"Berättaren från Casablanca" av Fiona Valpy utgiven av Forum förlag. I den här boken får vi möta Zoe som kommer till Casablanca, med sin man. Hon har svårt att anpassa sig till det varma klimatet, och hon har inte så stor bekantskapskrets. Äktenskapet är inte vad det borde vara, och Zoe känner sig ensam. Hon lider också av svår exem. Dock engagerar hon sig längre fram i ett hem för kvinnor och barn på flykt. Av en händelse finner hon en gammal dagbok, under en trasig golvbräda i sin dotters rum. Den är skriven av en tolvårig flicka, som heter Josie. Pappan har gett den till henne, för att hon ska träna på sin engelska. Flickan bodde i samma hus som Zoe 1941, när de flydde till Marocko, från Frankrike under andra världskriget. I sin dagbok delar Josie med sig av sina tankar, känslor och upplevelse i staden. Familjen väntar på att få möjlighet att ta sig till Amerika och friheten. Zoe läser om flickans upplevelser. Hon gläds med henne när hon är lycklig, och blir ledsen när familjen råkar ut för en tragedi. Så tar dagboken plötsligt slut. Vad hände egentligen med Josie och hennes familj. Kom någon av dem någonsin till Amerika?
Jag har inte läst någon bok av författaren förut, men jag har en till bok i hyllan, som jag vill läsa. Den här boken passade mig verkligen. Den är både berörande och spännande på samma gång. Jag har blivit väldigt förtjust i historier som belyser andra världskriget. Flickans pappa jobbar för motståndet, vilket är väldigt spännande. Andra världskriget är en så viktig del av vår historia. Jag gillar också att man får två parallella berättelser. Vi får lära känna både Zoe, Josie och hennes familj och vänner på ett bra sätt. Josie är en flicka som älskar att läsa precis som jag, så jag gillar henne väldigt mycket som karaktär. Hon verkar dessutom vara väldigt smart och kvicktänkt. Miljön och karaktärer är fint beskrivna. Jag tänker att författaren har gjort en bra bakgrundsresearch. Boken hade lagom långa kapitel, som ibland belyste Zoe och ibland Josies dagboksanteckningar. De är varvade på ett bra sätt. Jag kan varmt rekommendera denna fint stylade boken. Den får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favorit ställe ur boken;
Josie dagbok
Måndag 3 februari 1941
I dag kom miss Ellis och hon visade sig vara väldigt trevlig. Hon gör lektionerna roliga och sa att vi kunde läsa lite Dorothy L. Sayers ibland. Hon sa också att min engelska är utmärkt. Där hör du, Annette! Men hon ska hjälpa mig lite med grammatiken och det här med punkter och kommatering, som kan vara lurigt ibland. Innan vi började vår lektion fikade vi med mamma och pappa i vardagsrummet. Miss Ellis verkar känna pappa ganska väl och det visade sig att hon blivit presenterad för honom av en vicekonsult på amerikanska konsulatet. Det har blivit den naturliga mötesplatsen för många, säger mamma.
Miss Ellis har en cykel som hon döpt till stålfålen, vilket betyder en sorts häst. Hon ställde den i halken. Jag betraktade henne uppifrån trappan när hon gav sig av efter lektionen. Pappa kom ut i vardagsrummet och sa adjö till henne och gav henne ett brunt kuvert, som hon lade ned i läderportföljen, som hon sedan stoppade i cykelkorgen på Stålfålen. Först tänkte jag att det var betalningen för lektionen, men när jag senare tänkte efter kändes det lite för stort för det. Förmodligen är det något tråkig tidningsartikel om kriget. När vi fikade så pratade de vuxna om hur tyskarna skickat nya trupper, som heter Afrika Korps, för att stötta italienarna. Pappa sa att han läst om det i tidningen i morse. Så det verkar som om britterna kanske ändå inte gör så stora framsteg.
I helgen frågade Kenza mamma om hon kunde ta med mig och Nina till medinan, där de bor. Mamma var först lite osäker, men efter att jag bönat och bett och lovat att hålla mig nära Kenza hela tiden, så gav hon med sig. Vad jag inte berättade var att Nina och jag hade en plan för att försöka träffa drömförsäljerskan. Och jag kommer inte bryta mitt löfte till mamma, för den gamla tanten bor i samma riad som Kenza och Nina och andra i deras familj.
Baksidestext;
MAROCKO, 1941. Frankrike är okupperat av nazisterna, och 12-åriga Josie och hennes familj har flytt till Casablanca medan de väntar på att få resa till Amerika. Livet här är lika intensivt som solen - staden är fylld av människor, dofter och ljud. Det är en värd långt bort från alla problem där hemma och Josie älskar det.
Sjuttio år senare anländer den problemtyngda Zoe till staden. Det är samma utsikt över Atlanten, men ett väldigt annorlunda Casablanca. Zoe har svårt att anpassa sig till det nya livet. Under golvbrädorna i dotterns rum hotar hon en dagbok. Sida för sida öppnar Josie berättelse en ny värld för Zoe. Men kan ett nytt perspektiv hjälpa henne att vända tragedi till hopp, och hitta den tröst hon behöver för att läka sitt brustna hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar