"Mulle på rymmen" av Lena Furberg utgiven av Story house Egmont förlag. Mulle är trött på att människorna ska bestämma allting. Därför bestämmer han sig för att rymma. Vi får följa honom och hans äventyr under de dagar han och kompisen kaninen Tulpanöra är på rymmen. Inte bara Mulle hamnar på rymmen utan också ridlärarens väluppfostrade häst, Onkel. De njuter av friheten, men snart saknar Onkel sin människa. Mulle blir också infångad och rymningen över. Kanske, bara kanske, är det inte så illa hemma i Mollys stall ändå?
Vem har inte läst om, och älskar den lilla runda och goa Mulle, och hans människa Molly? Han har åtminstone följt mig genom hela livet. Alla hans roliga idéer och upptåg, är alltid lika humoristiskt återgivna. Och för att inte tala om de fina illustrationerna även de gjorda av författaren bakom denna tecknade serie. Jag gillar att serien är utgiven i bokform, och den har bjudit på många fniss. Jag gillar verkligen Mulle och kan rekommendera denna bok till alla de som gillar Mulle. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
TORSDAG DEN 17 JULI
Morgon- efter min första natt som rymning.
Jag har inte sovit så bra, så jag är lite trött. Jag har aldrig sovit utomhus helt själv förut så jag är inte van. Men jag vänjer mig alldeles säkert.
Först av allt så är jag inte van vid att det blir så mörkt. Alldeles kolsvart! Hemma hos min Molly, i mitt stall, blir det förståss också mörkt, men där har jag ju koll. Och Molly låser alltid dörren så ingen skurk kan smyga sig in och ta min sadel ( människorna gillar sadlar), min mat-eller mig! Jag som är så värdefull!
Men här ute i skogen kunde vad som helst lura i buskarna eller bakom nån trädstam. Eller i en trädkrona-redo att hoppa ner och äta upp mig så fort jag somnat! Sånt är jag inte van vid. Dessutom prasslade det väldigt ofta därute i mörkret. Ljudet av ludna tassar. Tulpanöra sa att det var möss och nattfåglar och sånt, helt ofarliga små varelser som inte ens han är rädd för. Men hur kan han veta det? Det kunde lika gärna varit en hungrig hyena på nattjakt!
Baksidestext;
Människorna ska då bestämma precis allt. Hur mycket (eller lite...) jag får äta. Att jag ska ha en otäck sadelgjord runt min känsliga mage, och en stålpinne i munnen.
Springa hit och dit med människan skumpande på min rygg. Aldrig blir den nöjd heller. Bara gnäller och vill ha mera.
Nä, jag tror att jag ska rymma! Då får jag bestämma allting själv. Låter inte det som en jättebra idé? Mulle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar