"Tidens hjärta" av Elisabeth Berglund, utgiven av Possibla förlag. Vi får fortsätta följa Glädjeryttaren Vivya, Överdomaren Ylmer och Minnprästinnan, Minndora. De befinner sig nu på Ylmers hemvärld, Pompodias. Vivya letar efter Minndora som har försvunnit. Minndora har förts till en skola för att bli Överdomare, samtidigt som man vill ta hennes magi. Men Minndora vill inte bli överdomare, hon vill bli Minnprästinna. Vivya eftersöks av polisen för mordet på Den Högste Överdomaren. Eftersom Vivya och Ylmer nu är jagade av polisen måste de hålla sig undan. Till hjälp får de polisen, Arjac, som har förstått att det är något som inte står rätt till. På sin flykt hamnar de på Timaios ambassad. Där vill ambassadören, Torvoren, få tag på Minndora och Glädjeryttarens avkommor och deras magi, och de vill också lägga beslag på Tidens hjärta, som Ylmer har i sina ägo. Vivya och Ylmars samt polisen Arjacs sökande efter Minndora, leder till att de befriar en uråldrig varelse som har varit fjättrad i en sjö, fångad av sorbsternar och magi.
Denna snyggt förpackade fantasyroman är den fristående uppföljaren till "Eldbarnet", som jag också har läst och recenserat. Efter att ha flytt från Juokilu, har de nu hamnat i Ylmers värld, Pompodia. Vi kastas direkt in i ett fartfyllt äventyr i denna nya världen. Trots alla regler, möts vi av ett korrupt polisväsendet och giriga män och kvinnor som gör allt för att få makt. De drar sig inte ens för att stjäla magi. Jag tycker att denna bokserie är så bra och jag blir så imponerad av författarens världsbygge som har både spännande miljöbeskrivningar, samt djurliv. I den här världen finns det t ex tvehorningar och vidror. Ylmars gås, Nesta, finns också med. Jag gillar alla spännande karaktärer och i denna nya värld får vi stifta bekantskap med flera nya karaktärer. Bland annat polisen Arjac. Jag uppskattar att få lära känna Vivya, Ylmar och Minndora lite bättre. Att man får en inblick i alla huvudkaraktärernas tankar och känslor, tillför det lilla extra till historien. Jag hoppas få läsa en fortsättning på denna spännande fantasy serie. Även denna delen får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Arjac
Vivya smällde igen skåpsdörren. Tomt. Det enda hon hittat var en burk som gömt sig längst inne i ett hörn. Enligt etiketten innehöll den bakverk, men de var sedan länge sedan hoptorkade till oigenkännlighet. Missnöjtpetade hon på dem. Smulor med socker. Efter den misslyckade räden i köket beslöt hon sig för att söka igenom huset. Hon hade stulit några timmars sömn i Minndoras säng och nu hoppades hon kunna finna ledtrådar om vart de fört flickan.
På nedervåningen var rummen stora och pampiga. Ljuskronor med illiumstenar bakom färgat glas hängde tunga från taket och väggarna var tänkta av tavlor. Överallt tavlor. Trista Överdomare blängde strängt på henne från alla håll. Snart fick hon en känsla av att personerna på tavlorna var samma Överdommare om och om igen. Bruna ögon och raka ögonbryn med en spetsig näsa. Var alla dessa släkt med varandra? Hon studerade dem noggrannare. Vissa tavlor var mycket gamla, riktigt primitiva i jämförelse med de nyaste. Hon kände igen Hindicia på en av de modernaste tavlorna, men det fanns ingen som föreställde hennes make Farl.
Ett bibliotek vette mot trädgården på baksidan. Ljus som föll in genom vackra fönster spelade över läderinbundna bok ryggar i olika färger. Här skulle Ylmar har trivts. Hon skakade sakta på huvudet. Ylmar hade blivit tilldelad några rum i ett av de stora husen runt Högsta Lagsalen. De var långt ifrån så storslagna som det här. Han var trots allt Högste Överdommare på hennes hemvärld Juokilu, även om de hade flytt där ifrån. Hon tyckte inte om att han behandlades sämre på grund av henne, men det var tydligt att deras vänskap ansågs som olämplig på Pompodia. Ylmer hade trots det inte visat några tecken på att ta avstånd från heller eller Minndora och det var hon tacksam för.
En praktfull sekretär tog upp större delen av väggen mitt emellan två fönster. Vi ya öppnade den och drog ut några lådor. De var överfulla med papper och brev. Hon tittade trött på dem. Måste hon läsa allt det här? Med en suck tog hon en bunt papper och satte sig i en fotölj.
Tråkigt. Ointressant. Långt. Oläslig. Tråkigt. Blad för blad dinglade iväg ut på golvet. Hon tömde ett par lådor till och fortsatte med nästa hög.
Urtråkigt. Trist. Tråkigt. Tråkigt. Tråkigt. Hon kramade ihop flera papper till bollar och slängde dem omkring sig. Magen värkte. Det här var meningslöst. Resten av bunten gled av knäna och spred ut dig med ett mjukt svisch. Hon petade till ett brev med foten och såg plötsligt ett namn. Minndora. Ivrigt ryckte hon åt sig arket.
Baksidestext;
Vivaya, den sista Glädjeryttaren, överdommaren Ylmar och det magiska barnet Minndora är äntligen i säkerhet på Ylmars hemvärld efter sin flykt undan Broughans soldater. Men allt är inte som det verkar, och snart är de tre indragna i en maktkamp där Pompodias och de tio världarna framtid står på spel.
Emot dem står skugglika konspiratörer, ett korrupt polisväsendet, giriga potentater och uråldriga lögner. Allt de har är Vivyas handlingskraft, Minndoras nyväkta magiska krafter och Ylmars unika känsla för tid...
Vem drar egentligen i trådarna?
Och varför får ingen använda magi?
Tack så mycket för recensionen och så roligt att läsa ditt favoritställe i boken. ❤️
SvaraRadera