"Viskaren, del 1 Arvtagarserien" av Johanna Krebs och Alice Johansson, utgiven av Chapter Rebels förlag. Vi får följa tretton år gamla Emma, som blivit blind på grund av en sjukdom. Mamman har skickat henne på en lägerskola för blinda. Där ska Emma lära sig att anpassa sig till sin nya vardag, och till att lära sig att sammarbeta med ledarhunden Santos. Men Emma ville egentligen varken till skolan, eller ha någon hund. Dock förstår hon ganska snabbt att Santos är en mycket speciell hund. Genom honom kan hon ibland få se syner av omgivningen, och de kan även konversera med varandra telepatiskt. Nu dras hon in i en helt ny och spännande tillvaro, tillsammans med några av de andra eleverna på skolan, som också har speciella krafter. Hon får reda på att hon är en sk viskare, och de andra visar sig vara arvtagare. Hon måste lära sig hantera sina nya krafter, med hjälp av de andra. Arvtarna letar också efter ett speciellt halsband, och de har även en fiende, Margrim.
Detta är den första delen av fyra i arvtagarserien. I den här boken hamnar vi inte i en annan värld, utan vi får möta svenska barn, på en lägerskola för blinda. På skolan träffar hon några andra tonåringar, som också är arvtagare med speciella krafter, och vi får följa deras äventyr. Jag tycker att författarna har beskrivit hur det kan kännas när man plötsligt blivit blind, på ett bra sätt. Emma är bitter, och har svårt att se någon mening med träningen. Tonåringarna ska t ex lära sig navigera i affären och lära sig blindskrift på skolan. De blinda måste använda helt andra sinnen än synen, t ex lukt, känsel och hörsel. På så sätt kan de se sin omgivning, på ett helt annat sätt än de som kan se. Arvtagarna har förmågan, att se sådana mytologiska varelser som t ex sirener och vättar. Annars är ungdomarna som alla andra, de hjälper varandra, de umgås, bråkar och blir vänner igen. Dialogen mellan tonåringarna är ungdomlig och känns relevant. Boken är så spännande att den är lätt att sträckläsa. Vilken tur att jag även har del två hemma, så att jag kan läsa fortsättningen. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favorit ställe ur boken;
11. Wyvern
Emma hörde hur dörren gled igen bakom Jack. Tankarna spann runt som en centrifug. Om de inbillade sig att hon bara tänkte sitta med armarna i kors och vänta på den där Chrisopher, trodde de fel. Varför skulle han ens vilja hjälpa till? Han kände henne inte. Nej, hon måste helt enkelt komma på ett sätt att hitta Santos på egen hand, men hur? Tanken på att aldrig mer få höra Santos röst fick magmusklerna att dra ihop sig i protest. Emma letade sig hastigt bort till toaletten.
När hon kom ut igen blev hon stående vid sängkanten. Det var bara några dagar sedan hon snubblat över papperskorgen precis här. Hur hade hon blivit fäst vid hunden så snabbt? Utan honom saknades på något märkligt sätt en del av henne själv.
"Vad är det som händer med mig egentligen? mumlade hon. Det hela var fånigt. Hundar fanns det gott om i hela världen.
Men ingen som Santos, viskade en del av hennes inre. Helst av allt ville hon bara krypa ner i sängen och gråta, men då kanske han skulle vara förlorad för alltid. Det brann av otålighet i hela kroppen. Emma slog sig ner på sängkanten och knep ihop läpparna i ett försök att hålla tillbaka tårarna. Hon visste att hon måste hitta honom.
"Okej, så hur gör jag det? Tänk, Emma!" uppmanade hon sig själv. Korridoren han bli tyst innan hon kom till din slutsats. Alla försök att hitta ett sätt att leta upp Santos på ledde till samma ändpunkt. Om det inte gick att be någon här på skolan om hjälp, fanns det trots bara en enda hon kunde vända sig till. Emma gillade inte tanken. Det var en vansinnig chansning. Kanske till och med farlig, men för att få tillbaka Santos var hon beredd att göra vad som helst. Till och med en så fullständigt galen sak som att gå tillbaka till sandrummet. Varelsen verkade veta mycket om hennes krafter. Kanske kunde han veta annat också?
"Du håller på att bli lika knäpp som din pappa", sa hon till sig själv medan hon krängde på sig skorna, tog vita käppen och smög ut från elevhemmet. "Det är bara en tidsfråga innan du också blir inlagd på dårhuset."
Baksidetext;
Tänk dig att vara en helt vanlig tonåring och få en sjukdom som gör dig blind. Det är vad som hänt Emma, som precis har anlänt till en lägerskola för att lära sig anpassa sig till de nya förutsättningarna. Hon tillhör en av få lyckliga som fått en ledarhund, Santos. Fast Emma vill inte ha någon hund. I alla fall är det vad hon tror tills det visar sig att Santos är en väldigt speciell hund som har förmågan att låna ut sin syn till henne.
Men Emma verkar inte vara den enda på skolan som har en hemlighet. Vilka är ungdommarna som smyger i Korridoren på natten och varför drömmer Emma om en fyr?
I takt med att Emma börjar förstå vad den nya förmågan innebär lär hon sig också vad det betyder att vara en viskare och vem Margrim är, han som mördade den senaste viskaren för hundra år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar