Dit vägen bär

 "Dit vägen bär" av Marie Hedegård, utgiven av Lindelöws förlag. Detta är den fristående fortsättning på romanen "Så nära barfota", som jag läst och recenserat förut. Jag tyckte så mycket om den första delen så jag ville gärna fortsätta läsa mer om Ellen. Ellen bestämmer sig för att fortsätta med sin sömnad och bestämmer sig i all hast för att gå en sömnadskurs på en folkhögskola i Småland. Där lär hon känna nya människor. Tillsammans med dem är hon med och renoverar en gammal buss för att de ska åka söderut. Målet är den Spanska solkusten som den åttio år gamla Ingrid har velat återse i sextio år. De fyra kvinnorna har olika mål med resan och ibland skaver det emellan dom. Men på resan lär sig Ellen att känna nya sidor av sig själv. Hon funderar också på vad hon har för nya möjligheter till en framtida karriär. Ska hon fortsätta som lärare, eller ska hon ta jobbet på kontor eller ska hon passa på att förverkliga sin dröm om att sy afrikanska barnkläder tillsammans med Felicia i Paris?

Mina tankar om boken, är att det är en fin bok om att förverkliga sina innersta drömmar. Denna boken visar att alla kan få en ny chans att förverkliga sina drömmar, även om man befinner sig mitt i livet, eller i slutet. Man ska aldrig sluta att sätta upp nya mål eller att drömma och försöka uppfylla sin dröm. Ellen har gett allt för sina barn i alla år. Hon blev allt gråare och tristare. Men när hon väl bryter sig loss och skiljer sig, och vill leva sitt eget liv, tycker speciellt dottern att hon blir sviken, men i denna boken mår Ellen bättre och hon står på sig vilket är bra. När man bejakar sig själv, gör det något med självförtroendet. Det är riktigt spännande och följa de fyra kvinnorna på deras resa genom Europa. Resan innehåller både spänning, sorg och besvikelse, såväl som glädje och kärlek. Jag tycker lika mycket om denna boken som den förra. En bok med feelgood känsla. En väldigt tankeväckande berättelse, som får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

En onsdag i februari kommer Ben in i Tectilhuset med två stora kartonger på pirran. Jag tittar upp och möter hans blick. "Leverans från Ghana", ropar han.

Han kör in pirran i tygrummet och alla följer efter. Jag dröjer mig kvar i dörröppningen.

"Kom Ellen. Det är du som ska öppna", ropar Maria och alla bildar en gång så att jag kan komma fram. 

Britta trollar fram en kniv och snart packar jag upp det ena tyget efter det andra och lägger på tygbordet. Alla står i en ring och för varje tyg kommer kommentarer. Åh, vad fin...Den där vill jag ha...Vad häftigt...Tänk dig en klänning i den här...Snygg...

Hela rummet fylls av färger, alla slags färger, i ett sprakande fyrverkeri. Jag tittar upp och möter Bens blick över färghavet innan han vinkar och försvinner ut genom dörren. 

När kartongerna är tomma ligger säkert femtio olika tyger på bordet och runt omkring står fjorton storögda elever och beundrar färghavet framför oss. 

"Det här ska bli en festklänning som ni aldrig kommer att glömma", säger Maria och smeker ett tyg i blåa nyanser. 

"Vad säger ni om min klänning då?" Siri håller upp ett gult tyg. 

Mina kinder känns heta. Jag vet inte vad jag ska sy. 

"Tänk er en tvååring i en sån här klänning." Britta håller upp ett tyg med grön botten och ett gult och orange mönster i en bred bård. 

Jag känner inga småbarn. Bara Ingrids små killar men de är nog mer intresserade av fotbollströjor. 

Flera par händer stryker över tygerna och alla pratar i mun på varandra. 

"Det här är Ellens och Marias projekt", förklarar Britta. "Men alla är välkomna att sy av tygerna. Vi har så det räcker i flera år". 

"Har alla i Ghana såna här kläder på sig?" frågar Jenny.

"Ibland. Speciellt när det är fest. Då klär sig till och med männen i färg", berättar jag och minns Kodjos färg granna kaftan. 

"Längtar du inte tillbaka?" 

"Hur står du ut med mörkret här hemma?"

"Det är klart att jag längtar. Men Sverige är också bra."

"Jag tänker i alla fall inte fastna i trygga Sverige", förklarar Maria. "Titta vad som händer med oss när vi får möta lite färg. Vi måste vara helt utsvultna."

"Färgerna saknar jag förstås. Och livet är så okomplicerat där". Jag stryker handen över ett himmelsblått tyg. 

Men trots värmen mellan människorna, glädjen och färgerna i Ghana har jag nog bott för länge i Sverige för att vilja byta bort bekvämligheterna. Jag vill ha trottoarer och cykelbanor, ett riktigt kök och badrum. Hinkduschen i Ghana var pittoresk förstås, men jag vill kunna stå i duschen länge. Lana klarar det för hon är förälskad. Förälskad och blind. Men vad händer när förälskelsen tar slut? Kommer hon tillbaka till Sverige då? 

"Snart kommer vi alla att vara klädda i färger. Precis som Felicia", säger Britta. 

Jag ser att Felicia rycker till och tittar ner i golvet. Men Britta har rätt. Fast Felicia är dem tystaste av oss är hon den enda som vågar klä sig i färger. I Ghana sydde jag färgsprakande klänningar som jag aldrig har använt sedan jag kom tillbaka i Sverige.

Varför är vi så rädda för att synas?  

Från baksidan;

Ellen, nyss frånskild och med utflugna barn, bestämmer bestämmer sig för att våga pröva något helt nytt i livet. Efter tjugofem år som hustru och mor är det verkligen hennes tur. En sömnadskurs på en folkhögskola i Småland lockar och där lär hon känna nya, spännande människor. Tillsammans med tre av dessa är Ellen med och renoverar en gammal buss för att med den styra söder ut. Målet är byn Torrox på den spanska solkusten som 82-åriga Ingrid har drömt om i sextio år.

Vi får följa fyra kvinnors våghalsiga resa genom Europa i en renoverad småländsk stadsbuss. De fyra har olika mål med resan och drömmarna krockar med varandra. Sakta lär Ellen känna medresenärerna och nya sidor av sig själv. Och i Sevilla väntar någon redan på henne.

Dit vägen bär är en roman om hur långt man är beredd för att förverkliga sina drömmar. Moderskapet är en källa till lycka men var går gränsen mellan att bry sig om och lägga sig i?

Ha en fortsatt trevlig helg!

Kramis Nina 

Läs gärna recensionen av "Så nära barfota" här.