"Landet som försvann" av Catharina Ingelman-Sundberg utgiven av Bokförlaget Forum. Bokrecension; Vi gör en tidsresa 8000 år bakåt i tiden. Närmare bestämt till stenåldern. Detta är en historisk roman som handlar om den unga kvinnan Eira. Hon lever med sin man, Skagii, och sin son, Ötzi, tillsammans i Doggerland, på stenåldern. Eira är duktig på att jaga, och är en intelligent och snabbtänkt kvinna. Men när hon påpekar att vattnet har stigit, och att det är något som inte stämmer, tas det inte väl emot. Den nya ledaren för Vidarfolket, Abandon, ser Eira som ett hot mot hans nya ledarskap och förvisar henne därför från byn. Eiras man Skagii är en elak och småsint man, som står bakom shamanens beslut. Ensam flyr Eira ut i vildmarken, utan att ha fått med sig sin lilla son. Hon vandrar tills hon hittar andra människor att ty sig till. Då hittar hon även flintmakaren Joar. Båda har de olyckliga äktenskap bakom sig. Joar har också märkt förändringar i naturen som oroar. Ska de tillsammans kunna skydda dem de älskar mot faran, som närmar sig i allt snabbare takt? Och ska de äntligen hitta kärleken i varandra?
Alltid lär man sig något nytt och just Doggerland minns jag inte att jag har hört något om förut. Doggerland var ett landområden i Nordsjön under senaste istiden som förband Storbritannien, Skandinavien och kontinenten. För 8000 år sedan bodde människor där. De levde av fiske och jakt samt bär och frukt och annat som skogen erbjöd. När inlandsisen smälte forsade vattnet ut i Nordsjön och ett jordskred utanför Norge gjorde att en tsunami spolade bort spåren efter dem som bodde där. Detta är en välskriven och realistisk skildring om livet på stenåldern och människorna som bodde i Doggerland. Vad de åt, hur de levde och hur de integrerade med varandra. Författarens beskrivning av hur människorna levde på den tiden är så fantastiskt återgivet. Vi får både en spännande berättelse, historialektion och en kärlekshistoria, i en och samma bok. Denna boken är så bra, och tar slut alldeles för fort. Missa inte att läsa den. Jag läser gärna mer av författaren. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favorit ställe ur boken;
Kapitel 14
Nästa morgon tog hon ner bivacken, åt av sin medhavda förening med torkat kött, bär, och frukt och drack en mugg pilbarkste. Trots att hon var van vid att röra sig i skog och mark hade arbetet med bivacken och allt närande gjort att hon fått ont i kroppen. Nu lindrande teet och hon kände sig bättre. När hon var klar med frukosten och hade packat ihop sina få tillhörigheter bröt hon upp. Hon fortsatte norrut utmed stranden och när vädret försämrades och det började regna tyckte hon att hon lika gärna kunde slå läger igen.
Liksom dagen innan lyckades hon få till en bivack, denna gång på en utskjutande del av berget ovanför stranden med en bergvägg som skydd på den ena sidan och en ravinliknande brant på den andra. Klippan hade en grott liknande urgröpning som gav henne extra skydd, och vid bivackens mynning fanns god plats för en stockeld. Återigen samlade hon ved, spånor och näver och när hon var klar betraktade hon nöjt sitt nya läger. Hon hade skapat en så fin plats att det faktiskt vore synd att lämna den redan nästa dag. Varför inte stanna här några dagar, vila ut och tänka efter vad hon skulle göra?
Hon gjorde sig en måltid av torkad fisk i enris och drack vatten ur sin skinnränsel innan hon utmattad lade sig för att sova. Men först tände hon sin eld längst ute på klippavsatsen.
Hon tänkte bara vila en stund, men var ändå försiktig. Innerst inne måste hon ha anat hur uttröttad hon var för när hon vaknade var den et redan gryning. Solen var på väg att gå upp och bröt igenom himlens tunna skyar. Den värmde skönt och när hon ätit sin frukost tog hon av sig skinnkolten och lät solen värma sin bara hud. Hon var ensam, fri och njöt av värmen. Då bestämde hon sig: här skulle hon stanna ett tag.
Baksidestext;
DEN UNGA EIRA LEVER i Doggerland i norr, tillsammans med sin man Skagii och deras son Ötzi. Hon tillhör den bofasta Vidarstammen, är mörkhyad och blåögd, driftig och snabbtänkt. När hon ser tydliga tecken på att det blir allt varmare och att vattnet stiger, anar hon oråd. Men hennes varningar tas inte väl emot. Byns nye ledare, shamanen Abandon, bannlyser henne och Eira måste fly.
Eira fiskar, jagar och livnär sig på när och rötter, men som ensam kvinna lever hon farligt bland främmande folk och stråtrövare. Ända tills hon möter den brunögde flintsmeden och grottmålaren Joar från Urdifolket. Liksom hon lever han i ett kärlekslöst äktenskap. Liksom hon är han orolig för vad som händer i naturen.
Tillsammans börjar de förbereda sin omgivning på den katastrof som bara väntar om vattnet stiger bara en liten aning till...
.png)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar