"Med bergens andetag" av Therese Widenfjord utgiven av Romanus och Selling förlag. Ellie är en äldre kvinna, som är lite som ett barn. Hon bor på ett hem där hon trivs och mår bra. Plötsligt får hon veta att hon måste flytta. På det nya "hemma" är det inte lika bra. Personalen stoppar i henne en massa tabletter, som gör henne slö och personalen bryr sig inte nämnvärt. En dag rymmer hon där ifrån. Nick är gift med Kate och arbetar som fotograf. Dock är det svårt att hitta unika och spännande motiv att fotografera. En dag ringer hans farbror Brad. Han berättar att hans pappa har fått cancer och ligger på sjukhus. Därmed åker Nick till barndomens Appalacherna, för att eventuellt få förlåtelse, på grund av ett misstag han gjorde för länge sedan. Det visar sig vara svårare än han trott, då den man hans pappa en gång var är borta. Hans mor har det svårt och nu måste Nick hjälpa henne. Han måste därför hitta det perfekta motivet. Han måste sälja lite bilder, så att han kan hjälpa henne. Då korsas Nick och Ellies vägar varandra. Och från den stunden är inget mer sig likt.
Wow, vilken underbar debutroman! Vi får följa fotografen Nick och den äldre hundälskande kvinnan Ellie. Vi får lära känna de båda huvudpersonerna, allt ifrån barndomens upplevelser till deras upplevelser som vuxna. Tankar, känslor och upplevelser beskrivs på ett bra sätt. Nick har förlorat sin inspiration, och Ellie har förlorat sitt "hemma". Tillslut vävs deras öden ihop när de slutligen träffas av en slump. Mötet mellan dem, förändrar deras liv på ett positivt sätt. Berättelse väcker både tankar och känslor. Jag rörs till tårar av Ellies situation, och hur människor ser ner på henne och behandlar henne illa. Hur ofta bemöts inte människor på detta sätt? Jag gillar att Ellie har en stark överlevnad instinkt, trots allt hon går igenom. Mellan deras olika berättelser får vi magiska och storslagna miljöbeskrivningar. Jag gillar hur det blir efter att Nick och Ellie träffas. Deras liv förvandlas verkligen till det bättre. Missa inte denna vackra och tankeväckande roman. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel 8
Nick
Jag blir sittande vid pappas säng, jag vet inte hur länge. Regelbundna pip kommer från monitorn som är kopplad till mannen i sängen närmast dörren. Ända hit hörde jag hur han andas. Det går trögt. Varje utandning följs av en så lång paus att jag flera gånger har varit på väg över dit för att trycka på larmknappen när jag trott att han lagt av. Men varje gång har det kommit en rossling, ett fruktansvärt ljud från någonstans djupt nere i bröstet på honom, och så börjar han andas igen.
Farsan rör sig inte. En gång gnyr han till, eller jag tror det i alla fall. Kanske var det något annat ljud, någon annan stans ifrån. En tunn genomskinlig slang löper under näsan på honom och bak runt öronen, innan den dyker in i en apparat som jag antar ger syre. Under slangen är hans läppar torra och spruckna och i ena mungipan sitter det rest av något gult.
Det är så underligt att kunna se på honom så här, utan att han vet att jag iakttar honom. Aldrig någonsin har jag tittat på honom så länge. Han skulle inte tillåtit det. Ibland när jag var liten smög jag fram till garageporten och kikade in Medan han låg på rygg under någon rostig bil, men så fort han märkte att jag var där satte han mig antingen i arbete eller sjasade iväg mig. Senare, när han hade insett att jag var värdelös som hjälpreda, ville han oftast bara ha väck mig därifrån.
Det vill han förmodligen nu med. Jag vet inte varför jag fortfarande sitter kvar. Det vore bättre att ta i på närmaste motell och försöka sova. Det har inte gått de senaste nätterna, men jag har en flaska bourbon i bilen och den borde ge mig åtminstone ett par timmar om jag dricker tillräckligt mycket. Jag kan kosta på mig det nu när jag inte ska gå upp tidigt och köra.
Jag lutar mig framåt mot sängen. Det luktar svagt av svett och rengöringsmedel.
Pappas händer ligger platt mot bröstet mot den tunna filten, så perfekt placerade att någon sköterska förmodligen har lagt dem just så. Det finns ingen som sover på det sättet. Händerna vilar overksamma som två tomma, uttjänta skal. Ändå är det lätt att komma ihåg hur de kändes, då för länge sedan. Hur stora de var när de grep tag om min arm, grova och valkiga, raspiga som sandpapper.
Baksidestext;
När hans pappa blir sjuk återvänder den New York-baserade fotografen Nick Turner till sin barndoms fattiga bergstrakter i Appalacherna. Det är hans sista chans att försonas med sitt förflutna. Men Nicks svek visar sig vara långt ifrån glömda. För hur mycket kan en familj egentligen förlåta?
I samma trakt finns även Ellie, en äldre kvinna som förlorat sitt hem och måste kämpa för att överleva. När Nicks och Ellies vägar korsas, förändras deras liv för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar