Den bortglömda bokhandeln i Paris

"Den bortglömda bokhandeln i Paris" av Daisy Wood. Utgiven av Harper Collins förlag. Omslag Caroline Young. Bokrecension; I den här boken lär vi känna Juliette som är på semester med sin man. Dessvärre slutar semestern aprubt, och Juliette bestämmer sig för att stanna kvar i Paris, medan hennes amerikanska man åker hem till USA. I Paris finner hon nya vänskaper, samtidigt som hon försöker hitta ledtrådar om sin franska mormor. Hennes mormor var nämligen väldigt hemlighetsfull angående hur hennes liv såg ut, innan hon emegrerade till USA. Men på grund av en tavla som fanns i mormorns ägor, kan Juliette lokalisera en plats som verkade betyda något gör henne. Kanske Juliettes mormor t om bodde i närheten? När Juliette rör sig i området finner hon en lokal som tycks bära på en spännande historia. Juliette börjar nysta i historien och kanske får hon äntligen svar på sina frågor. Hennes arv från sin mor gör det möjligt att förverkliga en dröm om att få starta en aldeles egen bokhandel. Samtidigt gör vi en tidsresa tillbaka till andra världskriget där en helt annan historia rullar ut sig. Där får vi lära känna Mathilde och Jacques. Jacques äger bokhandeln "La Page Cache'e". Mathilde vägrar låta sig kuvas av de Tyska soldaterna, men det gör också att hon hamnar i knipa. Efter att paret kommit ifrån varandra på grund av kriget, använder Jacques sin bokhandel till att hjälpa människor som av olika anledningar behöver hjälp. Det med risk för sitt eget liv.

Mina tankar ❤️ 

Jag gillar historiska romaner och speciellt de om andra världskriget. Det är spännande att läsa om mod, hemligheter och om att få möjlighet att förverkliga sina drömmar. Den här boken gav dessutom ett så hoppfullt budskap. Det är faktiskt sant att det fanns olika motståndsrörelser under andra världskriget. Även om just denna historien är fiktiv, så är budskapet att det finns människor som kan göra det där lilla extra för att hjälpa en människa i nöd, trots att de riskerar sina egna liv. Det är intressant att läsa om modiga människor. Även om det inte fanns en bokhandel någonstans, som dolde flyktingar på riktigt, lyckades författaren få mig att tro på varje ord. Hon har ett fint språk och miljöbeskrivningarna är bra och detaljerade, vilket gjorde att historien kändes levande. Jag tyckte också att boken kändes välskriven och att författaren gjort en bra research. Jag tyckte författaren lyckades med att på ett fint sätt baka in två olika historier från två olika tidsepoker på ett fint sätt. Det gör också att historien knyts ihop på ett fint sätt i slutet på boken. Jag kan varmt rekommendera denna fina bok. Denna fina historiska roman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 11

Mars 2022

​Zizis ålderdomshem låg inte långt från metron. Juliette kom dit tio minuter tidigare än utsatt tid och fick sitta i ett sällskapsrum och vänta. Det var ett trevligt rum, med stora växter lite här och där, ett piano i hörnet och bekväma stolar vid små bord. Men doftsprayer och luftrengörare kunde inte dölja lukten av desinfektionsmedel, mediciner och kanske ännu värre dofter. Ett äldre par satt vid fönstret och höll varandra i händerna, och två kvinnor spelade kort och kvittrade med varandra med spröda, flöjtnantliknande röster. Juliette kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Hon hade sovit dåligt natten innan; paret i rummet bredvid hade haft entusiastiskt sex längre än hon trodde var möjligt. Men hon tog sig samman och rätade på ryggen i samma stund som en äldre kvinna långsamt kom gående mot henne arm i arm med ett vårdbiträde. Zizi hade vitt hår klippt i en skarp bob-frisyr som slutade vid käken, och samma gulbruna ögon som hennes barnbarn, även om hennes ögon var glansiga och omgivna av rynkor. Hon bar svarta lackpumps och en skjortklänning, och en leopardmönstrad scarf. Och hennes makeup var helt perfekt. Juliette fick helt enkelt justera sina förväntningar.

​"Tack så hemskt mycket för att ni kunde tänka er att träffa mig, madame", sa hon på sin allra bästa franska och höll fram en ask macarons som hon köpt på marknaden.

​Zizi böjde graciöst på huvudet och vårdbiträdet sa: "Vad snällt!" Sedan att hon skulle hämta te till dem. Hon tog med sig asken och  ​skyndade iväg. Nu var det bara för Juliette att inleda samtalet. Då om inte förr önskade hon att Nico berättat lite mer om sin farmor. Hur kändes det för henne att tvingas lämna sin lägenhet? Skulle hon bli upprörd om Juliette nämnde den? Hade hon insett att hon aldrig skulle komma tillbaka dit?

​"Vilket trevligt ställe det här är", började hon och såg sig nervöst omkring i rummet. "Trivs du bra?"

​"Ja, det är ganska trevligt." Zizi såg sig också omkring, som om hon såg rummet för första gången. "Personalen gör så gott de kan och om man ramlar hjälper de en upp på fötter på en gång. Man behöver inte vänta, ens en minut."

​"Åh, så bra." Att inte riskera att bli liggande på golvet borde väl vara det minsta man kunde begära av ett ålderdomshem, tänkte Juliette, men var glad att Zizi var nöjd. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte. "Jag vet inte om Nico har berättat det, men jag skulle vilja hyra din lägenhet vid Place Dorée. Jag ska ta väl hand om den, och alla dina tillhörigheter förstås."

​"Jag bryr mig inte om dem", sa den gamla kvinnan och lade den ena eleganta foten över den andra. "Jag brukade ha så många saker och nu har jag ingenting alls. Fast jag behöver i alla fall inte oroa mig för något. Jag sitter i mitt prydliga rum och läser böcker eller tittar på tv och tänker på mitt liv. Det är som om jag har blivit en annan person." Hon såg Juliette i ögonen. "Tror du att det betyder att jag är redo att dö?"

​"Herregud, det har jag ingen aning om."

​Zizi spände blicken i henne. "Du behöver inte se så rädd ut. Jag är nittiosju, det är precis som förväntat."

​"Ja, kanske det." Juliette rätade på sig på stolen. Zizi verkade vara lika krass och ha samma temperament som sitt barnbarn. "Min mormor var faktiskt född och uppvuxen i Paris. Hon borde ha varit jämngammal med dig, men hon gick bort för många år sedan."

​"Hon hade tur", kommenterade Zizi.

​"Ja, kanske det." Vid den tiden tyckte Juliette att sjuttioett var gammalt, men nu förstod hon att det inte var någon särskilt hög ålder. "Hur som helst har jag en känsla av att Place Dorée var viktigt för henne, att hon kanske till och med bodde där en gång i tiden.

Baksidetext;

​Det är 1940 ...

... och tyskarna har ockuperat Frankrikes huvudstad. Jacques Duvals fru har tvingats gå under jorden och han står nu handfallen när nazisterna tar över gatorna. En natt knackar det på dörren till Jacques bokhandel La Page Cachée. Utanför står en ung kvinna i desperat behov av hjälp. Med sin modiga fru Mathilde i tankarna fattar Jacques ett beslut som ska komma att påverka resten av hans liv.

​Åttio år senare ...

... tillbringar Juliette och hennes man några härliga dagar i kärlekens stad. Semestern får dock ett abrupt slut och Juliette bestämmer sig för att stanna kvar i Paris för att söka sina rötter. I huset där hon tillfälligt bor finns en tom lokal, och med hjälp av sina nya vänner förverkligar hon sin dröm om att öppna en bokhandel. Snart upptäcker hon hur nutiden oväntat binds samman med dåtiden på ett häpnadsväckande sätt.

​Den bortglömda bokhandeln i Paris är en gripande berättelse om hjältemod och evig längtan i det ockuperade Frankrike.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina