Av stjärnstoft är vi komna

"Av stjärnstoft är vi komna" av Malin V. Olsson utgiven av Vistoförlag. I denna berättelse gör vi en tidsresa framåt i tiden. Närmare bestämt till år 2079. Oförklarliga naturkatastrofer drabbar hela solsystemet. Det beror på att solsystemets största vulkan, Olympus Mons, har vaknat efter tusentals år och sprider nu antimateria, vars konsekvenser är förödande för allt liv i hela universum. Vi får följa Veronica och hennes team när de försöker rädda alla från undergång, och samtidigt göra det på ett sådant sätt utan att skapa panik. Dessutom tar direktören för California Space Center inte dem på allvar. Veronicas pojkvän har dessutom bara ögon för en annan tjej. En före detta supermodell från Mars. Inte konstigt att Veronica inte ser fram emot den årliga höstbalen. Hur ska hon kunna glädjas när allt rasar samman? Ska Veronica och hennes team lyckas hitta ett sätt att lugna ner vulkanen, och stoppa antimaterian innan universum går under? 

Detta är del två i serien om det artonåriga underbarnet tillika läkaren Veronica Harrington. Jag tycker att detta är en detaljrik och välskriven berättelse. Denna delen är precis lika spännande, som den första boken i serien. Jag får lära känna Veronica och hennes team kamrater lite bättre. Jag gillar verkligen hur författaren lyckas beskriva alla spännande karaktärer och rymdvarelser på ett fint sätt och även miljön är bra beskriven, och väldigt målande. Jag tycker att författaren lyckas beskriva framtiden på ett bra och realistiskt sätt. Jag får följa med på ett riktigt fartfyllt och spännande rymdäventyr för att rädda alla invånarna i universum. Jag gillar också att författaren bakar in lite härlig romantik, till detta spännande rymdäventyr. Gillar ni science fiction får ni inte missa denna spännande fantasy serie. Detta är en bok som innehåller det mesta en bra bok ska, så som spänning, svek, romantik, vänskap och en kamp mot tiden. Jag tycker även att titeln är så vacker. Även denna delen får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 5

Jag hade knappt träffat major Bartoz, ändå visste jag genom ryktesvägen att den högresta, kraftigt byggda marsianen var en bullrig typ som ingen gärna avvisade. Inte heller var han känd för onödig hysteri, därför släppte vi genast allt vi hade för händerna. 

Nervositeten hann växa till ordentlig oro när vi nästan klättrade över varandra i vilda försök att nå fram till kontorssektionen. Jag snavade över Aurigas fötter och innan vi visste ordet av, låg vi i en sprattlande tvåmannahög på golvet. Jonathan suckade uppgivet när han lyfte oss båda rakt upp i luften. Auriga fnissade och jag blåste generat undan de bruna hårlockarna från ansiktet. Smidigt! Himla tur att inte direktör Graham dök upp. 

Flåsande av ansträngning snubblade jag in på Bartoz tillfälliga kontor och möttes av en syn som fick mig att genast vilja hoppa baklänges ut i korridoren igen; två huvuden tätt ihop över en handdator. Grönt och vitt hår i en motbjudande kontrast. Min uppretade harkling fick Ravvu att lyfta blicken, flinet som drog hans mungipor uppåt var inte avslappnat. Med'ea log bländande men precis lika onaturligt. Jag blundade hårt av irritation innan jag såg mig omkring och upptäckte nästa felande detalj. 

"Var är Cordenine och Harvey?" frågade jag butter. "Trodde hela teamet skulle samlas." 

"Cordenie är i hangar 38 för att kalibrera jonkanonerna. Självklart bör hon närvara, hennes envisa attityd är minst sagt upprörande", muttrade kapten Porter. "Harvey kommer däremot inte, han är ledig..." 

Jag förstod i samma stund som han yttrade orden. Stressen över Olympus Mons hade fått mig hade fått mig att glömma dödsdagen. Igen! Snacka om klantigt. 

"Förlåt mig sir. Jag tänkte inte på att..." 

Jag vände mig mot kapten Porter och tvärtystnade. Hans ansikte var obehagligt apatiskt och de djupblå ögonen verkade se rakt igenom mig. 

"Sir?"

Porter svarade inte. Han stirrade bara rakt framför sig, som om han betraktade en osynlig värld. Major Bartoz dånande röst drog honom bryskt tillbaka till verkligheten. 

"Som ni vet har jag ägnat mycket tid åt att mäta Olympus Mos aktivitet", sa han. "Kärnan stillade sig tillfälligt efter att den sänt ut tillräckligt mycket antimateria för att utplåna ett av jordens sju underverk. Tyvärr är den åter på väg att vakna, och det med besked." 

Baksidestext;

Hur stoppar man en naturkraft så brutal att den inte bara hotar jorden, utan allt liv i hela universum?

Inte ens jag, det artonåriga underbarnet Veronica Harrington, kan svara på det. Däremot vet jag att år 2079 kan bli det sista i mänsklighetens historia. Våldsamma stormar skakar Mars med förödande konsekvenser, även på jorden. Hela solsystemet drabbas av oförklarliga naturkatastrofer. Inte oförkomliga för mig och mitt team, men för resten av världen, och när California Space Centers vidriga direktör vägrar ta hotet på allvar tvingas vi kämpa mot både honom och klockan. 

Dessutom smyger sig den årliga höstbalen sig allt närmare, men jag vill inte gå dit. Hur ska jag kunna glädjas när världen rasar samman, både bokstavligen och känslomässigt. Min pojkvän har ju bara ögon för en annan tjej. En före detta supermodell från Mars. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Läs gärna min recension av "Universums 

mörka hemlighet" här