Så nära barfota

"Så nära barfota" av Marie Hedegård. Utgiven av Lindelöws förlag. Detta är författarens debutroman. Boken handlar om Ellen som lider av psykiskohälsa. Nu när barnen har flyttat hemifrån känner hon att allt känns meningslöst. Hon känner ingen gemenskap med sin man längre och hon misstänker att han är otrogen. Han är iväg på sitt håll och fortsätter med sitt liv och sina intressen. En dag känner hon att allt blivit för mycket och hamnar i en djup depression. Hon är enormt trött och vill bara sova och där emellan gråter hon. Vad tog hennes drömmar vägen? Hon får ett mail från en gammal väninna som har blivit kär och flyttat med sin afrikanska man, till en liten by i Ghana. Hon ber Ellen att komma dit och hälsa på. Väl där och många tankar senare har hon funderat ut vad hon vill med sitt liv. Det som skulle bli en kort vistelse blir snart förlängt och väl hemma i Sverige igen är hon beredd att förändra sitt liv.

Ellen känns till en början som en väldigt ensam person i början av berättelsen. Hon har få vänner och känner sig tråkig. Men det utvecklas snart till en väldigt fin historia om vänskap och gemenskap, och om att bejaka sina drömmar. Jag tyckte det var spännande med den delen då Ellen var i Ghana. Vilken kulturell skillnad, sådan värme och gemenskap. Trots att livet är hårt, så hjälps familjen åt på ett helt annat sätt än här. Familje gemenskapen var viktig. Alla verkade känna alla och man tog dagen som det kommer och det är ett lugnare tempo. Barnen får lära sig att i tidig ålder att hjälpa till. Medan kulturen här är en helt annan. Lite mer att man får sköta sig själv. Jag tyckte det var härligt hur Ellen verkligen levde upp där i Ghana. Från att klä sig i tråkiga gråa kläder, till att bli mer färgstark och mer livsbejakande. Man behöver verkligen lite miljöombyte när man inte mår bra. Det gör underverk för själen. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Under mina och Adjoas promenader ser vi byn smyckas med ballonger och girlanger och flaggor. Festivalstämningen syns i allas ansikten och till och med Adoja rör sig annorlunda. Hennes kropp spritter och hon liknar mer ett förväntansfullt barn när hon gör hoppsteg framåt. Hon pratar och skrattar med alla vi möter och jag smittas. En dag hjälps alla åt att hänga upp flaggspel utefter vägen. Det är många olika och vi sätter ihop dem så att det blir en enda lång rad av flaggor som löper genom hela byn. 

Högtalarna står uppställda på gatan och musiken är hög flera dagar innan festivalen ens har börjat. Det är en enda lång förfest och varje dag samlas alla under det stora trädet mitt i byn för att planera, som de kallar det. Ingen verkar ha ett jobb att gå till. Lanas praktik är stängd och även Kofis syatelj'e. Kodjo verkar vara den enda som går till jobbet.

Kodjos systrar från Accra kommer men jag får bo kvar i mitt hus. Hela byn fylls med släktingar och Kofis barn med familjer kommer och fyller hans hus. Det blir mycket matlagning och vi hjälps åt allihop.

En dag dyker Mawuli upp utanför huset medan jag och Adjoa stöter fufu i morteln.

"Hello", hälsar han och sätter sig på pallen bredvid oss.

"Hello", jag håller ansiktet allvarligt. Han ska inte få locka mig att ordna.

"Tonight the festival starts", säger han. "I'll dance with you." 

"I can't dance. I alredy told you." 

I'll teach you. I'm the best danceteacher here."

Jag kan inte låta bli att skratta. Vet han inte att jag är allergisk mot lärare?

Kodjo kommer fram till oss. 

"Have you met Mawuli?" säger han och än en gång får Mawuli berätta om hur vi möttes vid floden. 

 Adoja hade också kunnat fylla i detaljer men hon sitter tyst och slår stören rytmiskt i takt med mig. 

"Mawuli hans än hotel near sea", berättar Kodjo för mig. "I built it for him."

Skämtar Kodjo med mig? Mawuli liknar mer en sol-och vårare i mina ögon. 

"I can show you the sea", säger Mawuli och ler mot mig.

Varför får han mig hela tiden att rodna? Jag koncentrerar mig på att slå stören rytmiskt och hårt i morteln. Kodjo får inte se mina kinder. Lana sa att jag såg tjugo år yngre ut och det får absolut inte Kodjo upptäcka. Jag stramar upp ansiktet, försöker se vuxen ut.

"Thank you, but I have already seen the sea", svarar jag. "Lana showed me."

"You can see it again", säger Kodjo. "Many times."

Jag tittar på honom. Tycker han också att jag skulle må bra av ett litet äventyr? Jag bara skakar på huvudet. 

Jag får lyssna på historien om hur de byggde hotellet vid havet, Mawulis dröm.

"You can see the sea from all the rooms", berättar Kodjo. Jag undrar vems dröm det egentligen är. Leendet, blicken och suckarna avslöjar honom. Jag tittar på Adoja. Vad skulle hon tycka om att lämna byn och flytta till havet?          

Från baksidan;

Ellen sover alltid med trosorna på. Hon vill inte att hennes man tar i henne. Som nygifta flyttade de in i radhuslängan. Nu är båda barnen utflyttade och omställningen är smärtsam för Ellen. Mannen fortsätter oberörd med sina fritidsintressen medan Ellen känner sig vilsen. Hennes väninna Chathrine, som inte har några barn, lyckas få med Ellen på spahelg. Utanför hemmet finns både lockelser och lindring men hemkomsten blir bara smärtsam för Ellen. 

En dag får hon ett mail från sin väninna Lana, som förälskat sig i en afrikansk man och flyttat till hans hemby i Ghana. I brevet står det: "Kom och hälsa på!" Ellen känner att hon inte har något att förlora. Hon köper en flygbiljett och tar steget ut i det okända.

Ha det fortsatt

trevligt på nationaldagen!

Kramizar Ninni