En smakbit på en söndag-Au revoir Agneta

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Au revoir Agneta" Av Emma Hamberg, utgiven av Piratförlaget.

Smakbiten; 

-HOHO, vi ville bara ringa och säga att vi lever! Pappa och jag sitter på altanen här hemma och bara njuter. Cava i glasen och...Kan du maka lite på dig, Agneta ser inte mig annars. Jo du förstår...

Mammas mun fyller hela skärmen medan pappas näsborrar liksom vibrerar i högra hörnet. Oj, nu vänds kameran mot ett grönt buskage vid radhuset bredvid. Mamma gastar entusiastiskt medan hon knaprar på en salt pinne. Saltet fastnar i läppstiftet som sedan fastnar på tänderna.

-Ann-Sofie och Lennart har gjort om häcken, de har en man från...Var kommer han från nu igen? Litauen? Nej, Estland! UNDERBART trevlig ung man, pratar inte ett ord svenska, men som han klippte den där häcken. Han smekte den med sin häcksax.

Mobilen skakar till, det gröna försvinner och se där, nu är jag tillbaka i mammas vidöppna saltpinnemun. Ett glas cava närmar sig medan pappas näsborrar frustar så det blir imma på linsen.

-Nu ska han hjälpa oss med vår häck. Vad heter han nu igen? Tarm...? Eller var det en annan inälva? Lungo? Leveri?

-Tarmo, älskling, Tarmo. Tarmo talar absolut ingen svenska, men han är underbar. Sånt vet man ändå, Agneta.

Sånt känner man. 

Mamma sänker rösten, nu ska här delas förtoenden.

-Tarmo betyder "energi" på estniska har Ann-Sofie berättat. Det stämmer sannerligen på lilla Tarmo. Du vet, Tarmo kämpar på han, försörjer alla sina barn. Hur många hade han där hemma i Estland nu igen? 

Här någonstans stänger jag av öronen, medan mina föräldrar livligt berättar om Tarmos privatliv och även något om en laddningsstation för elbilar som Lennart är mycket engagerad i. De vet ingenting om mitt liv. De ringer aldrig för att fråga om jag lever. Men om de frågade skulle jag (efter att jag hämtat mig från chocken) svara ungefär så här: 

"Kära mamma och pappa, vad roligt att ni frågar! Ni anar inte hur mycket jag lever. Jag tror aldrig jag levt så hör mycket i mitt liv. Det känns som jag lever igen allt olevt. Vad sa ni? På vilket sätt jag lever? Jag har en nästa vän. Einar, ni vet. Sen har jag andra kompisar. Ja, ni hörde rätt-jag har ett gäng! Om jag bodde kvar i Sollentuna skulle det här vara gänget jag åkte till fjällen med, gänget som firade midsommar ihop  och gänget som åkte till Benidorm och golfade. De här exemplen ger jag bara för att ni ska fatta vad ordet 'gäng' står för, annars har de inget med vare sig golf, midsommar eller fjäll att göra. 

Baksidestext;

MON DIEU-UN MIRACLE!

Den osynliga kvinnan har fått färger! Ja, hon syns, alla ser henne faktiskt. Med sin nya palett har Agneta äntligen fallit på plats: badande i smör, vin, ost, kindpussar, sidenundekläder och katter tillsammans med Einar i klostret. 

Men hur stadigt ett medeltida kloster är står kan det faktiskt falla i bitar av en enkel knackning på porten. I alla fall om det är en ytterst ovälkommen gäst som tränger sig på.

Agneta ser hur allt det magiska försvinner framför henne. Till slut har hon bara sina underbart vackra underkläder kvar. Ska Agneta behöva åka tillbaka till Sverige, jobbet på trafikkontoret, dela hus med sin trikåcyklande exman och tappa alla sina färger igen? Agneta har varken pengar, makt eller det franska språket att fajtas med. Men...kan kanske den sinnligaste behån i Province vara det perfekta vapnet? Inte bara för att rädda ett kloster. Utan för att rädda sig själv. Allez allez, Annjet'a!

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina