"Solo stjärnhästen" av Pippa Funell, illustrerad av Jennifer Miles utgiven av Argasso bokförlag. Bokrecension; Barn 9-12 år. Vi får återigen göra bekantskap med den adopterade flickan Tilly som älskar hästar och lär sig rida tillsammans med sina vänner på gården Mångläntan. Tilly tänker mycket på sin biologiska mamma och funderar över vem hon var. Hon får äntligen rida på sin älskade Silverskugga för första gången. Vilken lycka! Det är också dags för hennes första hopptävling. Hon träffar Brook, en av sina vänner, och han är orolig över tävlingen på sin häst Solo. Han berättar för Tilly att han tappat bort sin lyckoamulett. Eftersom Tilly själv har en lyckoamulett som hon alltid har haft, så förstår hon hur viktig amuletten är för honom. Hon vill göra allt för att hjälpa Brook att hitta den. Hur går det på Tilly första tävling? Hittar Tilly Brooks lyckoamulett? Vad händer när båda två har samma lyckoamulett? Vad betyder det?
Detta är den sjätte delen i serien om Tilly och hästarna på Mångläntan. Jag har recenserat två av böckerna om Tilly förut. Jag har ju alltid älskat just hästböcker så jag läser gärna en hästbok när jag får chansen. Jag hade älskat Pippa Furnells böcker då jag var barn, för jag red ju också när jag var barn och tonåring. De råd som Tilly får i boken är de som författaren själv har fått och själv lär ut. Författaren beskriver tankar och känslor på ett fint sätt. Jag gillar att Tilly har en speciell känsla för hästarna. Jag gillar också att det finns fakta längst bak i boken om hur man ska ta hand om sin ponny. Det finaste rådet av alla är "Ta hand om din ponny och ge den så mycket omsorg och kärlek som du bara kan!" Författaren beskriver livet runt hästarna på ett fint sätt. Jag uppskattar även de fina svartvita illustrationerna i boken. De tillför det lilla extra till handlingen. Jag hoppas det kommer fler delar i serien om Tilly då denna boken slutade väldigt spännande. Denna vackra hästbok får 🩷🩷🩷🩷🩷/5.
Mitt favoritställe ur boken;
3
Förberedelser
Vid middagsbordet den kvällen kunde Tilly inte sluta prata om sin ridtur på Silverskugga. Hon glömde helt bort den hemlagade chiligrytan och behövde flera gånger bli påmind om att äta istället för att prata. Och när hon inte pratade om ridturen tänkte hon på den. Tack och lov var det ett bra sätt att skingra nervositeten inför hopp tävlingen nästa dag.
"Du får gå och lägga dig tidigt i kväll, Tilly", sa pappa. "Så är du pigg och utvilad till i morgon."
Tilly protesterade inte. Hon hade läst mycket om vad som krävdes inför en hopptävling, och hon visste att man tjänade på att vara pigg och i bra form. Hon hjälpte till med disken och gick sedan upp på sitt rum.
Men hon gick inte och lade sig direkt. För många tankar virvlade runt i hennes huvud just nu. I stället tog hon den lilla asken som alltid brukade ligga på sängbordet och fällde upp locket. Innuit fanns det slitna fotot av hennes biologiska mor - det som mamma hade gett Tilly dagen före hennes första ridläger.
Hon satte sig på sängkanten med fötterna på en bunt gamla ponny tidningar och stirrade på det. Hennes biologiska mamma såg ut precis som Tilly. Hon var klädd som en ursprungsamerikan och stod intill en vacker, vit häst.
"Jag önskar jag visste mer om dig", viskade Tilly. " Och om den där fina hästen."
Baksidetext;
När Tilly ska delta i en av ponnyklubbens hopptävlingar stöter hon ihop med sin vän Brook, som ska tävla i den högsta klassen med hästen Solo. Han verkar vara nervös och berättar att han har tappat bort ett föremål som han behöver när han tävlar. Tilly bestämmer sig för att hjälpa honom hitta det, men då upptäcker hon något mycket oväntat.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar