen tog mitt barn

då föll också en bit av mig.

Sedan dess har jag kämpat

att vara mamma mitt i mörkret

att ge kärlek fast hjärtat blöder

att andas för er skull, fast luften ibland tar slut.

Och ändå –

kanske är det just i det

som modet bor.

Att älska, även när det gör ont.

Att stanna, även när man vill försvinna.

Att viska "jag älskar dig"

fast rösten är trött av gråt.

Jag är inte perfekt.

Men jag är mamma.

Och jag älskar er.

Alltid.

Alltid.

Varma kramar till dig som orkar en stund i 

taget. Du gör mer än du tror.

Ha en fin dag!

Kram Nina