"Silverhjärta" av Kai Bruno utgiven av Vistoförlag. Året är 2067. Janina vet att hon snart ska dö. Cancern har spridit sig i kroppen, men innan hon dör, vill hon sätta ihop de lösa bitarna av sitt liv, för att få en känsla av helhet. Artificiell intelligens har tagit över världen. Janina känner att inte är lätt att veta, om det är hennes egna minnen hon kommer ihåg, eller om de är skapade. Hon möter den unga kvinna, hon en gång var för sextio år sedan genom sin spegelbild. Då för sextio år sedan försökte hon ta sitt liv, men blev mirakulöst räddad. Nu älskar hon dock sitt liv och vill inte lämna det, och hennes stora kärlek, Fredrik. Hon har levt ett liv som en lite udda fågel, som inte passat in socialt. Vi får följa hennes livsberättelse från när hon räddades, till hon blev gravid med sonen Anton. När han var tretton år försvann han, och Janina sökte desperat efter honom. Efter sju år återvänder han för att ganska snart återvända till sekten och den gud han följer. Kommer Janina få ordning på sina minnen innan hon dör?
Detta är den tredje och sista delen i en serie. I denna historia, om hur det kan bli i framtiden, styrs vårt samhälle genom artificiell intelligens. Jag gillar inte tanken på att artificiell intelligens ska ta över våra liv, och styra oss. Tanken på vad det kan innebära får mig att rysa. Myndigheterna håller stenhård koll på sina medborgare, vilket jag tycker känns obehagligt. Janina vet genom ett program, som läser av hennes kroppsliga funktioner, när hennes puls går upp, hur länge hon sovit eller när hon druckit för lite. I framtiden kanske man också kan få veta när man ska dö. Det vill man ju inte veta. Eller? Denna boken lämnar mig med många tankar och känslor. Janina och hennes son, Anton, lider av psykisk ohälsa, och de känner att de inte passar in i samhället. Fredriks familj vill egentligen inte heller ha med Janina att göra, vilket är lite jobbigt att tänka på. Hur skulle man själv reagera om man inte kände sig välkommen i sin mans familj liksom. Språket i den här boken känns lite som poesi och är en väldigt vackert skriven. Jag önskar att jag fått möjlighet att läsa de föregående delarna i serien också, för boken var väldigt intressant. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
7
Ett stygn kom när Janina tänkte på middagen hos sina föräldrar. Efteråt hade hon skämts. Långsamt hade det gått upp för henne hur pinsamt det måste ha varit gör dem. Fredrik förklarade det för henne, att han var en främling för hennes familj. Att det var onaturligt för dem att prata om känsliga saker med honom. Hon satte handen för munnen. Tänk om hon fortsatte att göra bort sig, att det aldrig tog slut.
Det varma vattnet fick huden att fläckas. Egentligen hade hon stått inne i duschen alldeles för länge men valde ändå att vara kvar en stund. Hon tänkte på Fredrik, att han hade ett enormt tålamod. Trots alka pinsamma möten fortsatte han att hålla fast vid henne. Hon torkade sig och la handduken över axlarna. Ansiktet sköljde med iskallt vatten. Ungdomens konturer rann bort och hon såg på sig själv. Lättnaden kändes. Anletet var vackert, tänkte hon, med djupet i ögonen och det gråsprängda håret, hon tyckte om det.
Badrocken drogs på och hon gick ut i vardagsrummet. Det var som fjärran hav, den hon var en gång. Det hon letade efter, den hon försökte vara. Och så svår att få fatt på. Men innan hon dog skulle livet bli en helhet, det hade hon lovat sig själv. Därför var tillbakablickarna nödvändiga. Därför närmade hon sig ansiktet i spegeln. Trots att det var prövande.
Insikten kom att hon kunde gå tillbaka i tiden genom att sätta på den virtuella verkligheten. Många hade programmerat in så att de kunde uppleva sin drömbostad men det hade hon aldrig förstått. Hon hade inga sådana önskninga. I stället hade hon återskapat miljön från olika tider som hon tyckte var viktiga.
Hon lät miljön från 2010-talet visas och blickade runt. Lång tid hade gått sedan hon satte på den och det kändes ovant. Hon rörde sig långsamt runt och skakade på huvudet, fascinerad över att simulering var så verklig. Det var förbryllande att uppleva lägenheten som den var då. De gamla tapeterna, gardinerna, det slipade golvet. Allt som inte fanns längre, diskmaskinen, dammsugaren, teven, tvättmaskinen.
I linserna kom en varning att hon höll på att gå på soffan som inte stod helt i överensstämmelse med hur hon såg den i 3D-linserna. Hon väntade tills det var korrigerat och slog sig ner.
Hon blundade och lät minnena komma. Saknaden efter Jesper och Tora brände till. Det var först när hon förlorade dem som hon riktigt förstod. Hur kort livet var, att ögonblicken måste bevaras, alla, både de smärtsamma och glädjefulla. På det sättet gjorde hon rätt, som byggde sitt liv på minnen, levde om dem, som om de var återkommande sol och regn.
Baksidestext;
Det är år 2067 och samhället styrs av artificiell intelligens. Janina är 83 år och vet att hon snart ska dö. Livet har varit som lösa bitar hon inte klarar av att sätta samman och innan hon dör vill hon få en känsla av helhet, få grepp om allt som har förändrats under hennes livstid.
Hon möter den mystiska kvinna hon var sextio år tidigare som genom ett mirakel hindrandes att ta sitt liv. Främmandekänslan är stark när hon ser henne i sin spegelbild. Då hade hon livet framför sig men ville dö, nu älskar hon livet men står inför slutet.
Spegelansiktets röst blir som hörbara tankar, allt intensivare. Minnen kommer upp, trådar som Janina försöker sätta samman. Hon försöker hitta det fina i sig själv, sinnebilden för det blir ett silverhjärta som hon har gått av namnen hon älskar, Fredrik.
Janinas udda personlighet och sociala tillkortakommanden framträder. Undergivenheten gäller även Spegelansiktets som allt mer tar kontrollen och verkar styra vilka minnen som kommer upp. Frågan är vad som verkligen har hänt, om minnena är sanna. Smygande undrar Janina vad spegelbilden egentligen är, om det är artificiell intelligens, hennes eget inre, eller något hon inte förstår som styr den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar