"Hur fan gör man slut" av Emma Arpstrand utgiven av Ordfront förlag. I denna boken får vi lära känna Eira. Hon är tjugofyra år och är sambo med Liam. Hennes liv är inte så spännande som hon tänkt sig, och istället för att arbeta som journalist som hon längtar efter att få göra, så har hon ett tråkigt arbete som växeltelefonist på polisen. Kärlekslivet är inte heller så sprakande som hon önskat. Och trots att hon föreslår att hon och pojkvännen ska hitta på saker ihop, faller det inte i god jord, utan Liam vill inte göra något av det som Eira föreslår. Vill Eria verkligen ha det så här i resten av sitt liv? I desperation har hon sex med en killkompis från gymnasiet. Dock känns det inte bra att ha varit otrogen mot Liam. Hon är besluten att göra slut, men är för feg för att ta det sista slutgiltiga steget. Hon gör ett desperat försök att rädda deras förhållande, genom att föreslå att de ska bosätta sig en tid i London. Tanken är att se om en förändring, kan få förhållandet med Liam att hetta till. Tanken verkar god, men kommer det att hjälpa?
Denna boken är författarens debutroman. Jag hoppas att jag får läsa många fler böcker av författaren i framtiden. Ja, hur många människor är inte otrogna, för att de är missnöjda med sitt liv, tillika sina parters? Eira är verkligen inte ensam. Frågan är också: Hur fan gör man slut egentligen, när man har varit tillsammans länge, är sambos, och dessutom är förlovade? Eira gör allt för att få förhållandet med Liam att fungera, trots att hon möter motstånd från pojkvännen. Liam spelar hellre spel, sitter på balkongen med sin öl, och tycker att han är nöjd med livet precis som det är. Jag gillar vanligtvis inte att en huvudperson är otrogen, men jag antar att det är lätt hänt. Man tror ju alltid att gräset är grönare på andra sidan staketet. Eira är ju såpass ung, och är trots allt en rolig person som vill mycket. Hon vill att det ska hända saker hela tiden, och när det inte gör det kan jag förstå att hon blir frustrerad. Hennes ungdom gör också att hon är velig och ombytlig. Boken är skriven från Eiras perspektiv. Författaren beskriver hennes känslor med både allvar, men också med en stor portion humor. Hennes tankar och känslor känns relevanta. Jag skrattade gott vid flera tillfällen. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favorit ställe ur boken;
En vecka senare står jag på toaletten och stryker mina ögonfransar med mascara. Fransarna i mitten klumpar ihop sig till en enda stor monster frans. Jag tänker på Lola, en av karaktärerna i Eve Babitz bok L. A. Woman. Lola är en femme fatale i 1930 - talets Hollywood och en av få i sin dansgrupp som använder mascara som man hade i en liten box och spottade på innan man tog borsten, gosade runt och sedan dränkte fransarna. Lola vägrade byta från sin spottmascara även när det kom nya, spottfria varianter. Babitz beskriver Lolas fransar som tjocka spindelben. Så ser mina fransar ut nu. Som tjocka, håriga, spindelben. Jag får börja om. Jag sticker ner ansiktet i handfatet, geggar rengöring och vatten runt mina ögon. När jag tittar mig i spegeln ser jag ut som en panda.
"OH! Wow!"
Liam kommer in i badrummet, iförd sina urtvättade gråa kalsonger. Jag gör en grimas åt honom. Han sträcker sig förbi mig för att ta sin deostick, tappar den och böjer sig ner. Han har ett hål i mellangården och en del av hans testikel hänger ut genom den. Jag skrattar.
"Vad är det?" säger Liam.
"Du har hål i dina kalsonger, känner du inte det?"
Han böjer sig fram, kutar sin rygg, för att se hålet.
"Jag tyckte att det kändes lite breezy", säger han och juckar med höfterna så att pungen dinglar fram och tillbaka. Han höjer armarna över kroppen och blinkar förföriskt mot mig.
"Du måste köpa nya kalsonger", säger jag.
Liam har en spinkig kropp med smala ben och armar, vilket ser lite lustigt ut nu när han börjat få en liten liten putmage av all öl, den är verkligen inte stor men det ser ut som om han hela tiden är fylld med gaser. Jag har försökt få med honom på promenader, skaffa gymkort eller börja spela badminton. Det har inte bli it så värst mycket av det dåliga inte tror på motion.
"Varför är alla så himla hurtiga i det här landet?" brukar han säga medan han sitter ute på balkongen med sin eviga öl i den ena handen och en cigg i den andra.
Baksidestext;
Allting startar med en tanke. Det är inte så att man en dag får ett infall och gör slut. När man väl har börjat tänka på att göra slut så är det omöjligt att tänka bort den tanken. Allt efter det är egentligen bara en transportsträcka.
Eira Eklund-vattuman, eskapist, cyniker-är 24 år ung och (o) lovande. På pappret kan hon bocka av många vuxenpoäng: Sambo. Förstahandskontrakt (nåväl pojkvännens). Journalistutbildning. Ändå känner hon sig kass på att vara vuxen. Kärleken sprakar knappast och hon lyckas inte landa i ett enda journalistjobb.
Less på tristessen och på att inget blivit som hon hoppats korsar hon den heliga gränsen och hamnar i ett snårigt relations landskap med endast ett orakel som guide.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar