I ödets skugga

"I ödets skugga" av Anita Hole utgiven av Whipmedia förlag. Omslag Anders Nyman. Bokrecension; I den här boken får vi följa två kvinnor från två olika sekler. Dessa kvinnor har liknande öden. Undersköterskan Therese drömmer om att bli författare. Av hennes vårdtagare, Greta får hon några dagböcker som har tillhört en släkting till Greta. Therese finner Jeannies historia gripande och vill skriva en bok om hennes liv. Samtidigt träffar Therese Kaj under en utekväll. De inleder ett förhållande. Plötsligt bestämmer Kaj att de ska flytta ihop till en lägenhet som Therese egentligen inte har råd med. Thereses vänninna Anna tycker att det är något som inte riktigt stämmer med Kaj. Therese väljer att inte lyssna. De får de två väninnorna att med tiden att glida ifrån varandra. När Jeannies pappa dör, så tar hans bror över förmyndarskapet över Jeannie och hennes två syskon. Jeannies farbror vill att hon ska gifta sig ståndsmässigt. För att göra det behöver hon lära sig att föra sig. Han bestämmer sig därför för att skicka henne till Stråviks slott för att bli sällskapsdam åt grevinnan. Jeannie tvingas således att lämna sina systrar och tryggheten på gården Gläntan. Under en bal på slottet blir Jeannie utsatt för ett övergrepp, som får konsekvenser. Då Jeannie lever i en tid där kvinnors röster inte får höras och där männen styr, måste hon därför leva med rädslan i att bli avslöjad. Medan Therese i nutid tog mod till sig och tog makten över sitt eget liv.

Detta är inte bara två olika historier från två olika sekler. Denna boken har även en djupare mening och ett budskap. Det är nämligen en berättelse om våld i nära relationer. Den handlar också om mod, och att våga stå upp för sig själv. Förr i tiden förväntades kvinnor som blev utsatta för våld eller övergrepp tiga om sina upplevelser. Fick mannens övergrepp på kvinnan konsekvenser, lämnades hon bort och tvingades att leva ett liv i skam. Ingen lyssnade på kvinnans berättelse. Männen styrde och hade makt över kvinnorna. Numera är livet lättare för kvinnor, även om det är svårt ännu idag att ta mod till sig, att lämna ett förhållande där kvinnan lever ett liv i våld och förtryck. Jag tyckte att den här berättelsen var gripande och jag fällde tårar över Jeannies historia. Detta är författarens debutroman, och jag tycker om både hennes språkbruk och miljö -tillika personbeskrivningar. Jag fann sympati för de båda huvudkaraktärerna. Författaren lyckas knyta ihop de båda kvinnornas berättelser på ett bra sätt. Trots det lite tunga ämnet har boken ett bra driv och berättelsen kändes trovärdig. Jag tyckte om hur det blev på slutet. Jag läser gärna mer av författaren. Boken är väl läsvärd! Jag tyckte även om bokens omslag, som speglar de två kvinnorna och deras berättelse. Denna tankeväckande bok får 💘💘💘💘💘/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 16

​T H E R E S E

​Hon var kall ända in i märgen och det bet rejält i kinderna när hon cyklade hem. Väl hemma ställde hon sig i duschen. Efter att ha återfått värmen i kroppen kröp hon upp i soffan med en rykande varm kopp te och lät blicken svepa över rummet. Den blågrå köksön började hon tycka om. Men Malmsten? Design i all ära. Det var något som saknades, hon ville göra det mer hemtrevligt. Hon bestämde sig för att köpa flera mjuka kuddar och färgglada plädar. En mjuk värmande matta och dukar på bordet. Och ett par gröna växter skulle piffa upp inredningen.

​Hon tog fram mobilen och fick genast en tyngd över bröstet när hon tänkte på Anna. Hon hade inget att skämmas för? Visst var det ett hastigt beslut att flytta ihop med Kaj men det var så här hon ville ha det. Var hon rädd för vad Anna skulle tycka? Till slut tryckte hon på ringknappen.

​"Hur är läget?" försökte hon med lätt ton, fast rösten darrade.

​"Men hallå!" Annas röst sprudlade, lika varm och livlig som alltid. "Det var verkligen på tiden. Jag har sms:at men du har inte svarat."

​Therese lät tystnade vara.

​"Hallå, är du kvar?" ropade Anna från andra sidan luren. Therese svalde. "Ja, jag vet ... jag fattar inte var tiden har tagit vägen. Hur har ni det i Bagaregården?"

​"Kanon! Du måste komma hit. Thomas ropar ... han hälsar."

​Therese pressade fram ett leende som Anna ändå inte kunde se.

​"Hälsa tillbaka. Jag kommer gärna." Hon tog en klunk av det heta teet för att vinna tid. Tungan brände till. "Du ... jag har något att berätta."

​"Va? Kör på. Jag är nyfiken ..."

​Therese knep ihop ögonen, letade efter orden. Hur skulle hon lägga fram det här? Hjärtat slog hårt, nästan att hon hörde hjärtslagen i öronen. Till slut pressade hon fram, nästan viskande. "Jag och Kaj har flyttat till Eriksberg."

​Det blev helt tyst i luren.

​"Flyttat?" Annas röst var annorlunda.

​Sedan fick Therese hålla mobilen på armlängds avstånd när Anna röst gick upp i falsett. "Men när hände det här? Nu förstår jag ingenting ... när då?"

​Ett hårt hugg i mellangärdet fick Therese att kippa efter luft. Hon visste att Anna väntade på svar, att varje sekund hon tvekade gjorde situationen värre. Hade hon svikit sin bästa kompis?

​"Ganska nyligen ... du vet, min etta blev för trång."

​"Men ... vänta lite. Vi sågs efter semestern. Då sa du inget."

​Therese knep ihop fingrarna runt tekoppen så hårt att det gjorde ont. Det gick inte att ta miste, Anna var förvånad. Men att börja prata om banklånet och invigningsfesten ... nej. Hon kunde inte. Inte nu.

​Therese lyssnade och undslapp sig en suck. Det verkade som att Anna accepterade situationen.

​"Jaha, det låter som att vi båda haft fullt upp. Men var roligt att ni två ska bo ihop. Toppen! Men hur har du råd med det? Lägenheterna är svindyra där, i miljonklassen, det vet du säkert. Men Kaj kanske har pengar ..."

Baksidetext;

Två kvinnor. Två sekler.

Ett öde som förenar.

När undersköterskan Therese får ta del av sin vårdtagare Gretas gamla dagböcker öppnas en dörr till det förflutna – och till hennes eget inre. Sakta börjar hon se sitt liv med nya ögon.

Hennes författardröm väcks till liv när hon fördjupar sig i Jeannies öde. Jeannie lever med sina systrar på gården Gläntan på 1840-talet, men efter föräldrarnas död tvingas hon lämna hemmet och bli sällskapsdam åt grevinnan på Stråviks slott. En dramatisk händelse under grevinnans bal förändrar allt. I en tid då kvinnors röster tystades av normer och av männens maktspel lär sig Jeannie leva med rädslan för att bli avslöjad.

När Thereses egen relation till sambon Kaj blir alltmer krävande börjar Jeannies röst tala till henne genom tiderna. Jeannies öde blir en spegling – och en varning. För att rädda sig själv måste Therese göra det Jeannie aldrig kunde: bryta tystnaden.

I ödets skugga är en gripande roman om tystnadens makt, om kvinnors kamp mot det osagda – och om modet att ta makten över sitt eget liv.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Semester idyllen- Stänkvik del 3

"Semester idyllen" av Anna Alemo utgiven av Karat förlag. Omslag Emma Graves. Bokrecension; I den här vackert förpackade boken får vi följa inredningsarkitekten Lovisa Andersson. Efter en skandal flyttar hon tillbaka till sin barndomsstad som ligger i Blekinge skärgård. Hon har både förlorat arbetet och mannen hon älskade. Men hennes lilla stuga är en riktig mardröm i furu. Hon döper därför stugan till "Fruktansvärda furustugan". Dessutom upptäcker hon snart att inte elen fungerar som den ska, vilket resulterar att hon är tvungen att anlita Gustav som är stans elektriker. Trots att Gustav gör allt för att visa sitt intresse tror Lovisa att han är tillsammans med hennes fiende Margareta. Lovisa är därför inte intresserad av något förhållande och avvisar honom bestämt, trots att hon ändå är attraherad av honom. Lovisa gör både nya och gamla bekantskaper i den lilla idylliska hamnstan, såväl nakenbadande grannar, som barndomsvänner och en skygg katt. Hon döper den lilla katten till Putte. Långsamt vinner hon kattens förtroende. Men en dag står hennes älskade Valter utanför furustugans dörr. Han vill nu ha henne tillbaka, och förklarar att allt var ett misstag. Kommer Lovisa nappa på betet och ta honom tillbaka för ett liv i storstan, eller ska hon slå sig till ro i den lilla stugan? 

Detta är den tredje och avslutande delen i serien Stänkvik. Jag har dessvärre inte läst de föregående delarna. Jag tänker dock att man ändå kan läsa dem fristående. Jag vill verkligen läsa de föregående delarna nu. Jag tyckte den här boken var precis lika bra som föregående böckerna jag läst av författaren. Anna skriver så mysiga böcker och tillhör mina favoritförfattare. Jag tycker att Anna har så härlig humor. Jag har skrattat högt flera gånger medan jag har läst. Jag gillar att hennes karaktärer är lite småklantiga och roliga. Även bikaraktärerna är småroliga. Jag gillar också dialogerna mellan de olika karaktärerna. De är rappa och underfundiga. Miljöbeskrivningarna är underbara och målande och jag skulle gärna besöka Blekinge skärgård efter att ha läst denna boken. Unna dig lite härlig feelgoodläsning i sommar. Den här boken är det perfekta sällskapet, oavsett om du kopplar av i sommarstugan, på segelbåten eller i solstolen. Boken är helt klart perfekt sommarläsning mellan bad, grillning och allt annat som hör sommaren till. Boken lämnar mig med en varm känsla inom mig. Denna boken blir en bokfavorit och får en speciell plats på bloggen och får 💜🩷💜🩷💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 6

​Mina matkassar är tunga och jag blåser undan en hårslinga som lossnat och envisas med att hänga ner i ansiktet. Jag slår vad om att Magdalena inte har sådana problem med sitt hår. Eventuellt lösa hårslingor är förmodligen arrangerade för att skapa en perfekt look.

​Jag suckar. Stänkvik är inte vad det varit. Det tycks ha förvandlats till en semesteridyll för stockholmare. Att jag överdriver precis som Gull-Britt bryr jag mig inte om. Jag kom hit för att jag ville återvända till den trygga plats där jag växte upp. Där alla kände alla och eventuella sommargäster kom från trakten eller åtminstone bara från Skåne eller Småland. Jag vill vara den tidens Lovisa och inte kvinnan som blev tagen på bar gärning med sin gifte älskare. Jag vill inte skämmas mer, inte vara orolig och otrygg, och jag vill definitivt inte behöva gömma mig på Ica för att jag riskerar att bli igenkänd. Det är förmodligen en tidsfråga innan Gull-Britt känner igen mig. Eller så kommer Magdalena få syn på mig och då är det kört.

​Hårslingan dinglar fram i ansiktet igen och jag stannar till, ställer ner kassarna och drar undan håret. Att kånka på tunga påsar är ansträngande. Varför tog jag inte bilen? Eller cykeln? Fast jag vet inte ens om jag har någon cykel. Men stod det inte en längst in i förrådet? Jo, jag tror det. Jag får helt enkelt titta efter.

​Mitt linne fladdrar igen och jag välkomnar svalkan vinden skänker. Solen gassar och inte ett moln syns på himlen. Det är underbart, och jag borde ligga på stranden istället för att kånka på matkassar. Men det är inget att be för. Matvarorna måste hem snarast möjligt, speciellt glassen. Må elen komma igång när jag bytt propparna, annars är jag illa ute. Jag lovar mig själv en glasspinne ute på altanen om allt går som det ska.

​Jag tar ett nytt tag om papperskassarnas handtag och går vidare. På andra sidan gatan kommer en lång man med mörkt hår och jag känner genast igen Stänkviks egen Hollywoodhunk Finn Hubertus. Vid sin sida har han en kvinna med rundad mage och jag inser att det är Linda. Min barndomskompis har blivit vuxen och det känns mycket märkligt. Trots att jag själv är fyrtio har hon bevarats i mitt minne som en tolvåring.

​Givetvis borde jag hälsa, men jag orkar inte. Vet inte vad jag ska säga. Mamma hade garanterat sprungit över gatan, pratat på om allt mellan himmel och jord och bjudit in dem på middag. Men sådan är inte jag, vilket är helt okej. Jag behöver inte ändra mig. Tanken är något svår att acceptera då jag hela livet velat vara mer utåtriktad och social.

Baksidetext;

EFTER EN SKANDAL SOM SKAKAR OM inredningsbranschen återvänder Lovisa till barndomsorten i Blekinge skärgård. Hon har förlorat både jobbet och mannen hon älskade och hoppas att tankarna ska klarna när hon slipper storstadens rampljus.

Stugan hon flyttar till saknar såväl charm som trygg elförsörjning. Dessutom stör grannarna i tid och otid, och vissa tar gärna ett nakenbad från hennes brygga. Stänkvik är inte längre den slumrande lilla kustort som Lovisa en gång lämnade.

Trots att gamla vänner, nya bekantskaper och en katt letar sig in i Lovisas liv gör hon sitt bästa för att inte öppna sitt hjärta. Ska hon slå sig till ro vid de solvarma klipporna eller återvända till storstaden?

Semesteridyllen är tredje och avslutande delen i Anna Alemos älskade serie Stänkvik.

karatforlag.se

ISBN 978-91-8083-163-5

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Norfolk falls

"Norfolk falls" av Carina Rydberg utgiven av Albert Bonniers förlag. Omslag; Miroslav Sokcic. Bokrecension; Vi befinner oss någonstans i förra seklet på sent 1800-tal. Då anländer den 26 år gamla kvinnan Irene Bear till Norfolk Falls. Norfolk falls ligger vid havet. Trots att många fartyg har gått på grund där, så är det en vacker plats. Mjuka kullar med gods här och där. Irene har till sin förvåning fått anställning som sällskapsdam på en mindre herrgård. Hon blir hämtad av en droska och förd till platsen. I själva verket flyr Irene från sitt eget mörka förflutna. Dock tror Irene att hon ska få leva på herrgården under en lång tid. Inte bara några månader som avtalat. Kvinnan som Irene ska vara sällskapsdam åt heter Emma Bloomsworth. Emma vill att Irene ska läsa ett maniskript av en outgiven författare, och de ska senare diskutera vad Irene tycker om det hon läst. Snart kommer även några nya besökare till herrgården som Emma presenterar som sin systerdotter Catherine och systerson Leslite Thorn, samt en viss mr Sommer. Ju längre tiden går ju mer funderar Irene vad som egentligen händer på herrgården. Varför svimmar hon och tappar minnet. Vad var det i teet hon drack egentligen? Det verkar som om Irene kommit till en plats som är mycket värre, än den som hon lämnat bakom sig. Vem Irene egentligen är får vi reda på medan vi läser.

Det fina omslaget till trots så är innehållet allt annat än ljuvligt och romantiskt. Jag trodde när jag började läsa, att detta var en romantisk historisk roman. Och att Irene skulle hitta den stora kärleken på herrgården. Men icke. Trots den till synes romantiska miljön, är det en mörk historia som rullar ut sig. Det är dock en otroligt spännande läsning, där herrgårdens invånare bär på olika hemligheter. Kanske har de gjort något man inte borde? Huvudpersonen själv bär på hemligheter, som uppdagas ju längre jag läser. Hon är verkligen inte den hon utger sig för att vara. Språket är tilltalande och jag tycker både miljö-tillika personbeskrivningarna är bra och målande. Vi får ta del av utflykter och promenader i det gröna samt middagar och spännande, men mörka konversationer. Vi får ta viss del av manuskriptet som Irene läser, och jag funderar på vem egentligen som skrivit det. Detta var en ny författare för mig. Nu är jag är verkligen nyfiken på författarens föregående böcker, efter att jag läst denna boken. Så ja, jag vill gärna läsa fler böcker av författaren. Denna bok gav mig mersmak. Jag såg verkligen inte det slutet skulle komma. Detta är en historia om besatthet, girighet och lust. Jag ger denna gotiska skräckroman 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

FAKTUM ÄR ATT Irene helt medvetet hade valt att inte lita på sina minnen. Den där natten hos kvinnan som just avlidit, hur Irene hastigt slitit av hennes kläder; den oerhört vackra klänningen med brodyr som helt avgjort var i Irenes storlek; nej det var ännu ett av minnets bedrägerier, det hade aldrig skett.

Hon hade (fast ändå inte) luktat på klänningen och kommit fram till att den behövde vädras men inget mer.

Hon hade ställt sig framför spegeln med klänningen framför sig. Ja, nog vad den som gjord för henne alltid. Den borde ha tillhört henne från början.

På sängen låg den döda. Irene hade öppnat garderoben och funnit just den klänning som skulle passa en nyligen avliden. Svart brokad, hög hals. Den skulle till och med passa till begravningen. Säkert hade den burits under en sådan.

Det gällde att skynda sig innan likstelheten inträtt. Nu var kroppen ännu slapp och lealös men ändå svår att hantera; det var som om kvinnan trots allt stretade emot medan Irene kämpade för att få på henne plagget.

Till slut satt det ändå som det skulle. I smyckeskrinet som stod på nattduksbordet hittade Irene en medaljong som passade tillfället. Det var en guldmedaljong med svart emalj; inte särskilt värdefull men passande. Vad fanns det för mening med att begrava det värdefulla?

Irene rättade till kvinnans fötter, lade hennes armar över den del av bröstet där revbenen slutar och såg till sist till att huvudet låg som det skulle, på en kudde med ett vinrött örngott.

När hon hade gjort detta, blev hon stående vid sängen under några ögonblick. Hon visste inte varför och än mindre visste hon varför hennes händer plötsligt höjdes. Var det en hälsning? Ett avsked? En besvärjelse? Var det ett erkännande av skuld?

Det var omöjligt att veta, eftersom det aldrig hänt. Det var ett minnets bedrägeri och detta att hennes bröder natten före hade kommit ropande: Irene, Irene, du måste hjälpa oss! Inte heller detta hade hänt.

Och i vetskapen om att inget hade hänt ägnade Irene resten av dagen åt George Kemps roman, för i den hade allt hänt. Här fanns ingen plats för lögner och bedrägerier, skildringen var absolut sann och det var det som gjorde den så vacker.

Det fanns något fullkomligt rent i berättarens förälskelse i kvinnan han beskrev i boken. Hans kärlek gränsade till ren besatthet och det var just det som Irene fann så oemotståndligt. Vad kunde kärlek vara annat än en sorts godhetens galenskap, en vilja att helt uppgå i den älskades liv och själva existens? Som om den egna existensen inte varit något annat än en imitation av det som kunde kallas liv?

Samtidigt måste det vara så, resonerade Irene, att uppgåendet i den älskade även var ett offer. Man måste helt och hållet ge sig hän åt denna kärlek, vilket innebar att man bröt med det som tidigare varit det egna jaget, och vilken befrielse det skulle vara, om den var möjlig!

Baksidetext;

"I nätter av vånda ligger Djävulen alltid på lur."

NÅGON GÅNG i början av det förra seklet anländer Irene Bear till Norfolk Falls. Hon har fått anställning som sällskapsdam på en mindre herrgård, men flyr i själva verket ifrån mörka hemligheter i sitt eget förflutna. Frågan är dock om hon inte kommit till en plats som på många sätt är värre än det hon lämnat bakom sig.

CARINA RYDBERGS nya roman är en skrämmande skildring av hur människor kan behandla varandra – drivna av lust, girighet eller ännu mörkare krafter.

ISBN: 978-91-0-080942-3

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Bodygard

"Bodygard" av Katherine Center utgiven av Mius förlag. Svenskt omslag; Daniel Åberg. Bokrecension; I den här boken får vi följa Hannah Brooks. Trots att hon är liten och  kort och mest liknar en skolfröken, jobbar hon som Bodygard. Hon är dock en av de skickligaste i branchen. Hennes mor har nyligen dött, och den enda önskan Hannahs mamma hade innan hon dog, var att Hannah skulle åka på semester. Den vill hon gärna tillbringa med sin pojkvän Robby. Men Robby dumpar henne dagen efter hon begravt sin mamma. Hannah blir förkrossad men vill ändå ge sig på ett nytt uppdrag så snabbt som möjligt. Hannahs nya uppdrag blir att vara bodygard till skådespelaren Jack Stapleton. Jack vill besöka sin sjuka mor och behöver därför en bodygard. Han har nämligen en galen stalker efter sig. En stalker som ändå verkar rätt harmlös med sina corgies och stickade tröjor, men ändå. Jack har dock ett något annorlunda krav, han vill nämligen att Hannah ska spela hennes flickvän, då han inte vill oroa sin sjuka mamma. Hannah går motvilligt med på detta. Dessvärre blir hon förtjust i Jacks familj, då hon inte haft så bra relation med sin egen. Det som börjar med ett helt vanligt uppdrag blir tillslut något helt annat då hon inte kan hindra sig själv från att falla för Jack skickliga teater. Men han kan inte ha samma känslor för henne, för allt är ju bara ett spel- eller? 

Wow, vilken varm och ljuvlig feelgood pärla! Jag älskade den här boken från första början och alla mysiga karaktärer. Jag sträckläste verkligen den här mysiga bokpärlan från pärm till pärm. Denna boken blir man glad av att läsa. Inte bara för det härliga och tilltalande bokomslaget med sina fina sprayade edges. Boken bjuder på så mycket mer. Jag gillar verkligen när huvukaraktären får en ny chans till romance och där exet dessutom vill ha henne tillbaka. Jag uppskattar författarens härliga humor och de rappa kommentarerna mellan de olika karaktärerna. Boken bjuder verkligen på en hel del skratt, men också en hel del svärta. Ämnen som sorg, svek och svåra sjukdomar tas också upp. Huvudpersonens liv har inte heller varit en dans på rosor. Miljöbeskrivningarna är så fina med de små detaljerna som tillför det lilla extra till handlingen. Jag vill också vara endel av Jacks mysiga familj. Jag förstår verkligen att Hannah med sin bakgrund faller för både dem och Jack. Jag gillar också att boken är skriven i jag form. Huvudkaraktären berättar således sin historia för oss läsare. Jag har inte läst något av författaren förut, men jag hoppas verkligen att få möjlighet att läsa fler av hennes böcker. Denna bok rekommenderar jag varmt om man bara vill läsa något lättsamt och förutsägbart. Tack Mius förlag för rec ex. Boken blir en bokfavorit som får en särskild plats på bloggen. Denna underbara feelgoodroman får 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

​KLIPP TILL MIG, som ringer på Jack Stapletons tjusiga ringklocka i Museum District.

I min vanliga byxdress. Utan den makeover jag så tappert vägrat genomgå.

Det var en seger jag ångrade lite i den stunden.

Det här var ett introduktionsmöte, och jag hade gjort massor av sådana. Vanligtvis var hela teamet med, för att träffa klienten personligen och inhämta information. Men den här gången hade teamet för mycket att göra för att hinna närvara.

Så det var bara jag.

Ensam. Jag försökte intala mig att allt skulle gå bra. Du klarar det här.

När man väl har lärt sig betrakta världen utifrån ett personskyddsperspektiv kan man inte se den på något annat sätt. Jag kunde till exempel inte gå in på en restaurang utan att bedöma hotnivån i lokalen – även när jag inte var i tjänst. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till misstänkta individer, fordon som passerade utanför mer än en gång, tomma skåpbilar på parkeringsplatsen eller ”hantverkare” som kanske, kanske inte var där för att rekognoscera. Ärligt talat kunde jag inte ens sätta mig i bilen utan att först kolla efter tecken på inbrott, försäkra mig om att avgasröret inte var blockerat och titta under chassit efter sprängmedel.

På åtta år hade jag aldrig bara gått ut och satt mig i bilen.

Jag måste ha framstått som helt galen.

Men när man väl har insett hur fruktansvärd världen är kan man inte sluta veta det. Hur gärna man än skulle vilja.

Jag var inte helt säker på hur mycket Jack Stapleton visste om världen, men en del av mitt jobb i dag och den närmaste tiden var att utbilda honom. Man var tvungen att ha klienten med på tåget, för man kunde inte göra jobbet ensam. Att fastställa att beskydd var nödvändigt utan att skrämma vettet ur någon var den viktigaste uppgiften i början.

Man måste bedöma exakt hur mycket klienten i fråga klarade av.

När jag kommit fram till Jack Stapletons hus hade jag med mig en lista över sådant han behövde veta för att uppfylla sin del av avtalet. Där fanns också några saker som hans assistent i LA inte kunde fixa: fingeravtryck, ett blodprov och ett handstilsprov, plus en lista som Glenn kallade MPF – mycket personliga frågor – om huruvida han hade några tatueringar eller födelsemärken, vad han var rädd för, om han hade några udda vanor eller fobier. Vanligtvis gjorde vi också en videoinspelning, men det behövdes inte i det här fallet.

Hur som helst behövde jag bara hålla mig till manus.

Men oj, så nervös jag var.

Och det var innan han chockade skiten ur mig genom att själv öppna dörren.

I bar överkropp.

Han öppnade bara dörren. För en fullkomlig främling. Helt naken från midjan och upp. Var det någon sorts härskarteknik?

Baksidetext;

HON SKA SKYDDA HONOM

Hannah Brooks ser mer ut som en förskollärare än någon som kan oskadliggöra en angripare med en korkskruv, en bläckpenna – eller en servett. Men skenet bedrar. Hon är en av branschens skickligaste livvakter och får nu sitt mest oväntade uppdrag hittills: att skydda filmstjärnan Jack Stapleton från hans efterhängsna stalker.

HAN VILL HÅLLA ALLT HEMLIGT

Jack Stapleton är en världskänd skådespelare – känd för sina ikoniska strandbilder och sin karisma. Men efter en familjetragedi för några år sedan drog han sig undan offentligheten.

DE MÅSTE LÅTSAS VARA KÄRA

När Jacks mamma blir sjuk åker han hem till familjens ranch i Texas för att hjälpa till. Det finns bara ett problem: Jack vill inte att familjen ska få veta att han har en stalker. Eller en livvakt. Lösningen? Hannah måste spela rollen som hans flickvän. Trots att varken hon själv eller hennes ex tror att någon kommer att gå på det.

OCH PLÖTSLIGT STÅR ALLT PÅ SPEL

Det som börjat som ett uppdrag blir snart något betydligt mer komplicerat. För Hannah är det enkelt att skydda Jack från yttre hot – men att skydda sitt eget hjärta visar sig vara det svåraste hon någonsin gjort.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Organistens dotter

"Organistens dotter" av Annelie Fichtelius utgiven av Ordfront förlag Omslag; Paolo Sangregorio. Bokrecension; Detta är den första delen i serien Kustborna. I den här boken gör vi en tidsresa till Estland år 1886. Vi får följa Tio Pelmas som lever med sina syskon samt föräldrar på Johansgården i Estlands karga kustlandskap. På denna tiden levde tusentals svenskar isolerade i Estland. Senare var svenskarna tvugna att fly till Sverige under andra världskriget. Tio som är tio år gammal hjälper sina föräldrar på gården tillsammans med sina syskon. När hon blir vuxen är det meningen att hon ska gifta sig med någon av bondsönerna i trakten. Men det hårda livet som bondhustru är inte speciellt lockande. Och framför allt- Tio vill inte föda en massa barn! Tio har andra drömmar i livet. Tio drömmer nämligen om att bli lärarinna. Hennes vän lär henne att läsa. Hon vill studera ännu mer, än de få år hon är tillåten som flicka, att gå i skolan. Dock motsätter sig hennes pappa hennes önskemål, trots att han själv varit lärare. När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den söta flickan förändras allt. Den unga baronen förstår snart att Tio är läraktig, och börjar således undervisa henne i det tyska språket, samtidigt som hon jobbar på herrgården. Men när den unga Tio växer upp till en skönhet förändras allt. Unge baronen fattar tycke för Tio, vilket resulterar i att hon är tvungen att bege sig in till staden och ett nytt liv där.

Den här boken är både välskriven och spännande. Jag uppskattar att få ta del av hur våra svenska förfäder levde i Estland på denna tiden. Det är ett stolt folk som har fört vidare sina svenska traditioner, generation efter generation. Jag hade verkligen ingen aning om denna del av vår historia faktiskt. Författaren beskriver på ett bra och realistiskt sätt hur det var att leva under denna tiden. Välgestaltade miljö - och personbeskrivningar. Svenskarna var ofta fattiga och hårt arbetande människor som var bönder. De blev ibland även trakasserades av ryska soldater. Det är spännande att få följa människornas vardag, som kantas av bekymmer, glädjeämnen, hårt arbete tillika drömmar. Men dagarna är även kantade av sorg och tragedier. Svenskarna hade dock en väldigt fin gemenskap med varandra. De träffades i kyrkan och hjälptes åt när det behövdes, samtigt som de också bjöd varandra på olika festligheter. Jag har inte läst något av författaren förut, men jag hoppas jag ska få möjlighet att läsa många fler böcker av henne. Det ska i alla fall bli spännande att följa Tio i nästa del av bokserien. Vill ni läsa om en något borglömd del av vår svenska historia, får ni inte missa denna historiska romanserie. Denna bok är värd sina 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

20.

Nils gick strax bakom sin syster på den upptrampade stigen som löpte mellan potatisåkrarna. Den ljusa flätan svängde i takt med hennes steg över den trådslitna jackan, den som en gång varit mor Annas. Det var en grå dag och himlen hängde mörk och tung alldeles ovanför trädtopparna. För varje steg de tog sjönk deras bara fötter ner i den sandiga jorden som var blöt efter nattens regn, men det spelade ingen roll. De skulle snart vara täckta med lera från topp till tå, efter ännu en dag på Baron von Löwes potatisåkrar. Leran hade satt sig i huden på deras knän och knogar och gick inte längre att skrubba bort, hur länge de än satt i bastun och hur flitiga de än var med björkriset. Mor hade smörjt Saras händer med fett och lindat dem med tygremsor för att skydda de svidande torrsprickorna. September bestod av en oändlig räcka av dagar på knä i potatisåkern.

Potatisstinten vändes upp av en karl med vändplog. Sen var det dagsverkarnas uppgift att gå efter med sina stora flätade videkorgar och samla upp potatisen. De skulle också leta igenom jorden med en järnhacka på träskaft för att hitta varenda knöl som inte kommit i dagen vid första försöket. Videkorgarna tömde de i spritfabrikens vagn vid fältets kant, där arbetsledaren satte ett streck vid deras namn för varje tömd korg vartefter betalning delades ut av förvaltare Rösler vid veckans slut.

Både Nils och Sara avskydde att bidra till tillverkningen av den förhatliga spriten, men de hade inget val. Utan inkomsterna från dagsverkena skulle det inte finnas mat på bordet i den lilla stugan i Dirslätt under den kalla årstiden. Så här års, strax efter skördetiden, fanns det oftast både potatis, kålrabbi, sill, bröd och smör på bordet men längre fram på vintern blev det mest tunn gröt eller välling, kanske surkål och några potatisar.

Nils hade en hemlig överenskommelse med förvaltare Rösler. För varje dagsverke han utförde på någon av Baron von Löwes ägor gav Rösler två tredjedelar av betalningen till Nils far och en tredjedel till Nils själv, utan hans fars kännedom. Eftersom de arbetade på ackord, var det svårt för Elmar Pihl att veta exakt hur mycket Nils tjänade och även om han var både lång och kraftig för sin ålder kunde man knappast förvänta sig att han skulle arbeta som en hel karl. Han var ju inte ens elva år fyllda. Något Rösler ofta påminde Elmar Pihl om när han knotade om betalningen.

Egentligen var det mor Anna som gjort överenskommelsen med Rösler, men oavsett vilket gav det Nils en chans att lägga undan några kopek till sina framtidsplaner. Pengarna förvarade han i en plåtburk som han grävde ner på ett nytt ställe varje gång han fyllt på den. Inte ens hans mor eller systrar visste var den fanns. Fru Rösler hade ett stort hjärta och såg alltid till att hjälpa familjer som drabbades hårt av brännvinsdrickandet och maken skulle aldrig drömma om att sätta sig upp mot hennes välgärningar.

"Böcker och studier är för latmaskar och oduglingar, hade Nils far bestämt hårt så sent som kvällen före när han kommit på Nils med näsan i en bok han fått låna av präst Girtgensohn.

– Veklingar som inte duger till att arbeta utan måste studera för att försörja fru och barn, fortsatte han. Och du min son, är varken det ena eller det andra.

– Som du pratar, sade mor Anna då. Att studera till präst eller lärare är att tjäna både Gud och människorna. Det står i den heliga skriften.

Baksidetext;

ESTLAND ÅR 1886. Tio Pelmas växer upp i en stor syskonskara på Johansgården i Estlands karga kustband. Trots att familjen på pappret är fria svenska bönder så trakasseras de av tsarens soldater, de tvingas dessutom att betala arrende och göra dagsverken hos den tyske baronen på herrgården. Men det hårda slitet som bondhustru lockar inte Tio som istället drömmer om ett liv som lärarinna.

När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den försiktiga flickan och gör henne till sin lillpiga öppnas en ny värld för Tio. Snart uppfattar även den unge baronen Tios läraktighet och bestämmer sig för att undervisa henne i tyska. Några år senare har Tio blivit kammarjungfru åt änkebaronessan men drömmarna om ett annat liv dröjer sig kvar.

Organistens dotter är den första delen i den historiska romanserien Kustborna. Här skildras den ofta bortglömda historien om de tusentals svenskar som under många århundraden levde isolerade längs Estlands kust och tvingades fly till Sverige under andra världskriget.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Det yttersta mörkret

"Det yttersta mörkret" av Christoffer Holst utgiven av Lovereads förlag. Omslag Emma Graves. Bokrecension; Vi får återigen knyta kontakt med Cilla Storm. Cilla är en kriminalreporter som letar upp olika historiska kriminalfall, som hon skriver om och delar med sig av i podden Blodspår. Denna gången har hon svårt att hitta inspiration. Deadline börjar närma sig med stormsteg. Men så snubblar hon på ett nytt dödsfall på Bullholmen. Det visar sig att dödsfallet hänger ihop med ett olöst dubbelmord på 1960-talet. Det var hushållerskan Monica, samt herr Gyllenström, som blivit bragda om livet på ett synnerligenbrutalt vis. Mordet gick aldrig att lösa. Samtidigt letar Cilla och hennes pojkvänn Adam efter ett gemensamt torp, trots att Cilla är tveksam till att lämna sin kolonistuga på Bullholmen. Cilla börjar undersöka de båda fallen, samtidigt som hon funderar på om denna sommaren blir den sista på Bullholmen. Dock sätter Cillas sökande efter sanningen henne i allt större fara. Vi får också tillbaka blickar till år 1965 då unga Monica beger sig till Stockholm för att arbeta som hushållerska hos den rika familjen Gyllenström. Mitt i sommaridyllen på Bullholmen uppenbarar sig en allt mörkare sanning.

Vill ni läsa en riktigt spännande mysdeckare i sommar som innefattar olösta mord, skärgårdsidyll samt en skvätt Chardonnay? Då får ni inte missa denna pärla till mysdeckare. Detta är den femte delen i serien om Cilla Storm, men jag har dessvärre bara läst en av delarna förut. Böckerna kan dock läsas fristående. Jag gillar när ett nutida mord, kan ledas tillbaka till olösta mord i dåtiden. Författaren lyckas kombinera dåtid och nutid på ett bra sätt. Boken är välskriven och historien känns trovärdig. När jag väl börjar läsa kan jag knappt sluta. Boken är alltför spännande, så jag varnar för sträckläsning. Jag kunde i alla fall inte släppa boken ifrån mig. Miljö - och persongalleriet är bra gestaltade och känns äkta. Vi får följa en person i det förflutna som visar sig ha en riktigt mörk personlighet. Det blev en riktigt spännande upplösning som man inte kunde förutse från början. Boken innehåller verkligen alla ingredienser för en riktigt bra mysdeckare. Jag läser gärna mer av författaren. Denna fint förpackade mysdeckare får 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

6

​Cilla

​Jag sippar på ett italienskt chardonnay som jag hittade på tillfälliga hyllan på Systembolaget innan jag åkte ut till Bullholmen. Sedan jag började hänga hos Adam i Vasastan har besöken på diverse vinbarer med honom i kvarteret blivit allt fler. Och jag har faktiskt blivit modigare i mina dryckesval. Förra hösten snöade jag in på spanska rödviner, alldeles utmärkta till den årstidens grytor och långkok. Och nu på sommaren tycker jag det kan vara riktigt trevligt med ett glas rosé.

​Fast jag har ännu inte upptäckt ett vin som gör mer för mig än en smörig chardonnay, hur otrendigt det än må vara. Men jag varierar mig faktiskt – jag dricker amerikansk chardonnay, sydafrikansk chardonnay, fransk chardonnay, italiensk chardonnay. Så länge den är fatlagrad är jag nöjd. Om Fijiöarna börjat producera chardonnay hade jag gärna provat den också.

​Jag tar en till klunk och låter det kalla vinet skölja runt i munnen. Syran finns där men även den runda smörigheten. Ja, tänk, till och med i Italien odlar de chardonnay. Även om Zacke skulle hävda att det är idiotiskt att välja chardonnay från just det landet. Det är som att åka till Ikea för att köpa en katt, tror jag bestämt att han sa. Men så är han ju sommelier också och ganska så old school.

​Jag borde bjuda ut dem båda hit. Om de kan slita sig från sitt älskade torp några sommardagar. Även om det är Separett och kallvatten som gäller här har jag något som Sörmland inte har – ett hav runt knuten.

​Jag halvligger i min baden-baden och har dragit en blå fleecefilt över kroppen. Klockan är strax över elva på kvällen och koloniområdet på Bullholmen ligger tyst och öde. Ljust är det fortfarande, så som det bara är i juni i det här landet, men Rosie sover av snarkningarna att döma tungt i huset bredvid. Det gör nog de flesta här. Jag är trots allt den yngsta kolonisten, så vitt jag vet.

​Själv sitter jag med laptoppen och researchar. Ännu har jag inte skrivit ett enda ord på det nya avsnittet, men jag har åtminstone hittat mitt ämne. Tack vare Rosie. Ett historiskt, svenskt mord. Ett jag faktiskt inte hade någon koll på alls.

​De gyllenströmska morden.

​Tänk att jag aldrig stött på detta mysterium tidigare! Nu har jag skapat en mapp och börjat samla in all information jag kan hitta på nätet. Nästa vecka ska jag hämta ut en bok om morden på Stadsbiblioteket i stan.

Baksidetext;

HUSDRÖMMAR, CHARDONNAY OCH MÖRKA MYSTERIER

Sommaren närmar sig och kriminalreportern Cilla Storm har fullt upp med att hitta ett historiskt mysterium till podden Blodspår samtidigt som hon och pojkvännen Adam tittar på torp i Sörmland. Men kommer Cilla kunna lämna kolonistugan på den älskade skärgårdsön Bullholmen?

Året är 1965 när den unga Monica anländer till Stockholm för att jobba som hushållerska hos den rika familjen Gyllenström. Storstadslivet är allt hon någonsin drömt om, men något står inte rätt till i den tjusiga våningen på Strandvägen.

När ett dödsfall på Bullholmen visar sig hänga samman med de olösta gyllenströmska morden, börjar Cilla nysta i fallet från 60-talet och fråga sig hur glömt och begravt det förflutna egentligen är. Och om det här kommer bli sista sommaren på Bullholmen?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Läs recensionen av "Kalla vita vinternätter" här

Målarverkstan

"Målarverkstan" av Karina Johansson utgiven av Bokfabriken förlag. Omslag; Michael Ceken. Bokrecension; Jonna har fått i uppdrag att måla dekoren i den gamla balsalen i en 1700-talsflygel på den vackra Frykegården i Sunne. Hon blir förälskad i den betydligt äldre gårdsägaren Edward Frykeborn. En dag gör Jonna slut med Edward - det skiljer ju ändå 40 år mellan dem. Senare samma kväll hittar Gunnel Jonna mördad i hennes målarverkstad. Målarverkstan ligger i samma rosa hus, som Jonna delar med Gunnels frisörsalong. Moa som precis har blivit avskedad från sin chefstjänst på en städfirma i Sunne, behöver hon härmed hitta ett nytt arbete. När Moa får möjlighet att färdigställa arbetet med att måla färdigt dekoren i balsalen på frykegården, så tvekar hon inte, utan tackar ja. När hon en kväll håller på att bli påkörd av en bil inser hon nu kan vara mördarens nästa måltavla. Men vem är ute efter henne, och varför? Moa måste lösa mysteriet innan det är för sent. När hon undersöker sin väns sista tid i livet inser hon att Jonna bar på flera hemligheter. Edwards son Philip verkar inte förtjust i att Moa tagit över måleriet efter Jonna. Vad är det han döljer egentligen? Pia Vinder söker vidare efter svar om sina släktingars komplicerade historia.

Vi återvänder för fjärde gången till Sunne i Värmland. Jag har läst dem tre föregående böckerna i serien. Denna bokserie kan dock läsas fristående. Jag tycker serien om familjen Vinder är så bra och spännande. Vi snubblar inte bara över ett fruktansvärt mord, utan också över en spännande släkthistoria som kantas av såväl avundsjuka som familjehemligheter tillika hemlig kärlek. Värmländska Sunne tycks också vara en perfekt plats för att låta denna mysdeckare utspelas sig. I Sunne tycks det nämligen finnas många olika personligheter samlade - personer som inte ens drar sig för mord. Många hemligheter tycks dölja sig i de värmländska skogarna, men jag älskar det. Författaren lyckas fånga atmosfären perfekt. Vi får följa olika personer serien som hela tiden ligger steget före poliserna. Moa letar efter ledtrådar som ska hjälpa henne att hitta Jonnas mördare. Samtidigt som en mördare tycks vilja dölja sina spår och även tycks ha utsett Moa till nästa offer. Detta är tillika en mysdeckare när den är som bäst. Missa inte denna spännande deckarserie. Jag hoppas få läsa många fler delar i serien om familjen Vinder och deras spännande släkthistoria. Även denna delen i serien om familjen Vinder får 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 9

DET VAR MÖRKT ute när Moa åkte ner till Jonnas målarverkstad i Palatset för att hämta färg, penslar och annan utrustning som hon behövde när hon började måla flygeln nästa morgon.

Så mycket hade hänt de senaste dygnen. Först hade hon förlorat jobbet och sedan hade hon mist sin bästa vän under fruktansvärda omständigheter. Och nu hade Edward övertalat henne att tacka ja till att måla flygeln. Då hade det känts som en rolig utmaning, men nu undrade hon om beslutet verkligen var så klokt. Kanske befann hon sig i chock och gjorde bort sig fullständigt om hon tog sig an det stora arbetet. Edward hade ingen aning om vad Moa gick för, utan förlitade sig helt på Jonnas ord. Självförtroendet var inte så stort inom det kreativa området och Moa, som brukade känna sig trygg i sina beslut, drabbades av prestationsångest. Hon borde inte ha låtit sig charmas.

Som vanligt var det rullatorkaos runt Palatsets dubbeldörrar och mammas entusiastiska tillrop hördes genom fönster som stod på glänt när Moa kom fram. Kvällsgympa idag, alltså. Gubbar och tanter stod upp och höll sig i varsin stol och gjorde rörelser medan Moas mamma studsade runt därinne. Galna mamma, som hade haft ett ungt sinne hela livet.

Moa tyckte att det var klokt av henne att lägga ner salongen, när hon fortfarande var pigg och själv kunde ta beslutet. Då visste ingen om Erikas dröm om att fortsätta jobba där. Nu väntade alla spänt på överraskningsfesten och att se Erikas reaktion när mamma berättade att hon kunde behålla både salong och lokal. Vilken chock för henne. Hon som väl aldrig fått någonting i hela sitt liv.

Gympan avslutades och mamma tackade de medverkande för idag. De gjorde sig redo att gå hem och Moa hörde hur de pratade om hur snäll och gullig Erika var som gjorde det lilla extra för så gamla människor.

Medan besökarna hos Åldringsligan begav sig hemåt, låste Moa upp dörren till målarverkstaden. Hon letade reda på de penslar hon behövde och naturligtvis låg de i prydligt förvar i ett etui. Nej, Jonna skulle knappast råka tappa bort dyrgripar som epiknaskare, grävlingsfördrivare och gaffelpenslar. Någon måste ha stulit dem. Varför? Hängde det ihop med mordet?

– Hallå? Nå'n här? ropade det utifrån hallen.

Moa vände sig om.

– Kom in, sa hon. Säg att du hade gympa.

– Blir några kvällspass i veckan, sa mamma. Nå'n måste sätta fart på latmaskarna. Säg du de nya stegen jag lärde dem?

Hon trampade runt och vickade på höfterna och Moa öppnade dörren helt.

– Du är koko, sa hon med ett leende och lutade sig mot dörrposten.

Mamma stannade till och satte näsan i vädret.

– Hörrudu, ser jag ut som en gök eller?

– Nej, sa Moa med en suck. Mer som en uggla.

Baksidetext;

MÖBELMÅLAREN JONNA KARLSSON får uppdraget att måla dekoren i den gamla balsalen i en 1700-talsflygel på vackra Frykegården i Sunne. Hon förälskar sig genast i den betydligt äldre gårdsägaren, Edward Frykeborn, men bestämmer sig för att avsluta romansen.

Samma kväll hittas Jonna död. Mördad, i sin målarverkstad. Samtidigt får hennes vän, Moa Svensson, sparken från sin chefstjänst på en städfirma i Sunne. Hon letar nya möjligheter – och erbjuds högst oväntat att färdigställa det arbete som Jonna påbörjat.

Medan hon gräver bland penslar, slippapper och spackelspadar inser Moa att Jonna burit på flera hemligheter. Och vad döljer Edwards son Philip?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Läs min recension av "Kråkslottet" här

Läs min recension av "Pensionatet" här

Läs min recension av " Stallhuset" här