"När jag blundar är du fortfarande här" av Tove Oddsdotter utgiven av HarperCollins förlag. Denna självbiografiska bok kan inte lämna någon oberörd. Den är både välskriven och utlämnande. Att förlora ett barn är väl något av det hemskaste man kan vara med om i livet. Detta är en mors berättelse om kampen, för sin son som blivit sjuk i cancer. Vi får för följa mammans och familjens vardag, under sjukdomen, genom cellgiftsbehandlingar och om att få ge sin son en så normal vardag som möjligt. Att få träffa sina kompisar var viktigt för Theo. Det som berörde mig mest med boken det var två saker. Dels hur jobbigt det än var, spred Theo alltid sitt goda humör runt sin omgivning. Han var oftast glad oavsett det svåra han gick igenom. När jag hör eller läser om barn som har gått bort, är det min känsla, att det är ett väldigt speciellt barn. Så är det alltid. Ofta är barnen väldigt kärleksfulla och känns som om de har en enorm kunskap. Något som vi andra ska lära oss något av. Det andra var ögonblicket han skulle gå bort och han visste om det, och kände fruktan och ångest. Hur ens barn än går bort, vill man ju inte att de ska känna rädsla och lida, vilket Theo gjorde. Detta är en bok om sorg, och om att förlora ett barn. Men också en bok om hopp. Trots sorgen och förlusten av ett älskat barn kan man ändå känna lycka. Bara man har de rätta verktygen. Detta är en viktig bok, som alla människor borde ta del av som arbetar med människor i sorg. Jag har fällt många tårar under tiden jag läst, då jag själv förlorat ett älskat barn. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Vi brukade säga att Theo var Solens barn. Han lyste. På BVC kallade de honom för Lilla Buddhan- han var den största och rundaste bebisen av alla och vägde redan över tio kilo vid fyra månaders ålder. Theo var alltid på strålande humör och han hade en förmåga att se alla han mötte. Se dem på riktigt. Till och med de vänner och avlägsna bekanta som aldrig träffade honom kan säga att det ändå känns som de känt honom. Theos första år var präglade av ljus, skratt kramar, nyfikenhet och bus. Han var full av energi och gav oss alla oändlig, villkorslös kärlek.
Vårt barn var tidig i sin utveckling. Han sa sitt första "hej" när han var fyra månader. Vi var på semester på Gotland och han sa det flera gånger och vi har det på film för vi trodde först inte på det vi hörde. Månaden därpå kunde han däga "pappa" och "mamma". Den första tvåordsmeningen var "hej pappa" Då var Theo tiomånader gammal. Strax efter sin treårsdag sa han: "Mamma jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dina ben, din mage, ditt hjärta, ditt skelett, dina fina kjolar. Jag älskar hela dig. Andreas spelade in så många filmer av honom när de satt och åt eller när de lekte tillsamnans. Vi har skrattat så mycket åt alla dessa underbara filmklipp med finurligheter vårt barn sagt.
Julen när Theo var fyra år upptäckte han att vi att hade ljugit om tomten. Han var förkrossad. Inte för att tomten inte fanns utan för att vi ljugit för honom. Vi hade redan från början lärt Theo att vi varken slogs eller ljög i vår familj. Det var näst sista gången jag ljög för Theo. Sista gången var när jag svarade på den sista frågan han ställde mig innan han gick vidare. Han frågade om vi skulle åka till Gotland även kommande sommar. Jag svarade ja. En vecka senare var allt över.
Baksidestext;
Jag heter Tove och jag är Odds dotter. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att förbi. Lika mycket som att jag för alltid kommer att vara Theos mamma. Fast Theo inte längre finns ibland oss.
I januari 2015 förlorade Tove sin son Theo, då sju år, i cancer. Med Instagraminlägg skrivna i dagboksform under sjukdomsperioden som grund skildrar här livet före Theo, tillsammans med honom- och vem hon blev, efter Theo. Och hur hon mot alla odds till slut fann glädjen igen.
Vi får följa Toves resa och bevittna hennes första motvilliga kamp för att våga möta livet igen. Hon inser tillslut att det går att förlika sig med vad som än händer i livet och överleva även det allra värsta. Att det är fullt möjligt att både sörja och vara lycklig samtidigt.
Berättelsen är en hyllning till livets olika faser. Tove delar med sig av hur hon idag ser på sorg och ger värdefulla råd om hur man lär sig leva hand i hand med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar