Heartless hunter-Crimson moth 1

"Heartless hunter-Crimson moth 1" av Kristen Ciccarelli utgiven av Mius förlag bokomslag Kerri Resnik Bokrecension;🦋I den här boken får vi lära känna Runa, alias Nattfjärilen. Hon lever tillsammans med sina vänner Verity och Alex på den fiktiva ön Nya Republiken. För två år sedan bestämde man sig för att rensa ut alla häxor som bodde på ön. Sedan dess lever Runa och de andra häxorna gömda för omvärlden. För att hålla dem under kontroll har man tillsatt ett nationalgarde som leds av Gideon Sharpe. Även han bär på en historia där en häxa har orsakat honom mycket lidande. Runa är själv en häxa, men det är en hemlighet hon måste hålla väl dold. På dagarna lever hon som vilken ytlig societetsflicka som helst. Men bakom den fasaden finns Nattfjärilen, som har ett tydligt mål: att frita så många häxor som möjligt. Till sin hjälp har hon Alex och Verity, som hjälper henne att samla den information hon behöver för att befria häxorna som hålls fångna på olika platser. När Gideon fångar Seraphina, hennes avlidna mormors bästa vän, blir Runa fast besluten att frita henne. För att lyckas måste hon dock alliera sig med sin ärkefiende Gideon. Samtidigt misstänker Gideon att Runa är Nattfjärilen, och han är fast besluten att hitta bevis som avslöjar hennes sanna identitet. Men ju mer tid de tillbringar tillsammans, desto starkare blir attraktionen mellan dem. Kommer Runa att lyckas frita Seraphina? Kan hon stå emot de allt starkare känslorna som växer fram för Gideon? Och kommer Gideon till slut att hitta de bevis han behöver för att avslöja och fånga Nattfjärilen?

Mina tankar❤️;

Detta är en riktigt magisk bokpärla! Detta är den första delen i den nya bokserien Crimson Moth, en fantasyberättelse om häxor, förbjuden magi och kärlek som växer fram där den kanske allra minst borde. Här handlar allt om att fånga häxorna och avrätta dem som inte lyckas fly. Det här är den första boken jag läser av författaren, men wow, vilken läsupplevelse! ❤️ Jag älskade den redan från första sidan och har dessutom fått en ny favoritförfattare. Jag sugs in i berättelsen direkt och kunde sedan knappt lägga boken ifrån mig. Den är så galet bra! Trots att den innehåller över fyrahundra sidor tog det bara några dagar för mig att läsa ut den. Jag hade faktiskt utan problem kunnat läsa flera hundra sidor till! Jag älskar de spännande karaktärerna och tycker verkligen om den fiktiva värld som författaren har skapat. Med sina målande och levande beskrivningar får hon platsen att kännas så verklig att man nästan tror att den existerar på riktigt. Det är en fantastisk känsla när en författare lyckas fånga en så fullständigt att man glömmer bort tiden och bara vill stanna kvar i berättelsen. Jag fastnade också för kombinationen av häxor, förbjuden magi, hemliga identiteter och förbjuden kärlek. Det finns så mycket som väcker nyfikenhet och gör att man hela tiden vill läsa vidare. Gillar ni fantasy med häxor och magi, förbjuden kärlek och karaktärer som tvingas dölja sina verkliga identiteter, då får ni verkligen inte missa denna bokpärla! 🦋✨Det här blir definitivt en av mina bokfavoriter, och den får därför en alldeles speciell plats på bloggen. Jag längtar redan efter att få läsa nästa del i serien! Jag måste också nämna det fina bokomslaget. Så otroligt snyggt och passande för berättelsen! ❤️En magisk fantasyberättelse som fångade mig från första sidan och som jag varmt rekommenderar! Betyg: ❤️❤️❤️❤️❤️/5

Mitt favoritställe ur boken;

​ÅTTA

​RUNA

​MINORA (subst.): en kategori av små till medelstora besvärjelser.

Minorabesvärjelser kräver en häxas färskt utgjutna blod. Gammalt blod fungerar vanligtvis inte och kan få smärtsamma konsekvenser för häxan. Undantag kan göras när man använder någon annans blod. Exempel på Minorabesvärjelser är att stänga en dörr från andra sidan rummet eller att tända ett ljus utan tändsticka.

​Ur Magins regler av drottning Callidora den tappra

​Hennes mormors trolldomsböcker stod uppradade på de unkna gamla hyllorna i det hemliga arbetsrummet.

​”Ditt förråd börjar sina”, sa Verity och strök med fingrarna över de korkförsedda små glasflaskor som hängde på den motsatta väggen. Av de sex flaskorna var fyra tomma och två fulla. En innehöll Runas blod, den andra Veritys.

​”Jag vet”, sa Runa från sitt skrivbord, där hon ritade symbolen för besvärjelsen Sanningsägare på botten av en keramikbägare. Hennes gäster skulle vara här inom en timme, och hon behövde vara redo. ”Men min blödning börjar inte förrän om två veckor.”

​När Runa hade insett att hon var en häxa hade hon utvecklat ett system för att lagra blod med hjälp av flaskor som Verity stulit från universitetets kemilabb. Det var så Runa höll sin kropp fri från besvärjelseärr. Genom att samla in sitt blod vid varje månadsblödning kunde hon oftast få ihop tillräckligt för att det skulle räcka månaden ut, om hon använde det sparsamt och höll sig till enkla illusionsbesvärjelser. Ju mer komplicerad en besvärjelse var, desto fler besvärjelsetecken krävdes och desto mer blod gick åt.

​Några månader efter att hennes mormor avrättades blödde Runa för första gången. För alla hennes vänner hade de månatliga cyklerna börjat flera år tidigare, runt trettonårsåldern. Men Runas första kom sent, när hon var sexton, inte förrän efter revolutionen.

​Hon mindes fortfarande de smärtsamma kramperna längst ner i magen. Hon hade varit en fest när de började och blivit tvungen att ursäkta sig. I badrummet hade hon upptäckt den bläcksvarta fläcken i trosorna.

​Runa hade stumt stirrat på den.

​Det var det första tecknet på att man var en häxa: att man vid sin första blödning inte blödde rött, utan svart.

​Runa hade sett Nan utöva magi och hade snappat upp grunderna från henne. Men allt annat hade hon lärt sig av Verity, vars två äldre systrar varit häxor och låtit sin lillasyster hjälpa dem med deras besvärjelser. Det var Verity som börjat samla in sitt eget blod och ge det till Runa för att hjälpa henne utföra starkare besvärjelser.

​Som den här förtrollningen. Sanningsägaren var en Minorabesvärjelse och därför mer avancerad än Runas vanliga illusioner. Så hon använde Veritys blod i stället för sitt eget. 

Baksidetext;

​NATTEN DÅ RUNAS LIV FÖRÄNDRADES FÖR ALLTID FLÖT BLODET PÅ GATORNA.

​Efter revolutionen har häxorna störtats från makten och jagas till döds. För att överleva måste Runa dölja vem hon är.

​Om dagarna spelar hon en ytlig societetsflicka. Om nätterna är hon Röda Nattfjärilen, en maskerad häxa som räddar andra undan förföljelse. När ett uppdrag går fel bestämmer hon sig för att komma nära Gideon Sharpe – en fruktad häxjägare som kan ge henne den information hon behöver.

​Men Gideon har sina egna skäl att uppvakta henne. Han misstänker att Röda Nattfjärilen använder Runas fartyg för att smuggla häxor i säkerhet och tänker avslöja sanningen.

​Ingen av dem räknar med att deras spel ska bli verklighet.

​I EN VÄRLD BYGGD PÅ LÖGNER KAN KÄRLEKEN VARA DET FARLIGASTE AV ALLT.

”Förtrollande och djupt romantisk – Heartless Hunter grep tag i mig redan från första meningen och höll mig trollbunden ända till den sista. Berättelsen vecklar ut sig som genom magi och är som gjord för att erövra ditt hjärta.”

​Rebecca Ross, författare till Gudomliga rivaler

Ha en fortsatt underbar dag!

Kram Nina

Luna månens dotter

"Luna Månens dotter" av I.L. Nyberg utgiven av BoD förlag. Illustration I.L. Nyberg. Bokrecension;  📚 ❤️🦇 I den här boken får vi lära känna Luna, vars liv börjar under mycket svåra omständigheter. Hennes biologiska mamma, som har problem med droger, dör kort efter förlossningen. Luna adopteras därför som liten bebis av en man som inte behandlar sin familj särskilt väl. Lyckligtvis har hon en adoptivmamma som älskar henne och gör allt hon kan för att skydda henne från styvfaderns vrede. Men när mamman dör, och Luna bara är elva år gammal, förändras allt. Nu är det Luna själv som utsätts för styvpappans våld och övergrepp. När Luna går ut skolan som femtonåring tar hon chansen att fly. Hon stjäl en ansenlig summa pengar ur styvfaderns kassaskåp och lämnar sitt gamla liv bakom sig. I Stockholm skaffar hon sig en sliten liten lägenhet och ett arbete som städare på ett kontor. Luna lever ett ensamt liv utan vänner, men en dag flyttar en katt in i hennes lägenhet. Han blir snart hennes bästa vän och ett viktigt sällskap i vardagen. 🐈❤️ En kväll, på väg hem från arbetet, väljer Luna att gena genom en park. Där blir hon indragen bland buskarna av en man som erbjuder henne möjligheten till ett helt nytt liv – ett liv som odödlig. Luna tar chansen, och därifrån får vi följa henne in i en helt ny värld. Ett liv där hon både finner sitt livs kärlek och får möjlighet att hämnas för sin mors död och det lidande hon själv tvingats utstå under sin uppväxt.

Mina tankar ❤️

Det här är den första delen i en bokserie om vampyren Luna, och dessutom författarens debutroman. Jag tycker att det är extra roligt att berättelsen utspelar sig här i Sverige. Det ger historien en lite annorlunda känsla, och jag gillar verkligen att få följa en vampyrberättelse i en svensk miljö. Jag tycker mycket om Luna som huvudperson. Hon har gått igenom så mycket svårigheter och lidande, och det är svårt att inte känna sympati för henne. Därför känns det också fint att hon får en möjlighet till en nystart och att hon äntligen kan få en form av upprättelse efter sin svåra barndom. Det händer väldigt mycket i den här boken! Tempot är högt redan från första sidan, och det dröjer inte länge innan man dras in i Lunas värld. Det är dessutom spännande att få följa henne när hon upptäcker sitt nya liv som vampyr och lär sig att hantera allt vad det innebär. Trots att boken innehåller en hel del sidor upplever jag den som väldigt lättläst. Det beror mycket på all action och på hur handlingen hela tiden förs framåt. Kapitlen är lagom långa, och det blir lätt att tänka att man bara ska läsa ett kapitel till … och sedan ännu ett! 📖✨ Jag uppskattar också både persongalleriet och miljöbeskrivningarna. De bidrar till att göra berättelsen levande och hjälper mig att komma närmare karaktärerna. Boken innehåller även en del heta scener, som jag tycker är fint återgivna och passar in i berättelsen. Sammanfattningsvis är detta en spännande, berörande och fartfylld vampyrberättelse som bjuder på både mörker, kärlek och en chans till en ny början. Jag ser verkligen fram emot att läsa vidare om Luna och få veta vad som väntar henne i nästa del av serien. 🦇 Gillar ni spännande vampyrböcker får ni inte missa att sätta tänderna i den här! Mitt betyg: ❤️❤️❤️❤️❤️ 5 av 5 hjärtan!

Mitt favoritställe ur boken; 

Kapitel 3

​Jag tog försiktigt upp det gulnande pappret och såg nyckeln av guld som låg under. Jag la asken och nyckeln åt sidan och vecklade upp pappret. Då såg jag att det var ett papper till, ett helt nyskrivet sådant. Det var daterat bara några veckor tillbaka.

​Jag började läsa den nyskrivna texten, som uppenbarligen var skriven av den gamle mannen, till mig:

​"Om du sitter och läser det här brevet så betyder det att jag äntligen har fått ro efter alla dessa år av längtan efter att få dö, och att jag har förvandlat dig till en odödlig. Jag har följt dig noga under större delen av ditt liv och vet det mesta om dig. Varje odödlig som känner att de har fått nog av livet och vill ha ro, det vill säga att dö, har ett sista uppdrag här på jorden och det är att hitta en person som de kan ge odödligt liv åt. Jag har länge känt att jag gjort mitt nu och jag orkar inte sörja fler dödsfall av mina nära och kära, så jag har sedan flera år tillbaka valt att, när du var redo, så ska jag dö! Jag valde ut dig för flera år sedan och vet vad du har gått igenom! Du har lidit i hela ditt liv och förtjänar nu ett helt annat liv, därför valde jag dig!"

​I asken hittar du ett gammalt pergament där reglerna är nedskrivna för oss odödliga, dessa måste du följa noga. Alla överträdelser av dessa bestraffas med döden.

​Och som svar på en av de frågor som du nu har, nej du är inte ensam, vi finns över hela världen men vi får inte öka i antalet, vi får aldrig avslöja vilka vi är eftersom vi då riskerar att bli utrotade. Du kommer att känna, i hela kroppen, när du är i närheten av en likasinnad, men liksom människor, så är inte alla av oss goda. Alltid på din vakt och lita inte på någon, varken dödlig eller odödlig!

​I asken finner du också en nyckel. Den går till min egendom som nu är din. Jag har testamenterat allt jag äger till dig, vilket gör dig oberoende för många århundraden framåt om du sköter dina kort rätt. Huset som nyckel går till kommer du att veta var det ligger när du rör vid nyckeln. Du kommer att se platsen för ditt inre. Kvarlåtenskapen består av ett flertal fastigheter världen över samt ett antal företag som sköts och bedrivs av personer, väl utvalda, av mig genom åren, och som du kan lita hundra procent på.

​Gör dig av med den lägenhet du har nu, säg upp dig från ditt arbete, packa dina saker och bege dig till huset så fort som möjligt. Så länge du är kvar här så befinner du dig i fara.

Baksidetext;

​Luna blir adopterad redan som bebis, efter att en drogberoende kvinna fött henne, ensam, på en bakgata och därefter avlidit.

​Hon växer upp i hem med en mor som älskar henne men en far som ständigt begår övergrepp på sin hustru. Vid 11-års ålder välls hela Luna's värld omkull när hennes mor dör i en olycka i hemmet. Det är i alla fall vad hennes far kallar det!

​Övergreppen övergår till Luna istället och så småningom förstår hon att hennes mor, under alla år, gått emellan och tagit slagen avsedda för henne.

​Slag och våldtäkter blir en del av hennes vardag, men samma dag som hon går ut grundskolan, vid 15 års ålder, så flyr hon från hemmet. Hon rensar sin fars kassaskåp och får mig sig en ansenlig summa pengar och alla hennes mors smycken, som hon alltid undrat över vad de tagit vägen.

​Hon kommer till Stockholm och lyckas, efter att ha sovit utomhus i flera nätter, få tag på en sunkig lägenhet, där ingen frågar efter hennes namn eller ålder. Hon lyckas också, så småningom få tag i ett, dåligt betalt, städjobb på ett kontor.

​En dag när hon kommer hem så sitter en grå katt utanför porten. Han ser så hungrig ut att Luna tar med honom upp till lägenheten och ger honom mat. Han kommer att bli hennes bästa vän.

​När hon är på väg hem, en sen kväll, genar hon genom parken. Hon hinner knappt in i parken förrän hon blir överfallen av en man, som drar in henne i buskarna.

​Hela hennes uppväxt, med ständiga våldtäkter, spelas upp i hennes huvud och hon vill till en början, bara dö.

​Men, det visar sig, att mannen har helt andra planer för henne.

​Han ger henne en chans att börja om sitt liv, på ett helt annat sätt...

​I.L. NYBERG har sedan unga år haft en fascination för just vampyrer. Hon har ofta frågat sig varför, men aldrig hittat svaret på den frågan.

​Idag är hon i 60-årsåldern och har precis skrivit sin första bok, efter att i många år alltid känt att det är just det som hon velat ägna sitt liv åt. Dock har en bra historia aldrig hunnit sig [fel i originaltexten: infunnit sig] förrän nu. Inspirationen kommer från alla de böcker och filmer som getts ut genom åren.

​Så om du är en fan av filmer som "En vampyrs bekännelse", "Twilight", "True Blood" eller böcker av Guillermo del Toro, Ann Rice, Justin Cronin eller E.L. James, då är chansen stor att du även kommer att älska denna bok.

​En bok om våld, hämnd och död men även om den stora kärleken, passion, intensiva sexlekar och bedövande sorg. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Problematisk sommar romans

"Problematisk sommar romans" av Ali Hazelwood utgiven av Modernista förlag. Bokrecension; I den här boken får vi lära känna Maya Killgore. Maya är 23 år gammal och ska närvara vid sin storebrors bröllop. Hennes uppväxt har varit svår eftersom hon blev föräldralös tidigt, och det var brodern som tog hand om henne. Bröllopet ska äga rum på Sicilien i Italien. Maya har aldrig kunnat sluta tänka på sin brors bästa vän, Conor Harkness, som är 38 år gammal. Relationen mellan dem är problematisk på flera sätt. De har nämligen inte pratat med varandra på tio månader, och Conor tycker dessutom att Maya är alldeles för ung. Något som Maya själv inte verkar ha några större problem med. Bröllopsgästerna ska tillbringa en vecka tillsammans före bröllopet, med god mat, antika ruiner, turkost hav och en vacker, romantisk villa på Sicilien. Men gästerna har knappt hunnit anlända förrän saker och ting börjar gå fel. Vad sägs om magsjuka, vulkanutbrott och en bröllopsklänning som inte kan levereras? Samtidigt börjar Maya ana att Conor döljer något, men vad? Och vad ska hon göra för att få muren han har byggt upp mellan dem att rämna? Maya kan nämligen absolut tänka sig en sommarromans. Med allt som händer på Sicilien ser det ut som att bröllopet kommer att spåra ur fullständigt. Kommer det överhuvudtaget att bli något bröllop? En sak är säker – det blir inte riktigt som planerat!

Mina tankar ❤️

Ali Hazelwood är en av mina absoluta utländska favoritförfattare. Jag har läst flera av hennes böcker och tycker verkligen om hennes speciella stil. Jag uppskattar bland annat hennes humoristiska ton och de rappa, underfundiga kommentarerna mellan huvudpersonerna. Jag skrattar ofta när jag läser Alis böcker, och den här gången var inget undantag. Hennes böcker är både underhållande och spännande. Jag älskar också att hennes huvudpersoner ofta är smarta, självständiga och lite speciella, och att de brukar ha ovanliga och intressanta yrken, exempelvis inom forskning. Maya är inget undantag när det gäller att vara smart och självständig, även om hennes arbete inte får lika stort utrymme i den här boken som i flera av de andra böcker jag har läst av författaren. Jag tycker också mycket om att vi får följa med tillbaka i tiden genom tillbakablickar på Mayas och Conors gemensamma historia. Det ger oss en djupare förståelse för deras relation och gör att vi får lära känna dem bättre. Även om man kanske kan ana hur det hela kommer att sluta, är det ändå så mysigt att få följa med på resan. Ali Hazelwood lyckas återigen bjuda på en härlig blandning av romantik, humor och dråpliga situationer som får mig att både le och skratta. Har ni inte läst någon bok av Ali Hazelwood tidigare kan jag varmt rekommendera den här, eller varför inte Kärlekshypotesen? Själv längtar jag redan efter nästa bok av författaren! Mitt betyg: ❤️❤️❤️❤️❤️/5

Mitt favoritställe ur boken;

​»HAR du gått vilse?« frågar jag.

Jag låter syrlig och arg, men för en gång skull struntar jag i om jag tappar humöret.

»Det är stjärnklart i natt«, säger Conor och låter inte alls som killen som praktiskt taget bad mig dra dit pepparn växer för två timmar sedan. Han sätter sig bredvid mig på bänken, rufsar förstrött Tiny i pälsen och lutar huvudet bakåt för att titta upp på himlen. De starka halsmusklerna möter käkens skarpa kanter. »Vilken är Antares nu igen?«

Jag pekar på den, och han nickar. Sväljer så att strupen rör sig. Det känns som att jag henger i luften. Driver med vinden. Stjärnorna utgör universums ena ände, vågorna som slickar stranden den andra. Och så vi två, svävande någonstans i mitten.

»Är den fortfarande din favorit?« frågar han lågt.

Jag lutar huvudet bakåt, jag med. Det finns inte ett moln på himlen, ingen smog som stiger som en mörkläggningsgardin. Det är hisnande lätt att urskilja konstellationerna på den här sydliga himlen. »Den är fortfarande med på min topplista.«

»Jag kan förstå varför. Den ser ut precis som du beskrev den.«

Det rycker i hans läppar. »Tur att jag hinner ta en ordentlig titt på den innan den kollapsar.«

Conor vet hur mycket stjärnorna betyder för mig, för det har jag berättat för honom. Jag har förklarat att pappa lärde mig. Att vi brukade åka och campa med hans teleskop, att han lärde mig hitta stjärnbilderna på himlen. Att när pappa dog, fanns stjärnorna och teleskopet kvar.

Jag berättade för honom, och han lyssnade som han brukar göra, utan att säga så mycket. Hans långsamma andhämtning i luren förankrade mig i nuet. Den lät alltid likadan, oavsett om ​det låg tusentals mil av hav mellan oss eller bara några gator i Austin. Conor brukade lyssna, och sucka, och han kom aldrig med den sortens platityder som andra hade så lätt att strö omkring sig: inte ditt fel, fanns inget det kunde göra, bara tolv år, hade precis förlorat din mamma, inte ditt ansvar...

Den sortens kommentarer förstärkte bara rösterna i mitt huvud. Det sa jag aldrig till Conor, men han hade en instinkt när det gällde mig. Han förstod att det enda jag ville var att inte vara ensam. Så han lyssnade, och bara en gång, sent en kväll, några veckor innan han satte stopp för våra samtal, sa han: »Jag önskar att jag kunde bära sorgen åt dig, Maya.« Jag trodde honom.

För att jag är en idiot.

»Den är ännu vackrare här än hemma«, säger jag och blinkar mot den klara, roströda stjärnan.

»Det gläder mig.«

Kaede flämtar förtjust när hon hör Conors röst. Vaggar fram till oss mellan blinkande eldflugor. Öppnar sin lilla näve mot honom.

»Jord«, säger han med en nick. »Självklart.«

Hon blinkar storögt. Sträcker fram sina knubbiga fingrar mot honom.

»Nej«, säger han bestämt. »Jag vill inte ha någon jord, döda växter eller stenar i present. Jag tänker inte låtsas äta dem. Vi har redan diskuterat det här, Kaede.«

Hennes runda ansikte spricker upp i ett bländande, hänfört leende. Inget bebisprat från Conor. Bara rättframt vuxenprat. Jag misstänker att han respekterar henne mer än han respekterar mig.

Barnunge... Orden ringer alltjämt i mina öron.

»Känns det jobbigt?« frågar jag impulsivt. Hämndlystet.

»Vilket då?«

Jag rycker på axlarna. »Vet inte. Kaede, antar jag.«

»Jaså.« Han skakar på huvudet. »Nej, inte alls. Varför skulle det kännas jobbigt?«

Baksidetext;

​’Jag är besatt av Ali Hazelwoods böcker.’

JODI PICOULT

​Maya Killgore är tjugotre och försöker fortfarande lista ut vad hon vill med sitt liv. Conor Harkness är trettioåtta – och Maya kan inte sluta tänka på honom. Det är så klyschigt att hon knappt står ut. Äldre man och yngre kvinna, framgångsrik finansvalp och fattig forskare. Han råkar också vara hennes storebrors bästa vän. En relation mellan dem vore problematisk på fler sätt än Maya vill erkänna, och dessutom är det tydligt att han inte vill ha henne i sitt liv.

​Men när Mayas bror ska gifta sig i Italien tvingas hon och Conor tillbringa en vecka tillsammans i en romantisk siciliansk villa. Mellan antika ruiner, god mat och turkost hav börjar Maya ana att Conor döljer något. Och när bröllopet hotar att spåra ur bestämmer hon sig för att en sommarromans kanske är precis vad hon behöver – även om det råkar vara en problematisk sådan.

​I översättning av Isabel Valencia.

​’Lite humor & mycket kärlek – du kommer att älska den!’

Betyg: 5 av 5 | EMMA OCH VIKTOR LÄSER om Kärlekshypotesen

​’Jag njöt från början till slut.’EMILIES BOKTIPS om Kärlek på hjärnan

​Modernista

ISBN 978-91-8108-825-0 9 789181 088250  

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Familjen Stridh i Stenstaden del 1- Smörblommor och sot

"Familjen Stridh i Stenstaden del 1- Smörblommor och sot" av Karin Alfredsson, utgiven av Brombergs förlag, bokomslag Emma Graves. Bokrecension; Vi gör en tidsresa till Stockholm år 1910. Ragnhilds bror har plötsligt lämnat sina tre barn hos henne. Därefter har han och hans fru begett sig till Amerika för att söka lyckan där. De hade inte råd med biljetter till barnen, som därför fick stanna kvar i Sverige. Den unga änkan har redan svårt att få ekonomin att gå ihop, trots att hon arbetar som porslinsmålare på Rörstrand. Hur ska hon och de tre barnen klara sig? För att få in lite extra pengar hyr hon ut delar av sin bostad på Birkagatan i Stockholm. Själv sover Ragnhild i köket tillsammans med de tre barnen. Jag blir berörd av Ragnhilds och de andra kvinnornas öden. Trots att Ragnhild själv kämpar för att få vardagen att gå ihop gör den godhjärtade unga kvinnan ändå det lilla extra för att hjälpa sina vänner. Helga, Matilda och Knut drömmer om ett annat liv och undrar när deras föräldrar ska höra av sig till dem. De vet nämligen inte att föräldrarna begett sig till Amerika. Trots allt slit finns det också lite utrymme för romantik. Ragnhilds hjärta klappar lite extra för hennes ena inneboende, Johan Berg. Men känner han likadant för henne?

Mina tankar ❤️

Jag har läst en historisk roman av en för mig helt ny författare. Och åh, vad jag tyckte om den här boken! Den är så mysig och tillhör den där sortens böcker som man fastnar i redan från första sidan och sedan knappt kan lägga ifrån sig. Det enda felet är att den gärna hade fått vara lite längre! Jag vill verkligen läsa fler böcker av Karin Alfredsson. Jag uppskattar de fina och detaljerade miljöbeskrivningarna, som ger en inblick i hur människor levde och hade det i början av 1900-talet. Boken innehåller en hel del svärta och umbäranden, och Ragnhilds hälsa är inte den bästa. Men vi får också ta del av familjens små glädjeämnen och de ljusglimtar som gör vardagen lite lättare. Boken är välskriven, och man får verkligen en känsla för hur hårt livet kunde vara under den här tiden. Om man var fattig kunde man behöva ha tur för att ens ha tak över huvudet. Jag känner stor sympati för Ragnhild, som kämpar så hårt för att hennes brorsbarn ska få mat på bordet. Alla i den fina lilla familjen drar sitt strå till stacken på olika sätt, med undantag för lillebror Knut, som fortfarande går i skolan. Helga arbetar i köket på anstalten Långholmen, medan den yngre systern tar arbete som jungfru. Jag läser gärna vidare i serien, för jag vill verkligen veta hur det går för Ragnhild och de tre barnen. ❤️Jag rekommenderar varmt denna fina och engagerande bok. En riktig liten bokskatt som berörde mig och som jag gärna hade stannat kvar i en stund till. Betyg: ❤️❤️❤️❤️❤️/5

Mitt favoritställe ur boken;

​Matilda sneglar mot det bleka gryningsljuset bakom gardinen. Brodern är inte hennes ansvar. Om Knut vill komma för sent till skolan får han väl göra det. Hon kryper ner i kökssoffan och drar täcket över sig, men hon kan inte somna om. Det kryper i kroppen och kurrar i magen, men det är tanken på eftermiddagen som håller henne vaken. Den här dagen är den viktigaste dagen i hennes liv. Nu har hon blivit vuxen. Hon ska söka tjänst.

​Den där tidiga morgonen i våras var kanske viktigare, förstås, och absolut värre. På godset. När mamma väckte henne och Knut och sa att de måste kliva upp och klä på sig, och att det var bråttom. De skulle flytta, sa mamma, och pappa höll på att packa deras saker på kärran.

​Matilda förstod ingenting. Flyttar, det gör man på höstarna. Det var i och för sig också besvärligt, och ofta sorgligt, och grannarna och skolkamraterna brukade stå och vinka av dem, men nu skulle de tydligen ge sig i väg innan någon hunnit vakna.

Gryningsljuset strilade ner över allén och inte ens mjölkerskorna hade klivit i träskorna.

​Matilda skickades upp till befallningsmannens hus för att väcka och hämta Helga. Utan att någon annan märkte det. Det var lätt att hitta henne. Helga hade tagit med sin lillasyster in i ​det fina huset en gång när herrskapet inte var hemma, så Matilda visste att Helga delade rum med en kokerska och en annan husa i en jungfrukammare bakom köket. Köksingången var olåst.

​Det var svårare att väcka Helga och få henne att begripa att hon skulle gå upp och klä på sig, utan att väcka de andra. Tack och lov snarkade kokerskan så att fönsterrutorna skallrade och husan som delade säng med Helga öppnade visserligen ögonen en gång när Helga höll på att samla ihop sina kläder, men hon vände sig bara om, antagligen tacksam för att få lite mer utrymme i bädden.

​När flickorna hade tumlat ut på gårdsplanen och traskat i väg i det daggvåta gräset hade Helga definitivt vaknat och vräkte frågor över Matilda. Varför skulle de flytta? Vart? Mitt i natten? Vad hade hänt? Vad hade pappa gjort den här gången? ​Matilda visste inte.

​Föräldrarna svarade inte heller på några frågor, hysjade bara på barnen medan de lastade de sista sakerna på vagnen.

​När barnen äntligen fick gå till sängs sent på kvällen var de hos farfar och farmor i Björnlunda, och föräldrarna var försvunna. Utan ett ord till förklaring.

​Matilda inser att hon inte kan somna om, minnena från flytten har gjort henne klarvaken.

Hon tänder i vedspisen, men använder bara några tunna pinnar. Det är viktigt att spara på veden. Tre vetebrödskanter finns till frukost, och några skopor hett vatten kan dra ut det sista ur kaffesumpen i kannan. Sedan tar hon trots allt itu med att väcka sin lillebror.

​Knut drar upp den tunga porten till Gustav Vasa folkskola. Han är sen, igen. Hjärtat bankar i bröstet. Det jättelika stenhuset är tyst. Klassrummen har tjocka väggar och varje lärare är herre i sitt eget hus, utan insyn.

Baksidetext;

​DEN UNGA ÄNKAN RAGNHILD STRIDH är porslinsmålare på Rörstrands. Hennes liv rör sig mellan fabriken och hemmet på Birkagatan. Sedan hennes hopplöse bror gett sig iväg till Amerika har ansvaret för hans tre barn – Helga, Matilda och Knut – hamnat på Ragnhild. Hur ska hon orka? Och hur ska hon ha råd, när hennes enda potatiskarott allt för ofta måste lämnas in på pantbanken dagarna före lön?

​Året är 1910 och Vasastans arbetare söker ett drägligt liv, ett med plats för drömmarna. Det är en explosiv tid där politiska kämpar låses in på Långholmen medan människor – som alltid – älskar och hatar.

​KARIN ALFREDSSON är tillbaka med en ny historisk romanserie. Den här gången går hon i Per Anders Fogelströms och Maria Sandels fotspår när hon låter oss följa familjen Stridhs liv i det tidiga 1900-talets Stockholm.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Den bortglömda bokhandeln i Paris

"Den bortglömda bokhandeln i Paris" av Daisy Wood. Utgiven av Harper Collins förlag. Omslag Caroline Young. Bokrecension; I den här boken lär vi känna Juliette som är på semester med sin man. Dessvärre slutar semestern aprubt, och Juliette bestämmer sig för att stanna kvar i Paris, medan hennes amerikanska man åker hem till USA. I Paris finner hon nya vänskaper, samtidigt som hon försöker hitta ledtrådar om sin franska mormor. Hennes mormor var nämligen väldigt hemlighetsfull angående hur hennes liv såg ut, innan hon emegrerade till USA. Men på grund av en tavla som fanns i mormorns ägor, kan Juliette lokalisera en plats som verkade betyda något för henne. Kanske Juliettes mormor t om bodde i närheten? När Juliette rör sig i området finner hon en lokal som tycks bära på en spännande historia. Juliette börjar nysta i historien och kanske får hon äntligen svar på sina frågor. Hennes arv från sin mor gör det möjligt att förverkliga en dröm om att få starta en aldeles egen bokhandel. Samtidigt gör vi en tidsresa tillbaka till andra världskriget där en helt annan historia rullar ut sig. Där får vi lära känna Mathilde och Jacques. Jacques äger bokhandeln "La Page Cache'e". Mathilde vägrar låta sig kuvas av de Tyska soldaterna, men det gör också att hon hamnar i knipa. Efter att paret kommit ifrån varandra på grund av kriget, använder Jacques sin bokhandel till att hjälpa människor som av olika anledningar behöver hjälp. Det med risk för sitt eget liv.

Mina tankar ❤️ 

Jag gillar historiska romaner och speciellt de om andra världskriget. Det är spännande att läsa om mod, hemligheter och om att få möjlighet att förverkliga sina drömmar. Den här boken gav dessutom ett så hoppfullt budskap. Det är faktiskt sant att det fanns olika motståndsrörelser under andra världskriget. Även om just denna historien är fiktiv, så är budskapet att det finns människor som kan göra det där lilla extra för att hjälpa en människa i nöd, trots att de riskerar sina egna liv. Även om det inte fanns en bokhandel någonstans, som dolde flyktingar på riktigt, lyckades författaren få mig att tro på varje ord. Hon har ett fint språk och miljöbeskrivningarna är bra och detaljerade, vilket gjorde att historien kändes levande. Jag tyckte också att boken kändes välskriven och att författaren gjort en bra research. Jag tyckte författaren lyckades med att på ett fint sätt baka in två olika historier från två olika tidsepoker på ett fint sätt. Det gör också att historien knyts ihop på ett fint sätt i slutet på boken. Jag kan varmt rekommendera denna fina bok. Denna fina historiska roman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 11

Mars 2022

​Zizis ålderdomshem låg inte långt från metron. Juliette kom dit tio minuter tidigare än utsatt tid och fick sitta i ett sällskapsrum och vänta. Det var ett trevligt rum, med stora växter lite här och där, ett piano i hörnet och bekväma stolar vid små bord. Men doftsprayer och luftrengörare kunde inte dölja lukten av desinfektionsmedel, mediciner och kanske ännu värre dofter. Ett äldre par satt vid fönstret och höll varandra i händerna, och två kvinnor spelade kort och kvittrade med varandra med spröda, flöjtnantliknande röster. Juliette kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Hon hade sovit dåligt natten innan; paret i rummet bredvid hade haft entusiastiskt sex längre än hon trodde var möjligt. Men hon tog sig samman och rätade på ryggen i samma stund som en äldre kvinna långsamt kom gående mot henne arm i arm med ett vårdbiträde. Zizi hade vitt hår klippt i en skarp bob-frisyr som slutade vid käken, och samma gulbruna ögon som hennes barnbarn, även om hennes ögon var glansiga och omgivna av rynkor. Hon bar svarta lackpumps och en skjortklänning, och en leopardmönstrad scarf. Och hennes makeup var helt perfekt. Juliette fick helt enkelt justera sina förväntningar.

​"Tack så hemskt mycket för att ni kunde tänka er att träffa mig, madame", sa hon på sin allra bästa franska och höll fram en ask macarons som hon köpt på marknaden.

​Zizi böjde graciöst på huvudet och vårdbiträdet sa: "Vad snällt!" Sedan att hon skulle hämta te till dem. Hon tog med sig asken och  ​skyndade iväg. Nu var det bara för Juliette att inleda samtalet. Då om inte förr önskade hon att Nico berättat lite mer om sin farmor. Hur kändes det för henne att tvingas lämna sin lägenhet? Skulle hon bli upprörd om Juliette nämnde den? Hade hon insett att hon aldrig skulle komma tillbaka dit?

​"Vilket trevligt ställe det här är", började hon och såg sig nervöst omkring i rummet. "Trivs du bra?"

​"Ja, det är ganska trevligt." Zizi såg sig också omkring, som om hon såg rummet för första gången. "Personalen gör så gott de kan och om man ramlar hjälper de en upp på fötter på en gång. Man behöver inte vänta, ens en minut."

​"Åh, så bra." Att inte riskera att bli liggande på golvet borde väl vara det minsta man kunde begära av ett ålderdomshem, tänkte Juliette, men var glad att Zizi var nöjd. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte. "Jag vet inte om Nico har berättat det, men jag skulle vilja hyra din lägenhet vid Place Dorée. Jag ska ta väl hand om den, och alla dina tillhörigheter förstås."

​"Jag bryr mig inte om dem", sa den gamla kvinnan och lade den ena eleganta foten över den andra. "Jag brukade ha så många saker och nu har jag ingenting alls. Fast jag behöver i alla fall inte oroa mig för något. Jag sitter i mitt prydliga rum och läser böcker eller tittar på tv och tänker på mitt liv. Det är som om jag har blivit en annan person." Hon såg Juliette i ögonen. "Tror du att det betyder att jag är redo att dö?"

​"Herregud, det har jag ingen aning om."

​Zizi spände blicken i henne. "Du behöver inte se så rädd ut. Jag är nittiosju, det är precis som förväntat."

​"Ja, kanske det." Juliette rätade på sig på stolen. Zizi verkade vara lika krass och ha samma temperament som sitt barnbarn. "Min mormor var faktiskt född och uppvuxen i Paris. Hon borde ha varit jämngammal med dig, men hon gick bort för många år sedan."

​"Hon hade tur", kommenterade Zizi.

​"Ja, kanske det." Vid den tiden tyckte Juliette att sjuttioett var gammalt, men nu förstod hon att det inte var någon särskilt hög ålder. "Hur som helst har jag en känsla av att Place Dorée var viktigt för henne, att hon kanske till och med bodde där en gång i tiden.

Baksidetext;

​Det är 1940 ...

... och tyskarna har ockuperat Frankrikes huvudstad. Jacques Duvals fru har tvingats gå under jorden och han står nu handfallen när nazisterna tar över gatorna. En natt knackar det på dörren till Jacques bokhandel La Page Cachée. Utanför står en ung kvinna i desperat behov av hjälp. Med sin modiga fru Mathilde i tankarna fattar Jacques ett beslut som ska komma att påverka resten av hans liv.

​Åttio år senare ...

... tillbringar Juliette och hennes man några härliga dagar i kärlekens stad. Semestern får dock ett abrupt slut och Juliette bestämmer sig för att stanna kvar i Paris för att söka sina rötter. I huset där hon tillfälligt bor finns en tom lokal, och med hjälp av sina nya vänner förverkligar hon sin dröm om att öppna en bokhandel. Snart upptäcker hon hur nutiden oväntat binds samman med dåtiden på ett häpnadsväckande sätt.

​Den bortglömda bokhandeln i Paris är en gripande berättelse om hjältemod och evig längtan i det ockuperade Frankrike.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Höstens rosslande andetag-Teckentyderskan 2

"Höstens rosslande andetag-Teckentyderskan 2" av Annika R. Melin utgiven av Arwyddion Publishing. Bokomslag Daniel Brandt. Bokrecension; Vi får åter stifta bekantskap med Siri. Länsmannen hör av sig, då man hittat hennes sjal på platsen, där hennes make påträffats död. Hon står nu anklagad för att ha mördat sin make, men tack vare hjälp från sina vänner går hon fri. Hon arbetar hårt från morgon till kväll för att sätta mat på bordet till sig själv och sina två små barn. Samtidigt är hon tvungen att sörja sin elaka och otrogna make i ett helt år, innan hon kan välja en ny make - för på 1700-talet förväntas en kvinna ha en man vid sin sida. Hustets rättmätige ägare Ols Pher dyker upp och Siri blir orolig över att hon måste flytta med alla sina djur och de två barnen. Dock har Ols Pher andra planer. Hon får ett frieri från brukspatronen, men hennes hjärta tillhör någon annan. När hennes mor efter lång tid hör av sig och berättar att hennes far har blivit sjuk och inte har lång tid kvar, börjar Siri att tveka. Hon och fadern skildes inte på bästa sätt, efter att hon blivit havande med drängen Ivar, som hon senare gifte sig med, och fick barnen Erik och Tyrvi tillsammsns med. Men trygga Vegard som alltid finns där och ger henne en hjälpande hand, hjälper henne att ordna resan och bestämmer även att följa med, så hon slipper resa ensam. Väl framme inser Siri att något inte står rätt till. Men vad? Och hon får hjälp från helt oväntat håll.

Mina tankar ❤️

Oh my good! 😍 Jag älskade den första delen i serien om teckentyderskan, och tänkte att del två omöjligt kunde vara lika bra. Men jag hade fel! Denna boken är precis lika bra - om inte snäppet bättre. Första delen blev en bokfavorit och nu blir även del två det. Jag älskar huvudpersonen Siri och hennes två vänner Eira och Lyssa, men även Vegard har en alldeles särskilld plats i mitt hjärta. Och naturligtvis Siris två små barn, Erik och Tyrvi. ❤️ Boken innehåller korta kapitel som driver handlingen framåt i snabb takt. Det händer mycket, och trots att boken innehåller en hel del sidor, blev jag nästan besviken när den tog slut. Jag ville bara läsa vidare! Och med tanke på hur spännande boken slutade längtar jag redan till nästa del. 😍 Boken berikas med fina och detaljerade miljöbeskrivningar och ett vackert språk. Jag tycker verkligen om de små detaljerna kring örtlära och hur livet kunde se ut på 1700-talet. Det är mysigt att följa Siris arbete på gården och hennes vardag med barnen och djuren. Författaren har verkligen lyckats skapa en känsla av tiden, och språket känns tidsenligt utan att det blir svårt att läsa. Jag upplever också att boken är väl bearbetad och författaren har gjort ett gedigert researcharbete kring livet på 1700-talet. Även denna boken får full pott av mig! ❤️❤️❤️❤️❤️/5. En riktig bokfavorit – och jag längtar redan efter fortsättningen! 📚❤️

Mitt favoritställe ur boken;

​Kapitel sju

​Det knackar igen och Tyrvi begynner skrika samtidigt som Ivar

sömndrucken sätter sig upp. Siri stoppar raskt ner skinnpåsen

i förklädesfickan, så djupt det bara går, och skyndar bort till

utdragssoffan för att lyfta upp den skrikande tösen, trösta

henne att tystna. Erik vill också upp i famnen men det går inte

och hon stryker honom lugnande över håret. En ny knackning

hörs.

​– Siri? Det är jag, Vegard.

– Vegard. Siri sänder raskt en tackbön till Gud och skyndar

bort till dörren.

– Jag kommer, jag kommer.

– Är allt väl, undrar Vegard och hon ser oron i hans ögon.

Du dröjde, jag visste inte om du hörde mina knackningar.

– Jag tänkte att det kanske var länsman igen. Eller rövarna!

– Rövarna är säkerligen långt borta vid det här laget.

– Jag tror inte det.

– Jodå. Det är redan flera gårdar i trakten som fått

påhälsning, de passade väl på när alla var i byn för att fira. De

har nog länsat vad de kan häromkring och gett sig av bäst de

kan nu när folk är på vakt.

– Men jag ...

​Siri vet inte hur hon ska lägga fram det. Nog för att hon litar

på Vegard, men hon har aldrig berättat för honom om Vitrum

verita. Eira fick henne att lova att aldrig visa eller ens nämna

glasbitarna för någon. Ju färre som vet, desto mindre risk att de

hamnar i orätta händer. Endast Eira och Lyssa vet att de har

de nio glasbitarna, och det är bara för att de båda hade ...

​[sidbyte]

​... henne när hon hittat skinnpåsen med hela sp

ren. Hur skulle en djupt andetag

– Hur ska jag nånsin torde mig att försvara mig?

Vegard, dundrar högt.

– Hur ska jag nånsin kunna glömma när du sköt mig i

skogen? Med pålstigre.

He hettar i Siris kinder, hon kommer aldrig att kunna förklara

segrederingsskottet och hon har gett löfte till sig själv att aldrig

mer avivera en pil. Hon slår ner blicken.

– Förlåt. Men saken är den att första gången som Lyssa skulle

visa mig så tog hon med mig till en glänta i skogen. Och jag

tror att rövarna kanske håller till där.

Vegard höjer båda ögonbrynen och Siri förstår att hennes

påstående låter långsökt. Det enda rimliga är att rövarna redan

har ridit så långt bort de kan, så fort deras hästar har förmått

att springa med allt tjuvgods. Men synen hon nyss fick ...

Varför tror du det?

​Siri vet inte vad hon ska svara så för att vinna tid går hon in i

stugan och sätter sig ner. Tösen begynner bli stor och hon är

tung på armen. Åtminstone slutade hon skrika när hon fick syn

på Vegard. Erik kravlar upp i Siris knä och med båda barnen

i famnen låtsas hon vara för upptagen för att kunna svara på

Vegards fråga. Han sätter sig mittemot och lägger armbågarna

på bordet.

​– Måhända. Låt oss förmoda att rövarna är kvar i trakten

och håller till i den där gläntan. Var ligger den?

​Siri lyfter på huvudet och ser rakt in i hans gråa ögon.

– Jag vet inte riktigt. Jag menar, det är svårt att förklara. Jag

började efter Lyssa, men det var i alla fall en bra bit att gå

från Eiras hus.

​– Jaha. Men åt vilket håll gick ni då? Från Eiras hus.

– Det var Eiras glänta runt jordkällaren men sedan ... Stigen

slingrade sig hit och dit så riktningen ändrade sig hela tiden.  

Baksidetext;

​Det bultar hårt på dörren och Siri öppnar den. Där står länsman med bister min. Han håller upp hennes sjal och spänner ögonen i henne. Siri blir med ens vimmelkantig och vacklar till, men återfår balansen. Sjalen!

​– Är den här er, frågar länsman.

– Den ... var min, men ... jag tappade bort den. Tack för att länsman återbördar den, jag har ingen annan.

– Återbörda den kan jag sannerligen inte, sjalen är bevismaterial.

– Bevis på vadå?

– Sjalen hittades tillsammans med Ivar Finn Pålssons döda kropp. Så frun var där när han dog, eller hur? Kanske var det ingen olycka?

– Vad menar länsman?

​Följ Siris hårda kamp när hon, efter sin makes död, kämpar för att bevisa sin oskuld. Stöd finner hon hos jägarkvinnan Lyssa, den hjälpsamme grannen Vegard och den mystiska skogskvinnan Eira.

​Arwyddion Publishing 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Läs gärna min recension av "Vårens vresiga 

eldar" här 

Dödsbringaren- Mohrelda 2

"Dödsbringaren- Mohrelda 2" av Lovisa Wistrand utgiven av Whipmedia förlag Omslag Lovisa Wistrand. Bokrecension; Boken tar vid direkt där den första slutar, och det är en klar fördel att läsa böckerna i ordning. Mohrelda hålls fångad av Nemurath Medowa i A'askaralls fängelsehålor, och hon känner att livet rinner ur henne ju längre tiden går. Men hon tar nya tag och lyckas till slut fly hem till Eytherthlarn. Väl där möts hon av en fruktansvärd syn – hennes fostermor Thaa har dödats. I tron om att det är Nemurath som beordrat detta, fylls Mohrelda av en stark hämndlystnad. Samtidigt börjar hennes dolda krafter vakna, men eftersom hon inte kan hantera dem får det förödande konsekvenser när oskyldiga kommer i hennes väg. Hon blir på nytt tillfångatagen och hamnar i Ordens fängelsehålor. För att kunna hämnas måste hon fly igen, och hon får oväntat hjälp av andar, dock mot att hon gör en gentjänst först. Vi får följa Mohrelda på nya äventyr där hon bland annat befriar Keelan och Acranta från portalen där de suttit fast i många år. Därefter beger de sig motvilligt till Nemuraths slott, som egentligen är Mohreldas eget. Hon har kvar sin tanke om hämnd, men hur ska det gå när det samtidigt finns en stark attraktion mellan dem?

​Mina tankar ❤️:

Ni som brukar läsa mina recensioner vet ju att Lovisa tillhör mina favoritförfattare, och jag har verkligen längtat efter att del två om Mohrelda skulle släppas. När jag fick hem den slukade jag den genast! Jag gillar verkligen hur Lovisa kan fabulera fram en så trovärdig fantasyvärld, och hennes karaktärer är både starka och spännande. Jag uppskattar verkligen hennes miljöbeskrivningar, och jag tycker det är fint hur Mohrelda och Nemurath upprättar en mental kontakt med varandra. Jag gillar verkligen en bra romantacy och Lovisa är verkligen romantacys drottning nr 1, tycker jag. Boken är otroligt spännande vilket gör att den är svår att lägga ifrån sig. Det enda tråkiga med den här boken är att den är alldeles för kort, då jag så gärna hade velat läsa vidare om Mohrelda och alla andra spännande karaktärer. Jag vill verkligen veta mer om Keelan och Acranta och hur det går för Mohrelda och Nemurath. Läs gärna mina föregående recensioner av Lovisa Wistrands böcker.  Betyg: ❤️❤️❤️❤️❤️ / 5

Mitt favoritställe ur boken;

KAPITEL 9

En drakes rytande

​Mohrelda stirrade trollbundet på flammorna som uppstod i gommens djup. Hon klamrade sig fast vid kedjekonstruktionen och höjde hakan. Det måste vara ett test. Om besten brände henne till döds skulle den aldrig någonsin se dagens ljus igen. Hon tvingade sig att möta draken med öppna ögon. De tårades av värme och ansträngning. Hon fick inte blunda, inte visa sig svag.

​”Mohrelda!” skrek Nemurath. Han vrålade något på Arzakean också, men vad det än var, verkade det inte bita på detta gigantiska monster av mörker.

​Det var fint att han brydde sig, tänkte Mohrelda beskt, men insåg i samma stund att han säkerligen bara brydde sig för att han behövde henne. En alv som Nemurath hade inte råd att tänka på andra än sig själv. Nej, hon fick inte inbilla sig att han kände något för henne, enbart för att han försökte förhindra hennes död.

​”Jag är inte rädd för dig!” Mohrelda lutade sig framåt, redo att ta emot vad än draken hade i åtanke för henne. ”Elda mig, om du måste. Jag tänker inte flytta mig!”

​Precis innan elden skulle lämna strupen, verkade draken hejda sig. Den stannade tvärt. Huvudet rörde sig från sida till sida och munnen fräste. Små pustar av eld och rök smet ut från mungiporna. Ur näsborrarna strömmade mängder av ånga. Den sa ingenting, bevärdigade henne inte ens med ett svar, men gav upp en knappt märkbar nickning. Sedan slog den otåligt med den långa, svarta svansen, vilket fick nedre delen av trappan att rasa in med ett brak.

​Mohrelda hade inte tid att tänka. Hon valde att lita på det hon trodde var en nickning och slog handflatan mot stenplattan. Kedjorna gick itu. Med ett skrammel föll den nedre delen till golvet, medan bojan runt foten satt kvar. Gnistorna som följde var avgörande. Det var som om hela Drakvalvet höll andan. Sedan brakade allting loss på samma gång.

​Nemurath sprang mot Mohrelda, och Mohrelda sprang mot draken. Den var fri och kunde lyfta när som helst. De majestätiska vingarna bredde ut sig i sin fulla prakt och fick golvet att bäddas in i svärta. Klor rev mot golvet och fick mängder av damm och smuts att välla upp i stora, mörka moln. Muskler sträcktes ut. Den var redo.

​Mohrelda hade inte tid att tänka på några detaljer, som hur hon skulle komma upp på draken och om den verkligen godkände att hon gjorde ett försök. Det enda hon hade i huvudet var att hon behövde skynda. Snabbare, snabbare. Fotsulorna trummade mot det ojämna stengolvet. Ibland slog hon naglarna i sten och bråte, men hon stannade aldrig.

​Draken lyfte på de främre benen och sträckte halsen mot taket. Vingarna arbetade upp fart. Mohrelda sicksackade in under jättens mage för att undkomma Nemurath. Han fick inte hålla kvar henne nu. När som helst kunde han spotta ur sig en besvärjelse som fick henne att växa fast i golvet eller – ännu värre – slungas tillbaka till honom. Hon visste inte vad han kunde åstadkomma, men var inte beredd att ta reda på det.

Baksidetext;

​Mörker. Begär. Fångenskap. Och en kraft som vägrar förbli kedjad.

​Mohrelda är fånge i A'askaralls fängelsehålor – och tiden håller på att rinna ut. Om hon inte återvänder till den levande skogen Eytherthlarn kommer hennes kropp att förtvina och dö. Men mannen som håller henne inspärrad tänker inte släppa henne.

​Nemurath Medowa, stjärnalvernas skoningslösa härskare, vet nu vem hon är. Och vad hon kan vara. För honom är Mohrelda inte bara en fiende, utan nyckeln till krig ... eller fred. Och han är villig att göra vad som helst för att hålla henne i sin ägo.

​Men hatet mellan dem är inte det enda som växer. Trots lögner, svek och fångenskap dras de obevekligt till varandra, i ett spel där varje beröring är lika farlig som ett svärdshugg.

​När Mohreldas krafter börjar vakna hotar de att slita sönder allt. Henne själv, honom och hela Sarador. Frågan är inte längre vem hon är. Utan vad hon kommer att bli.

​Dödsbringaren är den femte boken i den hyllade Alvblodstrilogin. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina