I dag gör det ont. På riktigt.
Tårarna rinner, och jag försöker inte ens stoppa dem längre. Det är som om något gått sönder inuti – eller kanske är det något som har varit trasigt länge, men som jag lyckats dölja bakom leenden och “det är lugnt”-svar.
Självförtroendet är i botten. Och det värsta är att jag vet varför.
Jag har blivit mobbad. Inte bara en gång, inte bara lite. Det har satt sina spår. Djupa, tysta spår som andra kanske inte ser – men som jag känner varje gång jag tvivlar på om jag är värd något. Varje gång jag tänker att jag inte duger.
Det där gamla sitter kvar, även om åren går. Blickarna, viskningarna, uteslutningen. Det som andra kan kalla “småsaker” blev till röster i mitt huvud. Röster som viskar att jag inte räcker till, att jag är fel. Och vissa dagar, som i dag, är de rösterna högre än min egen.
Men jag skriver det här inte bara för att jag är ledsen. Jag skriver för att jag vill vara sann.
För att jag vet att jag inte är ensam.
Och för att det behöver sägas: Mobbning försvinner inte bara för att det tar slut på utsidan. Det lever kvar i oss. Men det betyder inte att vi måste stanna där.
Jag gråter i dag. Men jag läker också.
Jag försöker hitta tillbaka till den där rösten som säger: “Du är värd mer än hur de behandlade dig.”
Och jag vet att jag är på väg. Sakta, men säkert. Steg för steg. Tår för tår.
Till dig som också blivit sårad: Jag ser dig. Du är inte ensam. Och du förtjänar att må bättre – precis som jag. Och en sak har jag, min älskade Molle och min bästa vän, som aldrig dömer mig, och alltid finns vid min sida...
💛/Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar