Jag vaknade imorse av att mitt alarm tjöt som om det ville varna mig för ett inkommande meteoritnedslag 🚨. Det var bara tisdag. En vanlig tisdag. Men kroppen kändes som att jag försökt brottas med ett kylskåp i sömnen – och förlorat.
Jag är trött 😴. Inte bara “lite sliten efter helgen”-trött, utan trött på djupet. Trött i benen, hjärtat, självkänslan. Som om själva grundinställningen i mitt system är: "Nej tack, vi hoppar över idag också."
Hjärnan känns mest som ett gammalt modem. Den kopplar upp sig ibland, men låter mycket och gör lite 🫠. Jag försöker tänka klart men fastnar ofta mitt i meningen. Vad skulle jag göra nu igen? Varför står jag med smörkniven i handen i badrummet?
Allt känns som att vada i sirap. Inkorgen blinkar som ett nödljus. Folk kommer med goda råd – “ta en promenad”, “testa yoga”, “drick vatten”. Tack. Jag har gått så mycket att mina fötter numera har eget postnummer 🚶♀️. Vattendrickandet har nått nivåer som kräver bygglov för intern pool 💧. Och yoga… jo, visst. Om vi definierar "nedåtgående hund" som att jag ligger raklång på soffan och stirrar uppgivet i taket.
Men mitt i all denna kompakta trötthet händer små saker 🌱.
Som när jag lyckas ta mig ut och plötsligt hör fåglarna igen 🐦. Eller när jag skrattar åt något riktigt dumt – som att jag försökte ringa med fjärrkontrollen 📺📞. Eller när en vän skriver “jag tänker på dig” utan krav, bara omtanke 💌.
Och just där, i det lilla, finns något kvar. En påminnelse om att jag fortfarande finns här. Lite kantstött, kanske. Lite låg på batteri 🔋. Men jag har inte gett upp. Jag har bara… pausat. Laddar långsamt om. Och även om allting känns motigt just nu, så betyder det inte att det alltid kommer kännas så 🌤️.
Det kommer en ny period. En lättare. Kanske med fler skratt. Kanske med lite mer ork. Jag vet inte exakt när – men jag vet att den kommer. Och tills dess försöker jag vara snäll mot mig själv 💛.
Och andas. Ett andetag i taget räcker just nu. 🫁
Ha en fortsatt trevlig dag!
Kram Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar