Rämmengården: Till Jonathan

onsdag 8 januari 2020

Till Jonathan

De säger att man inte ska titta bakåt, utan framåt. Idag vill jag tänka tillbaka och minnas dig. Det är svårt att sätta ord på sina känslor, när tankarna snurrar i mitt huvud. Allt man vill säga känns så futtigt. Min fina son Jonathan, idag är det sju år sedan du omkom i en hemsk tragedi, men jag minns det som om det hände igår. Vi var lyckliga i vår familj före branden. Vi var tacksamma, för även om vi inte hade det så gott ställt, så hade vi varandra. Jag går, jag pratar, jag andas, jag till och med skrattar ibland, men den riktiga lyckan jag kände före branden, den finns inte kvar. Jag undrar om man någonsin kommer känna riktig lycka och trygghet igen. Många nätter ligger man vaken och tänker på att något hemskt kan hända. Det är svårt att förklara den skräcken det är, när allt blir svart och giftig rök börjar fylla ens lungor. Jag är tacksam för att vi fick ut våra andra barn, men det var hemskt att de fick hoppa ut från andra våningen. En sak jag också kan känna mig tacksam för är att du aldrig brann. Det var den giftiga röken som tog ditt liv och att det gick så fort att du slapp att lida. Vi har även upplevt din närvaro många gånger efter branden. Det har hänt saker som är svåra att förklara. Det ger en tröst att vi ändå ska ses igen, någon gång.
Livet efter branden har varit tuff. Man har förträngt mycket och vissa saker är som ett blurr i mitt huvud. Efter branden har jag även mist min fina vän Catrin och min älskade pappa. Jag minns hur glada vi var i lägenheten och hur mycket vi alla trivdes där. Du tyckte om att träffa dina nya kompisar du hade fått och gick promenader med din fina hund Yuuki. Du tyckte så mycket om henne. Du hade börjat dela med dig av dina drömmar till oss under de där promenaderna. Du ville åka till Tyskland och du ville hitta den stora kärleken. Du hade varit i Karlstad och du ville så gärna flytta dit. Du var så glad att vi bodde nära pizzerian, för du älskade deras kebabpizza. Sen tyckte du det var så roligt när de hade karuseller i samhället. Du hade dina två tjejkompisar där och ni åkte karusell och ni hade så roligt. Du var också på bio en gång och ditt skratt hördes lång väg. När jag jobbade i köket på dagis hade personalen varit på teater på biblioteket. När de kom tillbaka pratade de om en pojke med ett så underbart skratt. Det var du! Jag vet att det fanns en facebook grupp som hette "vi som älskar Jonathans skratt". Undrar om den finns kvar?
Det var dagen före skolan började igen, efter jullovet. Du hade fått ett bra besked att du skulle få praktikplats på Kafé Guldkringlan i Grythyttan. Jag hade städat den där dagen och vi skulle se på mästerkockarna. Du tyckte din pappa skulle vara med där för han gjorde så god kålpudding...din älsklings rätt. Om ett älskat barn dör i någon form av olycka finns det ändå saker som finns kvar efteråt. Men efter att man förlorat ett barn i en brand, förlorar man inte bara barnet...Vi förlorade även våra minnen efter mer än tjugo år tillsammans. Vi förlorade våra vackra hundar också. Min fina Saga som man kunde ha lös och hon var så duktig. Vår vackra Cavalier Lizette och din älskade schäfer blandis Yuuki.

Jag vill minnas dig som min goa underbara baby. Jag minns att du plockade fickorna på din gula regn jacka fulla med sniglar. Vi hade så roligt du och jag när vi spelade rattle snake på tv spel. Jag kommer ihåg hur roligt du tyckte var att åka och bada. Vi har fina minnen när vi var på ön och åkte pulka och hade med oss fika. När vi åkte ut och grillade. En gång när vi gick i skogen höll du på att trampa på en huggorm. Jag kommer ihåg hur roligt du tyckte det var att åka med farmor och Lasse till Ven. När du var hos farmor och Lasse i Malmö tyckte du var så roligt och att få träffa kusinerna. Du kom alltid och stal en bulle, eller två så fort de kom ut från ugnen. Jag är tacksam för de fina 18 åren vi fick tillsammans och minnena är många och det är jag så tacksam för.

Jag har ett speciellt minne från lägenheten. Du kom från skolan och var på väg hem. Jag ser hur du har dina svarta jeans och din gula t shirt och din gulliga panda mössa. Du måste ha känt att jag tittat för du kollade upp mot fönstret och vinkade. Jag önskar så att du aldrig gick in i huset igen utan stannade ute. Du ville vara säker på att lilla syster Izabella verkligen tog sig ut. Ni stod varadra så nära. Du kommer alltid vara vår hjälte.

Jag vill minnas hur omtänksam och mån om de svaga du alltid var. Hur många du tröstade och var ett stöd för. Du var en speciell person som märktes i ett rum fullt med andra. En av dina bästa vänner hette Rasmus. Hos honom var du jämt. Du var alltid generös med din tid och bjöd gärna din familj och vänner på saker om du kunde.

Jag kommer alltid att minnas de fina människor som har hjälpt oss efter branden. En speciell plats har familjen Larsson-Eriksson och familjen Braun. En dag som denna, du skulle vara tjugofem år nu och man undrar alltid vad du hade varit i livet...Hade du haft jobb? Hittat den stora kärleken? Var hade du bott? Hade du haft en lägenhet i Karlstad? Ja frågorna är många...

Jag vet att du spelar fotboll med Lasse och leker med våra hundar. Om det fanns besökstid i himlen så önskar jag att jag fick träffa dig en liten stund bara för att få höra ditt smittande skratt och få känna dina varma kramar. Jonathan jag vet att du hade dagar då du inte trodde att någon skulle sakna dig om du försvann, men Jonathan vi saknar dig varje sekund, varje minut, varje timme, varje månad och år som går. Jag vet inte hur många liter tårar vår familj har gråtit av saknaden till dig. Jag ville säga dig så många saker. Jag hoppas du förstår hur mycket vi saknar dig älskade son. Jag älskar dig för alltid!

Denna låt ger mej tröst idag: