Bortförda

"Bortförda" av E. P. Uggla utgiven av Bokförlaget Forum. Det är en ovanligt varm sommardag. Några få föräldrar arbetar ännu och har sina barn på förskolan Björken, som har sommaröppet. Ida ska hämta sin syster dotter, polisen Nicko ska också hämta upp sin dotter, och Sima är sen då det var meningen att sambon skulle hämta dottern, men glömt. Trots att det verkar vara en helt normal dag, kommer ingen av föräldrarna att hämta sina barn idag. Efter en utflykt har barnen nämligen försvunnit. Någon har kidnappat deras barn. Polisen gör allt för att snabbt lösa fallet och återföra barnen till föräldrarna innan det är för sent. Det visar sig att föräldrarna bär på mörka hemligheter. Nu ifrågasätter de sig själva-och varandra. Någon av deras hemligheter kan vara orsaken till att barnen har försvunnit. För ett av barnen begärs en lösensumma och återlämnas. Men när ett av barnen hittas avlidet, börjar man förstå att tiden börjar bli knapp. Ska fler av barnen hittas döda? 

Detta är den första boken jag läser av författaren, men definitivt inte den sista. Detta är författarens spänningsdebut. Boken fångade mig från första sidan till den sista. En riktig sträckläsar bok! Denna boken väcker många tankar och känslor. Barn är utsatta, och har blivit bortförda i alla tider, både av kända och okända förövare. Tårarna kommer vid flera tillfällen. Det måste vara varje föräldrars mardröm att någon ska kidnappa deras barn, samtidigt som de befinner sig på förskolan. Jag har en obehaglig känsla i magen medan jag läser. Vi får följa föräldrarna och deras anhöriga några hemska sommardagar när deras värsta mardröm har blivit verklighet. Alla verkar skyldiga, och man hoppas hela tiden att barnen ska hittas vid liv. Många ledtrådar leder polisen i olika riktningar men alla visar sig vara återvändsgränder. Karaktärerna är intressanta och bra gestaltade. Frågan är vem och varför hen har kidnappat alla barnen. Sanningen är inte den man tror. Snyggt slut! Denna fartfyllda spänningsroman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Sima 

Sima var så nära att berätta om August för Niko under telefonsamtalet. Men hon har ingenting mer än August gråt och ursäkt. Det måste finnas något konkret. Något här i lägenheten. Hon börjar i hallen, tömmer fickorna i Augusts ytterkläder, både Goretexjackan och rocken trots att de har hängt oanvända sedan slutet av maj. Vad August än håller på med kan det ha pågått länge. Allt Sima hittar är använda papoersnäsdukar och bilnyckeln som August anklagat henne för att ha tappat bort. 

Hon fortsätter in i sovrummet och drar ut lådan i nattugsbordet med ekfan'er från Jysk. Där finns helt otippat en bok. Berättelser från båthuset. En zombie sträcker sig mot henne på framsidan. Sima har aldrig sett August läsa annat än tidningar eller på mobilen. Hon bläddrar snabbt i boken och skakar den för säkerhets skull. Ingenting. 

Garderoben river hon igenom på några minuter. Inga gömda lappar. Ingenting. 

Hon fortsätter ut i vardagsrummet. August är märkligt hobbybefriad. De flesta män Sima känner har fritidsintressen. Allt från husrenovering till tvespel. August bara är. Lite som flertalet av Simas tjejkompisar. De har inte heller hobbys. De har bara barn och andra tjejkompisar. Man kan väl att det sociala livet är deras fritidsintressen. Men August har inte det heller. Kanske är jobbet det enda han brinner för. All han gör är kopplat till jobbet. Han jobbar sent på kvällarna. När han ska ut är det kollegor han träffar men han verkar inte vara vän med någon av dem. 

Har hans liv alltid varit så deprimerande? 

Hon går ut i hallen och locka upp Augusts bruna läderportfölj. Den matchar favorit skorna. 

Tankarna går återigen till hans klädbyte. Det finns bara ett skäl till att han skulle byta om när han skulle träffa polisen. Han ljög för dem. Ville att det skulle se ut som om han varit ute och sprungit eller något. Ett ruskigt kasst alibi men August är i ärlighetens namn inte särskilt smart. Första gången hon på allvar insåg hans begränsningar var när de diskuterade gamla favoritfilmer och han berättade om en detalj i en av Jurassic Park filmerna som han hade grubblat över. 

"Varför hittade de egentligen satelittelefonen som dinosaurien ätit upp i en stor jordhög?" 

"Men...det var ju bajs." 

Baksidestext;

DE BÄR ALLA PÅ HEMLIGHETER, NU HAR DERAS BARN KIDNAPPATS

Det är nästan outhärdligt varmt på gården utanför Björkens förskola som håller extraöppet över sommaren. Ida ska hämta sin systerdotter som egentligen går på en annan förskola. Niko ska plocka upp sin dotter och Sima är försenad eftersom hennes sambo glömt bort att det är hans tur. Allt verkar vara som vanligt utom hettan. 

Idag kommer varken Ida, Niko eller Sima hämta några barn. 

Bortförda är en gastkramande spänningsroman i högt tempo om en grupp förskolebarn som försvinner under en helt vanlig sommardag. De förtvivlade föräldrarna söker svar-hos varandra och sig själva. Har någon tagit barnen och i så fall varför? Det visar sig snart att flera av dem bär på mörka hemligheter som alla kan ligga bakom barnens försvinnanden. Jakten på de Bortförda barnen blir allt mer desperat- ska man hitta dem innan det är för sent? 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Med bergens andetag

"Med bergens andetag" av Therese Widenfjord utgiven av Romanus och Selling förlag. Ellie är en äldre kvinna, som är lite som ett barn. Hon bor på ett hem där hon trivs och mår bra. Plötsligt får hon veta att hon måste flytta. På det nya "hemma" är det inte lika bra. Personalen stoppar i henne en massa tabletter, som gör henne slö och personalen bryr sig inte nämnvärt. En dag rymmer hon där ifrån. Nick är gift med Kate och arbetar som fotograf. Dock är det svårt att hitta unika och spännande motiv att fotografera. En dag ringer hans farbror Brad. Han berättar att hans pappa har fått cancer och ligger på sjukhus. Därmed åker Nick till barndomens Appalacherna, för att eventuellt få förlåtelse, på grund av ett misstag han gjorde för länge sedan. Det visar sig vara svårare än han trott, då den man hans pappa en gång var är borta. Hans mor har det svårt och nu måste Nick hjälpa henne. Han måste därför hitta det perfekta motivet. Han måste sälja lite bilder, så att han kan hjälpa henne. Då korsas Nick och Ellies vägar varandra. Och från den stunden är inget mer sig likt. 

Wow, vilken underbar debutroman! Vi får följa fotografen Nick och den äldre hundälskande kvinnan Ellie. Vi får lära känna de båda huvudpersonerna, allt ifrån barndomens upplevelser till deras upplevelser som vuxna. Tankar, känslor och upplevelser beskrivs på ett bra sätt. Nick har förlorat sin inspiration, och Ellie har förlorat sitt "hemma". Tillslut vävs deras öden ihop när de slutligen träffas av en slump. Mötet mellan dem, förändrar deras liv på ett positivt sätt. Berättelse väcker både tankar och känslor. Jag rörs till tårar av Ellies situation, och hur människor ser ner på henne och behandlar henne illa. Hur ofta bemöts inte människor på detta sätt? Jag gillar att Ellie har en stark överlevnad instinkt, trots allt hon går igenom. Mellan deras olika berättelser får vi magiska och storslagna miljöbeskrivningar. Jag gillar hur det blir efter att Nick och Ellie träffas. Deras liv förvandlas verkligen till det bättre. Missa inte denna vackra och tankeväckande roman. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 8

Nick

Jag blir sittande vid pappas säng, jag vet inte hur länge. Regelbundna pip kommer från monitorn som är kopplad till mannen i sängen närmast dörren. Ända hit hörde jag hur han andas. Det går trögt. Varje utandning följs av en så lång paus att jag flera gånger har varit på väg över dit för att trycka på larmknappen när jag trott att han lagt av. Men varje gång har det kommit en rossling, ett fruktansvärt ljud från någonstans djupt nere i bröstet på honom, och så börjar han andas igen. 

Farsan rör sig inte. En gång gnyr han till, eller jag tror det i alla fall. Kanske var det något annat ljud, någon annan stans ifrån. En tunn genomskinlig slang löper under näsan på honom och bak runt öronen, innan den dyker in i en apparat som jag antar ger syre. Under slangen är hans läppar torra och spruckna och i ena mungipan sitter det rest av något gult. 

Det är så underligt att kunna se på honom så här, utan att han vet att jag iakttar honom. Aldrig någonsin har jag tittat på honom så länge. Han skulle inte tillåtit det. Ibland när jag var liten smög jag fram till garageporten och kikade in Medan han låg på rygg under någon rostig bil, men så fort han märkte att jag var där satte han mig antingen i arbete eller sjasade iväg mig. Senare, när han hade insett att jag var värdelös som hjälpreda, ville han oftast bara ha väck mig därifrån. 

Det vill han förmodligen nu med. Jag vet inte varför jag fortfarande sitter kvar. Det vore bättre att ta i på närmaste motell och försöka sova. Det har inte gått de senaste nätterna, men jag har en flaska bourbon i bilen och den borde ge mig åtminstone ett par timmar om jag dricker tillräckligt mycket. Jag kan kosta på mig det nu när jag inte ska gå upp tidigt och köra. 

Jag lutar mig framåt mot sängen. Det luktar svagt av svett och rengöringsmedel. 

Pappas händer ligger platt mot bröstet mot den tunna filten, så perfekt placerade att någon sköterska förmodligen har lagt dem just så. Det finns ingen som sover på det sättet. Händerna vilar overksamma som två tomma, uttjänta skal. Ändå är det lätt att komma ihåg hur de kändes, då för länge sedan. Hur stora de var när de grep tag om min arm, grova och valkiga, raspiga som sandpapper. 

Baksidestext;

När hans pappa blir sjuk återvänder den New York-baserade fotografen Nick Turner till sin barndoms fattiga bergstrakter i Appalacherna. Det är hans sista chans att försonas med sitt förflutna. Men Nicks svek visar sig vara långt ifrån glömda. För hur mycket kan en familj egentligen förlåta? 

I samma trakt finns även Ellie, en äldre kvinna som förlorat sitt hem och måste kämpa för att överleva. När Nicks och Ellies vägar korsas, förändras deras liv för alltid. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Vinterglädje och drömmar på Kanelholmen

 "Vinterglädje och drömmar på Kanelholmen" av Yvonne Ehn utgiven av Saga Egmont förlag. I denna delen får vi följa tre olika författare. Ofelia är en bästsäljande deckar drottning, som ska ge ut sin tionde bok. Efter att hennes mamma nyligen har gått bort, har hon nu drabbats av skrivkramp. Hon sörjer sin mamma, och har dessutom ett obearbetat trauma från sin tonårstid, som hon nu får möjlighet att befria sig ifrån. Madeleine har nyligen gett ut sin första bok. Hon befinner sig i en bubbla av allt roligt som händer, med boksigneringar mm. Hon oroar sig dock över att hennes man verkar ha något som tynger honom. Han begär egentid och har stängt henne ute, och vill inte berätta vad det är. Kan han ha en affär tro? Sen har vi Stina-Kajsa som väntar på att något av alla de förlag, som hon skickat till, ska nappa på hennes nu färdiga manus. Samtidigt oroar hon sig för sin favorit gubbe Stig, och om hon ska inleda ett förhållande med Ubbe. Dessa tre kvinnor finner varandra och ger varandra stöd i sitt respektive skrivande. 

Har ni inte läst någon av böckerna om Kanelholmen får ni inte missa denna! Med ett väldigt vackert och vintrigt bokomslag, får vi nu läsa den tredje och fristående delen om Kanelholmen. Jag älskar dessa böcker så mycket, och författaren har ännu en gång lyckas trollbinda mig med berättelsen om den vackra ön, nu i vacker vinterskrud. Författaren beskriver både miljö tillika den fina gemenskapen på ön och de olika karaktärerna, små som stora på ett fint sätt. Vi får dela de olika persoligheternas känslor och tankar, alltifrån sorg och oro till glädje, hopp och tro. Kanelholmen är en plats där man kan uppfylla sina drömmar i både stort och smått. Jag reagerade också positivt på hur den hemtjänstpersonal som tar hand om de gamla på öarna runt om och på Kanelholmen, är så måna om de äldre. Så skulle alla äldre människor ha det. Människor som gör det lilla extra och bryr sig på riktigt. Verkligen fint. Jag hoppas att få återvända till den vackra ön och gemenskapen där. Denna ljuvliga feelgood pralin får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 16

Ofelia satt på klippan på andra sidan Kanelholmen och lyssnade på Du måste finnas. Om och om spelade hon den. 

Kinderna var sträva efter de intorkade tårarna. Varje dag den senaste veckan hade hon och Kritvit tagit sig över till den obebodda ön och suttit där i sällskap av varandra och skärgården omkring dem. Känslorna hade fått husera fritt. Ofelia kunde inte minnas när hon senast gråtit så mycket. 

Hon blickade ut över arkiepelagen. Till vänster var det relativt öppet vatten, med inslag av nära och avlägsna öar. Nere till höger syntes den vinkelbrygga som följde berget och som gjorde det möjligt att promenera nära vattnet runt hela Kanelholmen. Utan den skulle man behöva klättra i en brant sluttning för att komma runt den delen av ön. 

Som vanligt låg Kritvit innanför hennes jacka och vilade huvudet på den filt som hon knölat ihop mot magen. Ofelia hämtade tröst från de djupa snarkningar som den lilla hunden levererade ut över kobbar och skär.

Hon var en fin liten själ, Kritvit. Tänk att hon kunnat knyta an till Ofelia familj så tryggt som hon gjort efter en tuff start i livet. Möjligen hade de kommit varandra än närmare på grund av det. 

En annan närhet värkte i bröstkorgen. En förlorad sådan. Men senaste veckan på ett vis återfunnen. 

Mamma, jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig. 

Ofelia lyfte blicken och viskade mot den ljust duvgrå himlen. Det var så mycket hon hade kvar att säga. Hon ville tacka henne för att hon alltid funnits där. Berätta hur tacksam hon var för den fina barndom hon fått, trots en obefintlig pappa. Hon önskade be om ursäkt för de gånger hon varit en opålitlig tonåring. Hon ville säga förlåt för de tillfällen hon gjort din mamma ledsen. 

Baksidestext;

Följ med till ett vinterklätt Kanelholmen i Stockholms pittoreska skärgård, där kärleken gnistrar och drömmar går i uppfyllelse! 

Ofelia är en av Sveriges mest lästa deckarförfattare med flera försäljningssuccéer i bagaget. När hon ska påbörja sin tionde bok är dokumentet i datorn emellertid lika blankt som skrivarhjärnan. Så snart orsaken till skrivblockeringen går upp för henne beslutar hon sig för att ta en paus från allt. 

Att hitta tillbaka till skrivlusten visar sig vara lättare sagt än gjort, men med hjälp av nya vänner och rogivande stunder på klipporna börjar hon sakta ta sig igenom det hon lagt åt sidan. Samtidigt kommer upplevelser från hennes förflutna upp till ytan, händelser hon länge försökt trycka undan. Ska Ofelia hitta tillbaka till Skrivglädjen och kanon bli kvitt minnena från förr engångs för alla?

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Solglimtar bland molnen

"Solglimtar bland molnen" av Ali McNamara, utgiven av Lavender lit förlag. Sky Mattiews beger sig till St Felix och den lilla ön Aurora, för att ta reda på varför det rapporteras om märkliga väderförhållanden och molnformationer över St Felix. Efter en lång tids sjukskrivning ser Sky fram emot att få arbeta igen. Till sin hjälp har hon Jamie, Talia och Walter som är en äldre amatörmeterolog, som utreder väderförhållanden på sitt eget sätt. Sky är dock inte så förtjust i att samarbeta med Jaime, då han till en början framstår som både odräglig, självsäker och pladdrig. Sky har en dold sjukdom, som hon försöker hålla i schack, men ju längre tiden går ju svårare blir det att upprätthålla fasaden. Snart är det uppenbart för medarbetarna att hon är väldigt sjuk. När hennes sjukdom tillslut tar över, visar sig Jamie vara någon helt annan än den hon trott. Det gör att hon måste hon omvärdera allt. Ganska snart upptäcker man att underliga saker sker både med vädret och mycket annat runt den lilla kuststaden. Varför visar sig underliga moln på himlen, och vem är det som ger sig ut på havet i hårt väder, när man varnat för att det är farligt att ge sig ut? Kan en gammal legend leda teamet till sanningen? 

Detta är den första boken jag läser av författaren och tyvärr började jag att läsa denna bokserie i fel ände (så klart!) då detta är del fyra. De är dock fristående, så det gör inget om man börjar på fel bok. Jag blev dock jätte såld på denna bokserie, så jag vill gärna läsa mer om den fiktiva staden St Felix i Cornwall samt människorna där. Miljöbeskrivningarna är så fint gjorda så att man skulle vilja åka dit och besöka alla mysiga ställen och äta Ant och Decs goda piroger. Karaktärerna beskrivs på ett så mysigt sätt att man verkligen skulle vilja lära känna dem. Jag roas av att hatkärleken mellan de två huvudkaraktärerna utvecklas till en fin kärleksrelation. Jag gillar också att författaren bakar in hur det är att ha dolda funktionshinder, mellan den spännande och magiska intrigen. Det ger lite tyngd till historien. Jag gillar också detaljerna om olika moln och väderförhållanden. Har ni inte läst någon i denna bokserie kan jag varmt rekommendera att ni läser dem. Jag fick i alla fall mersmak. Boken har ett väldigt fint bokomslag och jag ger boken ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Åtta

The Merry Mermaid är en charmig, traditionell cornwallsk pub som ligger nere vid hamnen. Utanför finns träbänkar, som i kväll är fullpackade med turister som njuter av kvällssolen. Där inne finns det en lång bardisk som löper rakt igenom den L formade byggnaden, full av utsmyckade, färgglada öltappar. Sittplatserna varierar från höga barstolar vid baren till mer bekväma plyschsoffor längs väggarna, och ett antal bord och stolar utspridda i utrymmet däremellan. 

Det är vid ett av dessa bord som jag nu sitter tillsammans med Jamie, Talia och Fisher, medan Fitz och Comet ligger bredvid oss på golvet framför en liten öppen spis, som, trots att det är sommar ute, får puben att kännas mysig. 

Vi hade haft en bra, om än händelsefattig, dag på ön. Vi hade turats om att observera St Felix-bukten och noterat det ständigt växlande vädret och allt annat vi såg som skulle kunna anses ovanligt, vilket egentligen inte var särskilt mycket. Till och med molnen uppförde sig idag, och jag hade börjat undra om jag faktiskt ens hade sett något konstigt i går. 

Jag hade dock blivit lite irriterad på Jamie när jag gått för att byta av honom. Trots att han verkade veta exakt allt som hänt under sitt skift var hans anteckningar extremt sparsmakade. 

"Men det har inte hänt så mycket!" hade han protesterat när jag påpekade hans brist på anteckningar. "Vad är det för mening med att konstant anteckna exakt samma vindhastighet, eller att ett moln har svävat för bi på himmelen? Det är en vacker dag ute. Ska jag rita en leende sol åt dig, kanske?" 

Jag hade iognerat hans nonchalans. "Vi måste anteckna allting, annars kommer vi inte att upptäcka ifall nåt ovanligt händer." 

Jamie hade himlar med ögonen. "Okej, men kan jag anteckna på min laptop istället då?" 

"Varför kan du inte använda loggboken som vi andra gör?" 

"Det känna bara så gammaldags att skriva ner allt för hand. Det är enklare på datorn." 

"Jag kommer att skriva in allt digitalt i slutet av varje dag. Men om vi först antecknar allting för hand går det snabbare och sker mer omedelbart." 

"Kanske det", hade Jamie muttra, men hans bestört uppsyn förvånade mig. 

Baksidestext;

Meteorologen Sky Mattiews tycker inte om överraskningar. Efter en längre tids sjukskrivning tar hon ett enkelt uppdrag på en ö utanför kuststaden St Feliz i Cornwall. Där ska hon bevaka vädret efter att det inkommit en rad märkliga väderraporter. Även om Sky egentligen är alldeles för överkvalificerad för jobbet ser hon fram emot att äntligen få börja arbeta igen. Vad hon inte har räknat med är att hon också måste samarbeta med Sonny Samuels - en självsäker och pladdrig väderprecentatör som knappt kan skilja en storm och en tsunami. 

Men snart inser Sky att det faktiskt är något skumt som pågår i St Felix. Och det handlar inte bara om vädret. Med hjälp av Sonny och Walter, en äldre amatörmetrolog som har sina egna metoder, försöker Sky lösa mysteriet. Samtidigt måste hon hålla sin dolda sjukdom i schack och när de närmar sig gåtans lösning tvingas Sky ifrågasätta allt hon trodde att hon visste om vädret, sig själv... och Sonny. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Hur fan gör man slut

"Hur fan gör man slut" av Emma Arpstrand utgiven av Ordfront förlag. I denna boken får vi lära känna Eira. Hon är tjugofyra år och är sambo med Liam. Hennes liv är inte så spännande som hon tänkt sig, och istället för att arbeta som journalist som hon längtar efter att få göra, så har hon ett tråkigt arbete som växeltelefonist på polisen. Kärlekslivet är inte heller så sprakande som hon önskat. Och trots att hon föreslår att hon och pojkvännen ska hitta på saker ihop, faller det inte i god jord, utan Liam vill inte göra något av det som Eira föreslår. Vill Eria verkligen ha det så här i resten av sitt liv? I desperation har hon sex med en killkompis från gymnasiet. Dock känns det inte bra att ha varit otrogen mot Liam. Hon är besluten att göra slut, men är för feg för att ta det sista slutgiltiga steget. Hon gör ett desperat försök att rädda deras förhållande, genom att föreslå att de ska bosätta sig en tid i London. Tanken är att se om en förändring, kan få förhållandet med Liam att hetta till. Tanken verkar god, men kommer det att hjälpa? 

Denna boken är författarens debutroman. Jag hoppas att jag får läsa många fler böcker av författaren i framtiden. Ja, hur många människor är inte otrogna, för att de är missnöjda med sitt liv, tillika sina parters? Eira är verkligen inte ensam. Frågan är också: Hur fan gör man slut egentligen, när man har varit tillsammans länge, är sambos, och dessutom är förlovade? Eira gör allt för att få förhållandet med Liam att fungera, trots att hon möter motstånd från pojkvännen. Liam spelar hellre spel, sitter på balkongen med sin öl, och tycker att han är nöjd med livet precis som det är. Jag gillar vanligtvis inte att en huvudperson är otrogen, men jag antar att det är lätt hänt. Man tror ju alltid att gräset är grönare på andra sidan staketet. Eira är ju såpass ung, och är trots allt en rolig person som vill mycket. Hon vill att det ska hända saker hela tiden, och när det inte gör det kan jag förstå att hon blir frustrerad. Hennes ungdom gör också att hon är velig och ombytlig. Boken är skriven från Eiras perspektiv. Författaren beskriver hennes känslor med både allvar, men också med en stor portion humor. Hennes tankar och känslor känns relevanta. Jag skrattade gott vid flera tillfällen. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

En vecka senare står jag på toaletten och stryker mina ögonfransar med mascara. Fransarna i mitten klumpar ihop sig till en enda stor monster frans. Jag tänker på Lola, en av karaktärerna i Eve Babitz bok L. A. Woman. Lola är en femme fatale i 1930 - talets Hollywood och en av få i sin dansgrupp som använder mascara som man hade i en liten box och spottade på innan man tog borsten, gosade runt och sedan dränkte fransarna. Lola vägrade byta från sin spottmascara även när det kom nya, spottfria varianter. Babitz beskriver Lolas fransar som tjocka spindelben. Så ser mina fransar ut nu. Som tjocka, håriga, spindelben. Jag får börja om. Jag sticker ner ansiktet i handfatet, geggar rengöring och vatten runt mina ögon. När jag tittar mig i spegeln ser jag ut som en panda. 

"OH! Wow!" 

Liam kommer in i badrummet, iförd sina urtvättade gråa kalsonger. Jag gör en grimas åt honom. Han sträcker sig förbi mig för att ta sin deostick, tappar den och böjer sig ner. Han har ett hål i mellangården och en del av hans testikel hänger ut genom den. Jag skrattar. 

"Vad är det?" säger Liam. 

"Du har hål i dina kalsonger, känner du inte det?" 

Han böjer sig fram, kutar sin rygg, för att se hålet. 

"Jag tyckte att det kändes lite breezy", säger han och juckar med höfterna så att pungen dinglar fram och tillbaka. Han höjer armarna över kroppen och blinkar förföriskt mot mig. 

"Du måste köpa nya kalsonger", säger jag. 

Liam har en spinkig kropp med smala ben och armar, vilket ser lite lustigt ut nu när han börjat få en liten liten putmage av all öl, den är verkligen inte stor men det ser ut som om han hela tiden är fylld med gaser. Jag har försökt få med honom på promenader, skaffa gymkort eller börja spela badminton. Det har inte bli it så värst mycket av det dåliga inte tror på motion. 

"Varför är alla så himla hurtiga i det här landet?" brukar han säga medan han sitter ute på balkongen med sin eviga öl i den ena handen och en cigg i den andra. 

Baksidestext;

Allting startar med en tanke. Det är inte så att man en dag får ett infall och gör slut. När man väl har börjat tänka på att göra slut så är det omöjligt att tänka bort den tanken. Allt efter det är egentligen bara en transportsträcka. 

Eira Eklund-vattuman, eskapist, cyniker-är 24 år ung och (o) lovande. På pappret kan hon bocka av många vuxenpoäng: Sambo. Förstahandskontrakt (nåväl pojkvännens). Journalistutbildning. Ändå känner hon sig kass på att vara vuxen. Kärleken sprakar knappast och hon lyckas inte landa i ett enda journalistjobb. 

Less på tristessen och på att inget blivit som hon hoppats korsar hon den heliga gränsen och hamnar i ett snårigt relations landskap med endast ett orakel som guide. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Trådar

"Trådar" av Emma Andersson illustrerad av Lina Blixt, utgiven av Opal förlag. För barn 9-12 år. Genre; Fantasy. I denna boken för de lite yngre läsarskaran, får vi följa Erik av Askå. Eriks familjen svälter. Erik försöker därför stjäla ett bröd för att ge till sina syskon. Dock blir han huggen av en dräng med en yxa, vilket resulterar i att han får hög feber. Nu håller han på att dö endast tolv år gammal. Eftersom familjen svälter på grund av att skogen är borta, och man inte har något att leva av, vill pappan därför sälja Eriks sista lilla livstråd till Trådhäxan Moira. Men i stället för att ta hans sista livstråd, ger Trådhäxan Erik istället ett uppdrag. Hon förlänger hans livstråd en kort tid. Han ska hämta en yngre Trådhäxa, Juniper i Vindsvall, som ska hjälpa honom att komma till Elu, där världträdet finns. Moira behöver kosmisk energi därifrån, för att spinna en ny livstråd till sin son, Nico. Han öde finns fortfarande med i den stora väven, vilket innebär att han dog alldeles för tidigt. Vi får nu följa med Erik på hans fartfyllda färd till Elu. Kommer han att lyckas med sitt uppdrag och väcka Trådhäxans son till liv? 

Detta är den första boken jag läser av författaren. Jag läser gärna mer av henne. Detta är en riktigt spännande äventyr som rullar ut sig, och jag tyckte även väldigt mycket om huvudpersonen, Erik. Jag gillade också de fina illustrationerna, som tillförde det lilla extra till historien. Boken är har en bra och lättläst text. Jag gillar hur de olika karaktärerna är beskrivna, både onda som goda. I den här boken är det lite medeltida stuk, blandat med nordisk mytologi. Soldaterna fäktas med svärd, och det finns värdshus. Vägarna är av kullersten och fursten bor i en borg med en vallgrav runt om. I Vallgraven finns det en sjöorm. Erik kan samtala med olika djur och träd. Av detta förstår man att han är en speciell person. Jag gillar också tanken på livets väv och alla människor som är involverade i den på olika sätt. Jag gillade också att man har en fylgia, en följeslagare som följer en tills livet är slut. Har man ett långt liv är fylgia osynlig, så den visar sig när slutet är nära. Eriks fylgia heter Shamira och är ibland en korp och ibland en räv. Hon följer med honom under hans äventyr. Jag hoppas på en fortsättning på berättelsen. Boken har ett väldigt fint och spännande omslag tycker jag. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

BORGEN

Vi gick till fots från torget. Jag gick vid budbäraren sida och runt omkring oss gick soldaterna, så tätt att jag knappt kunde se någonting på andra sidan om den. Trådhäxan var inte med oss. Vart hon än hade tagit vägen, så verkade ingen sakna henne. Hade hon gått tillbaka hem när hon inte längre behövde välja ut någon? 

Allt jag såg när vi kom ut från gränderna var borgen som tonade upp sig framför oss. Jag hade stått här så många gånger och tittat på murar och torn när jag varit med styvmor på marknaden. Aldrig hade jag trott då att jag skulle få se hur den beryktade borgen såg ut från insidan. 

När vi kom närmare hissades vindbryggan ner och när vi gick över den kunde jag se det grumliga vattnet i vallgraven. Styvmor brukade berätta att det levde en sjöorm där, som den tidigare furstinnan besegrat och fjättrat i vallgraven efter ett av sina Många fälttåg till främmande länder. Den var dömd att simma som i en cirkel runt borgen, oförmögen att vända sig eller röra sig på något annat sätt. Men vattenytan var stilla när vi passerade och jag såg inga tecken på att sjöormen fanns där. 

Porten öppnades för oss och soldaterna som bevakade den nickade kort åt budbäraren. Vi gick över en dyster borggård med kullersten där tjänare och tjänstefolk sprang kor och tvärs för att ordna med sina olika bestyr. Jag sneglade upp mot borgens torn och såg att Shamira cirklade högt där ovanför oss, på säkert avstånd men fortfarande utan att släppa mig ur sikte. Hennes närvaro lugnade mig lite grann. Jag var inte ensam. 

Jag trodde att de skulle göra mig direkt till trådhäxan. Att det var bråttom och att mitt liv inte var särskilt mycket värt. Men budbäraren överraskade mig genom att föra mig in genom tjänar as ingång och ge order om att jag skulle bada. 

När jag snurrade runt och gav honom en frågande blick förklarade han: "Trådhäxan kallar dig när hon är redo. Innan dess vill vår nådige furste tacka de undersåtar som är villiga att ge upp det värdefullaste de äger. Säg till om du saknar något. Ikväll finns vi här för att uppfylla dina sista Önskningar." 

Baksidestext;

Erik håller på att dö. Samtidigt svälter hans familj, och i ren desperation bestämmer sig hans pappa för att tillkalla en trådhäxa och sälja det sista av Eriks livstråd innan den tar slut. 

Men det är inte bara Eriks familj som behöver hjälp. Trådhäxan behöver någon som kan utföra ett riskfyllt uppdrag och ser något ovanligt i Erik. Kanske är hoppet inte ute...

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Fjällsjön

"Fjällsjön" av Anna-Karin och Björn Olofsson utgiven av Bazar förlag. Britta Linde'n samlar ihop ett team på fyra personer, inklusive henne själv, som ska utreda kalla fall på Nordkalotten. I denna grupp ingår norrmannen Odd, finländaren Jay och dottern Nikki. De fyra medlemmarna ska utreda ett fall som handlar om en man som försvann på en fisketur för tjugo år sedan, Seppo Mannela. Trots att det fanns tre andra män på fisketuren, vet ingen av dem vart han tog vägen. Man frågar sig om mannen avsiktigt har försvunnit, för att börja ett nytt liv någon annan stans, eller är det helt enkelt så att han bragdes om livet och sänktes i Torneträsks kalla vatten? Ny teknik kan kanske hjälpa till att hitta liket efter Seppo i sjön. Kan teamet hitta några bevis, till ett så gammalt fall, för att över huvud taget kunna lösa fallet? Deras undersökningar tar dem till Kemijärvi, där Seppo bodde med sin fru och sina två flickor. Väl där upptäcker de att mannens liv, var fullt av mörker. Kan de fyra gruppmedlemmarna lyckas lösa fallet, samtidigt som de tar tag i sina egna personliga problem och trauman? 

Detta är första delen i en serie som handlar om kalla fall på Nordkalotten, och författarnas gemensamma debutroman. Jag blir väldigt imponerad av hur tekniken har gått framåt, och hjälper polisen att lösa ett såpass gammalt mordfall som detta är, för det första. Väder och vind, gör ju sitt för att försvåra utredningen, speciellt i våra nordligaste delar av Sverige. Jag gillar också att det är många pusselbitar och lösa trådar som ska nystas ihop, innan fallet kan lösas. Fallet som ska lösas, känns även äkta och realistiskt utformat. Jag gillar den fängslande miljön som ramar in denna spännande mordgåta, samt de olika karaktärerna i boken, som är bra gestaltade. Deras tankar och känslor känns relevanta för historien. De fyra olika medlemmarna i kalla fall gruppen, är fyra helt olika personligheter. De har sina egna bagage i bakgrunden, som de tampas med samtidigt, vilket är väldigt intressant. Det är en sådan här välskriven bok som gör att man vill fortsätta att läsa deckare! Jag läser gärna mer om författarnas kalla fall Nordkalotten. Jag gillade också det fina bokomslaget. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Kapitel 6

TIDIGT NÄSTA MORGON åkte Britta till Abisko. På vägen dit lade hon märke till Rune Svenssons bil som stod parkerad vid arkplatsen i Stenbacken. Så han roade sig trots allt med annat än att odla potatis, tänkte hon och drog på munnen. Själv hade hon aldrig ägt en ark. Livet i de små fiskekojorna, som nu stod uppställda i mindre samlingar och under vintern drogs ut på isen, hade aldrig lockat henne. Till skillnad från många andra Kirunabor. 

I Abisko stannade hon till på hotellet och betalade för de två nätter som de kommit överens om. Dessutom förberedde hon hotellchefen på att det kunde bli aktuellt med ytterligare övernattningar. Nästa punkt på agendan blev att åka ner till hamnen och betala Faxe, båtägare, som på egen begäran skulle ingå som förare. Hon hade förstås kunnat göra samtliga betalningar via nätet, men mötet med Faxe lockade henne. 

När hon kom fram stod Faxe nere vid bryggan. Hon hade själv aldrig träffat honom, men visste att han umgåtts i samma kretsar som Nikkis pappa Nils och även lärt känna Nikki när hon var barn. Han var nu i femtioårsåldern, hade ett fast handslag och nära till ett leende, vilket Britta inte kunde avgöra om det var äkta eller inte. Det kunde bero på att han påminde om skådespelaren Gary Busey, som hon inte riktigt gillade. Men Faxe hade betydligt mer muskler än Gary och därtill långt och lockigt blont hår. Faxe hade bott i Abisko sedan slutet på nittiotalet, hade hon fått veta, och kunde därmed ha lagt märke till Seppo Mannela och de andra. 

"Jaha, ja. Polisen tänkte ta tummen ur ändan till slut med han finnen", sa Faxe. "Jag trodde den vuxit fast där bak. Tummen alltså. Inte finnen." 

Britta ignorerade hans spydighet, såg i stället ut över sjön som krusades av kastbyar. " Kan vi åka över till ön? Jag skulle vilja se den med egna ögon." 

"Det är du som hyr båten, så du gör dom du vill. Men det är synd på dina granna läderstövlar." 

"Kommer det att stänka in i båten?" Hon skrattade till. "Eller har du glömt att tömma den?" 

Faxe nickade mot en stor Buster med styrpulpet och kapell. "Jag brukar dra till Lofoten och fiska skrei i januari. Den här pölen är inget emot Atlanten, så i båten håller du dig garanterat torr. Men det är jävligt stenigt just runt ön. Du kommer inte närmare än fem, sex meter med den här. Sen måste du vada." 

Baksidestext;

FÖRSTA DELEN I SERIEN OM KALLA FALL NORDKALOTTEN. 

En kylig höstkväll samlar kommisarie Britta Linde'n sitt nya, tvärnordiska team på Torneträsk strand. Därifrån syns ön dit finländaren Seppo Mannela begav sig för tjugo år sedan för att fiska med sina vänner. Det var även där han senast sågs i livet. Simmande han tillbaka till land för att i hemlighet börja ett nytt liv någonstans? Drunknade han i det kalla vattnet? Eller blev han mördad och kroppen sänkt i den djupa sjön?

Gruppen har sin bas i Kiruna men utredningen tar dem till Kemijärvi där Seppo levde. Trots den hänförande omgivningen inser de att hans liv varit fullt av mörker. Deras upptäckter väcker egna trauman och minnen till liv och gruppen kämpar inte bara med utmaningen i att hitta ledtrådar och bevis i ett så gammalt fall utan också med interna målsättningar och privatliv som trasslar.

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina