"Maud Martha" av Gwendylon Brooks utgiven av Wahlström & Wistrand. Vi får följa en liten mörkhyad flicka, som heter Maud Martha. Hon växer upp på 1920-talet i Chicago och vi får följa hennes uppväxt från när hon var sju år, och fram till hon är i ca 30-års åldern. Kapitlen är små men beskriver hennes upplevelser och erfarenheter på ett fint sätt. Alla de små vardagliga händelser som formar Maud Martha till en ung kvinna, som t ex när hon lär sig dricka kaffe, när hon börjar dejta, och tillslut gifter sig med Paul. Vi får även ta del av hennes framtidsdrömmar, hennes drömmar om romantik, och hon drömmer även om New York och allt det vackra där. Maud Martha har en känsla för traditioner, och känner sig stolt över sin familj och sitt hem. Som fru till Paul föder hon en liten flicka. Vi får också ta del av den rasism och även fattigdom hon upplever i sin vardag på olika sätt. Och även när makens drömmar inte är i enlighet med hennes egna. Han drömmer nämligen om andra kvinnor, och om att bli medlem i Foxy Cats Club.
Författaren, Gwendylon Brooks, tilldelades Pulitzpriset för sin andra diktsamling. Maud Martha är författarens enda roman och gavs ut 1953. Nu kommer den för första gången på svenska. Detta är en kort roman, men jag njuter av att läsa denna lilla berättelse, där texten är skriven med ett väldigt vackert och poetiskt språk. En liten underton av humor kan även anas mellan sidorna. Trots att romanen är kort, så rymmer denna lilla pärla så mycket, såsom en ung flickas tankar och känslor, tillika skammen av att vara svart i en värld där ljushyade värderas högt. Vi får möta Maud Marthas värld av rasism och fattigdom, men även de små glädje ämnen som förgyller hennes liv. Så som stolthet av att ha rent hem, även om det bara är en kokvråslägenhet, och över sin lilla familj som hon älskar. Detta är en historia som berör mig på många sätt, som när Maud Marthas farmor dör, och när en tomte inte vill ta Maud Marthas lilla flicka i hand, bara för att hon är svart. Detta är en både viktig och tankeväckande bok. Jag ger denna lilla mysiga roman ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Vårlandskap: detaljer
Skolan såg stadig ut. Rödbrunt tegel, smutsvita stendetaljer. Bastant skorsten, rättframt allvarsamt. Himlen var grå, men solen blinkade någonstans däruppe, gav små silvriga löften. Det blåste. Vad för slags junidag var det? Det var mer som en sen november dag. Det var mer än lovligt dystert; ändå fanns de små löftena där, strax under ytan - om de skulle gå i uppfyllelse var inte lätt att veta.
Längs gatan svepte barnen, blandade i blåsten, och smet runt hörnet in på den rödbruna tegelbyggnaden skolgården. Det var underbart. Rosa, blå, vita, gula, gröna, lila, bruna och svarta tussar burna av små bruna, brunsvart och gula stjälkar svepte stötvis förbi hyreskasernernas tarvliga och grå förfall, förbi de små plättarna av lera o h glest gräs som höll upp sina tunna tappra skyltar: BETRÄD EJ GRÄSET TACK - NYSÅTT. Inuti husen pågick liv. Förbi de snäva liven svepte barnen. Trängsel, instängdhet, kvävning - sånt befarade de sig inte med. Skränigt talade de om olika sätt att få till lockar och valkar, om "dumma" killar och "snygga" killar, Joe Louis, glass, cyklar, baseboll, lärare, prov, Duke Ellington och Bette Davis. De talade - åtminstone gjorde Maud Martha det - om sötpotatispajen som vankades när de kom hem.
Klockan var sex i nio; om en minut ringde det in för sista gången. "Skynda er! Ni blir sena!" Låga rop. Trumvirvlade steg. Flaxande skolväskor. Ofrånkomligt var dock att den tjocka flickan såg sig tvungen att söla, låtsades strunta iom hon blev sen eller inte, vägrade springa! (Dallrade hullet miste hon sin värdighet.) Ofrånkomligt också att knattarna i kortbyxor på tio, elva, tolv och tretton år sölade bara för skojs skull - dröjde sig kvar på det röda teglet, kastade boll till varandra och läste tidningar och seriealbum, boxades halvt på lek.
Men till sist lyckades varenda vindpust leta sig in och fem över nio låg skolgården öde. Inte en tuff keps eller hårrosett så långt ögat såg.
Baksidestext;
Maud Martha Brown är en liten flicka som växer upp på sydsidan i tjugotalet Chicago. Bland ruffiga krogar och förvildade bakgårdar drömmer hon: om New York, romantik, sin framtid. Hon beundrar maskrosor, lär sig dricka kaffe, förälskar sig, inreder sin kokvrå lägenhet, hör föredrag på universitetetområdet, tar ur en kyckling, köper hattar, föder ett barn.
Men hennes mer ljushyade make när också drömmar: om Foxy Cats Club, andra kvinnor. Och "skärvorna av försummat hat"- när en säljare säger ett visst ord, grymheter hos en varohus tomte - är hela tiden närvarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar