Att jag först behövde vara lugn, produktiv, duktig, snygg, stark – sen kunde jag vara snäll mot mig själv.
Men vet du vad jag har börjat förstå?
Det är precis tvärtom.
Självkärlek är inte något jag förtjänar när jag mår bra. Det är något jag behöver allra mest när jag inte gör det.
Det är att lägga handen på hjärtat mitt i stressen och säga:
"Jag ser dig. Du försöker. Du är okej."
Det är att inte straffa mig själv för att jag inte orkar.
Att låta mig vila, utan att be om ursäkt.
Jag övar på att vara min egen trygghet.
Att tala till mig själv som jag skulle tala till en vän.
Med värme. Med tålamod. Med kärlek, även när allt känns lite rörigt.
Och det händer något då. En stilla, inre blomning.
En mjukhet som får ta plats.
Till dig som också längtar efter att känna dig mer hemma i dig själv:
Du är inte ensam. Vi går den här vägen tillsammans – ett litet steg i taget. 💛
Varm kram,
Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar