En smakbit på en söndag-Drabbad

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Drabbad" av Ulla Nisser.

Smakbiten;

Det enda ljud som Ella uppfattade i Östgötapendelns tågkup'e förutom ljuden från hjulens regelbundna dunkande mot rälsen var sin egen puls. Den slog ohörbart, tyckte hon, mot revbenen. Och kinderna hettade. Hon gillade det inte. Var hon förådd av sin egen kropp?

När hon tidigare på morgonen tillsammans med pojkvännen Ola promenerar till spårvagnshållplatsen i Norrköping hade pulsen varit jämn, fri från oväntade rörelser. Allt hade varit som det brukade. Andetagen lugna och rösterna avspända som alltid när de tagit treans spårvagn, för att åka åt var sitt håll, han till sitt arbete på SMHI och hon till Resecentrum för vidare färd mot Linköpings Hälsouniversitet.

Medan tåget bromsade in mot Kimstad kunde hon fortfarande känna doften av vår jord på Norra Promenaden och framför sig se Karl Johansparken bruna rabatter i väntan på de första tulpanerna. Snart skulle träden grönska och kaktusplanteringen beundras av Norrköpingsbor och nyfikna turister. För henne själv väntade en lång ledighet. Bara en tenta kvar.

Hon grävde i väskan efter almanackan som för att få bekräftelse. Jodå, redan på Valborgsmässoafton stod en kråka som markerade Olas tjugofemårsdag. Den skulle de fira inne i stan tillsammans med vänner. 

I juni skulle Ola och hon flytta ut till hennes föräldrars sommarhus vid sjön Glan. Badstranden och hängmattan väntade på dem. Hon hade redan köpt Emeli Schepps senaste deckare och på biblioteket hade hon lånat Elena Ferrantes två sista delar i romansviten från Nepal. Ola och hon hade besökt staden under deras senaste Italienresa. 

Kändes det bra? Hon försökte. Det ville sig inte riktigt som hon tänkt sig. Som vårvinden ruskat om lindarnas grenverk längs Norra Promenaden som hon själv nyss lämnat bakom sig hade hon ruskats om själv. Lugnet på morgonen tillsammans med Ola var nu som bortblåst.

För en vecka sedan hade hon suttit på samma plats under samma resa som vanligt. Snett emot henne hade en man hon inte känt igen slagit sig ner med en tidning. Motvilligt hade hon kommit på sig att i smyg granska honom. När han lagt märke till att hon iakttagit honom hade hon snabbt vänt bort ansiktet. Men tittat igen. Väl framme i Linköping hade de gått åt olika håll men något obestämt, och samtidigt tydligt, hade inte lämnat henne. Irriterad på sig själv hade Hon försökt trycka undan känslan. Irrationellt, hade hon sagt sig. Onödigt. Som i en dåligt skriven gammaldags flicknovell. 

Från baksidan; 

När Ella träffar John kastas livet om. Sedan tonåren har hon varit med Ola, men plötsligt tvekar hon. Finns det något annat? Finns det något bättre? När hon äntligen vet vad hon vill vänder allt igen och båda männen försvinner ur hennes liv. Själv står hon med ett positivt graviditetstest.

Mitt i allt bestämmer sig Ella för att börja undersöka sin adoption. Kan hon hitta närmare till sina biologiska rötter? Kan det hjälpa henne att hitta tillbaka till sig själv?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina