Dödsbringaren- Mohrelda 2

"Dödsbringaren- Mohrelda 2" av Lovisa Wistrand utgiven av Whipmedia förlag Omslag Lovisa Wistrand. Bokrecension; Boken tar vid direkt där den första slutar, och det är en klar fördel att läsa böckerna i ordning. Mohrelda hålls fångad av Nemurath Medowa i A'askaralls fängelsehålor, och hon känner att livet rinner ur henne ju längre tiden går. Men hon tar nya tag och lyckas till slut fly hem till Eytherthlarn. Väl där möts hon av en fruktansvärd syn – hennes fostermor Thaa har dödats. I tron om att det är Nemurath som beordrat detta, fylls Mohrelda av en stark hämndlystnad. Samtidigt börjar hennes dolda krafter vakna, men eftersom hon inte kan hantera dem får det förödande konsekvenser när oskyldiga kommer i hennes väg. Hon blir på nytt tillfångatagen och hamnar i Ordens fängelsehålor. För att kunna hämnas måste hon fly igen, och hon får oväntat hjälp av andar, dock mot att hon gör en gentjänst först. Vi får följa Mohrelda på nya äventyr där hon bland annat befriar Keelan och Acranta från portalen där de suttit fast i många år. Därefter beger de sig motvilligt till Nemuraths slott, som egentligen är Mohreldas eget. Hon har kvar sin tanke om hämnd, men hur ska det gå när det samtidigt finns en stark attraktion mellan dem?

​Mina tankar ❤️:

Ni som brukar läsa mina recensioner vet ju att Lovisa tillhör mina favoritförfattare, och jag har verkligen längtat efter att del två om Mohrelda skulle släppas. När jag fick hem den slukade jag den genast! Jag gillar verkligen hur Lovisa kan fabulera fram en så trovärdig fantasyvärld, och hennes karaktärer är både starka och spännande. Jag uppskattar verkligen hennes miljöbeskrivningar, och jag tycker det är fint hur Mohrelda och Nemurath upprättar en mental kontakt med varandra. Jag gillar verkligen en bra romantacy och Lovisa är verkligen romantacys drottning nr 1, tycker jag. Boken är otroligt spännande vilket gör att den är svår att lägga ifrån sig. Det enda tråkiga med den här boken är att den är alldeles för kort, då jag så gärna hade velat läsa vidare om Mohrelda och alla andra spännande karaktärer. Jag vill verkligen veta mer om Keelan och Acranta och hur det går för Mohrelda och Nemurath. Läs gärna mina föregående recensioner av Lovisa Wistrands böcker.  Betyg: ❤️❤️❤️❤️❤️ / 5

Mitt favoritställe ur boken;

KAPITEL 9

En drakes rytande

​Mohrelda stirrade trollbundet på flammorna som uppstod i gommens djup. Hon klamrade sig fast vid kedjekonstruktionen och höjde hakan. Det måste vara ett test. Om besten brände henne till döds skulle den aldrig någonsin se dagens ljus igen. Hon tvingade sig att möta draken med öppna ögon. De tårades av värme och ansträngning. Hon fick inte blunda, inte visa sig svag.

​”Mohrelda!” skrek Nemurath. Han vrålade något på Arzakean också, men vad det än var, verkade det inte bita på detta gigantiska monster av mörker.

​Det var fint att han brydde sig, tänkte Mohrelda beskt, men insåg i samma stund att han säkerligen bara brydde sig för att han behövde henne. En alv som Nemurath hade inte råd att tänka på andra än sig själv. Nej, hon fick inte inbilla sig att han kände något för henne, enbart för att han försökte förhindra hennes död.

​”Jag är inte rädd för dig!” Mohrelda lutade sig framåt, redo att ta emot vad än draken hade i åtanke för henne. ”Elda mig, om du måste. Jag tänker inte flytta mig!”

​Precis innan elden skulle lämna strupen, verkade draken hejda sig. Den stannade tvärt. Huvudet rörde sig från sida till sida och munnen fräste. Små pustar av eld och rök smet ut från mungiporna. Ur näsborrarna strömmade mängder av ånga. Den sa ingenting, bevärdigade henne inte ens med ett svar, men gav upp en knappt märkbar nickning. Sedan slog den otåligt med den långa, svarta svansen, vilket fick nedre delen av trappan att rasa in med ett brak.

​Mohrelda hade inte tid att tänka. Hon valde att lita på det hon trodde var en nickning och slog handflatan mot stenplattan. Kedjorna gick itu. Med ett skrammel föll den nedre delen till golvet, medan bojan runt foten satt kvar. Gnistorna som följde var avgörande. Det var som om hela Drakvalvet höll andan. Sedan brakade allting loss på samma gång.

​Nemurath sprang mot Mohrelda, och Mohrelda sprang mot draken. Den var fri och kunde lyfta när som helst. De majestätiska vingarna bredde ut sig i sin fulla prakt och fick golvet att bäddas in i svärta. Klor rev mot golvet och fick mängder av damm och smuts att välla upp i stora, mörka moln. Muskler sträcktes ut. Den var redo.

​Mohrelda hade inte tid att tänka på några detaljer, som hur hon skulle komma upp på draken och om den verkligen godkände att hon gjorde ett försök. Det enda hon hade i huvudet var att hon behövde skynda. Snabbare, snabbare. Fotsulorna trummade mot det ojämna stengolvet. Ibland slog hon naglarna i sten och bråte, men hon stannade aldrig.

​Draken lyfte på de främre benen och sträckte halsen mot taket. Vingarna arbetade upp fart. Mohrelda sicksackade in under jättens mage för att undkomma Nemurath. Han fick inte hålla kvar henne nu. När som helst kunde han spotta ur sig en besvärjelse som fick henne att växa fast i golvet eller – ännu värre – slungas tillbaka till honom. Hon visste inte vad han kunde åstadkomma, men var inte beredd att ta reda på det.

Baksidetext;

​Mörker. Begär. Fångenskap. Och en kraft som vägrar förbli kedjad.

​Mohrelda är fånge i A'askaralls fängelsehålor – och tiden håller på att rinna ut. Om hon inte återvänder till den levande skogen Eytherthlarn kommer hennes kropp att förtvina och dö. Men mannen som håller henne inspärrad tänker inte släppa henne.

​Nemurath Medowa, stjärnalvernas skoningslösa härskare, vet nu vem hon är. Och vad hon kan vara. För honom är Mohrelda inte bara en fiende, utan nyckeln till krig ... eller fred. Och han är villig att göra vad som helst för att hålla henne i sin ägo.

​Men hatet mellan dem är inte det enda som växer. Trots lögner, svek och fångenskap dras de obevekligt till varandra, i ett spel där varje beröring är lika farlig som ett svärdshugg.

​När Mohreldas krafter börjar vakna hotar de att slita sönder allt. Henne själv, honom och hela Sarador. Frågan är inte längre vem hon är. Utan vad hon kommer att bli.

​Dödsbringaren är den femte boken i den hyllade Alvblodstrilogin. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina