måndag 27 mars 2023

Eldbarnet

"Eldbarnet" av Elisabeth Berglund, utgiven av Possibilia förlag. I denna fantasy roman får vi möta Vivya, en ung Glädjeryttare. Hon lever ett sorglöst liv. En dag anfalls Vivyas stad av Broughans soldater. Det resulterar att hela hennes släkt blir utplånad. Med hjälp av magi försöker hon gömma sig undan soldaterna och träffar på den enda överprästinna som finns kvar. Celestasia och Vivya måste finna Överdommaren Ylmar, för att de tillsammans ska slå tillbaka mot Broughan. Han måste hjälpa dem att öppna nya portaler. De hittar honom, men i deras flykt undan soldaterna, skadas Celestasia svårt. När hon är döende ber hon Vivya att hitta ett barn med speciella ögon. Hon finns i en stad långt bort. När Celestasia dör kan Vivya bära med sig hennes själ, och föra över den till barnet, så att de kan fortsätta arbetet med att förgöra Broughan. Men tiden för att det ska lyckas är inte lång. Hur lång tid Vivya kan bära med sig Celestasias själ vet de inte. Nu börjar Vivyas och Ylmas äventyr för att hitta barnet, men farorna är många och resan går över både land och hav. Ska det udda paret lyckas med sin uppgift?

Detta är författarens debutroman. Jag blir alltid så imponerad när jag läser en fantasyroman. Att komma på en helt ny värld, nya arbeten, namn, och en trovärdig story och ge liv åt allt, så att man kan se det framför sig, måste vara väldigt svårt. Författaren till denna boken, har lyckats över förväntan med hela sin värld, och sina karaktärer. Boken är välskriven och lättläst och man kan riktigt se omgivningarna, folket, och till och med känna hur maten smakar. Det är underbart hur huvudkarraktärerna skärper till sig och växer med sin uppgift. I början är Vivya arrogant och rymmer ofta ifrån saker hon upplever är tråkiga, Ylmar vill helst göra allt enligt regelboken. Men Vivya blir vuxen och Ylmar visar sig ha dolda förmågor. Jag skulle gärna vilja bege mig till Elisabeths fantastiska fantasivärld, och träffa Vivya och de andra karaktärerna på riktigt. Så mysigt att sitta tillsammans med henne och dricka Kaldyr. Jag hoppas få återkomma till Elisabeths värld inom en snar framtid. Jag kan varmt rekommendera denna fina fantasyroman. Jag gillar också det fina bokomslaget. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

När Vivya kom tillbaka med nypåfyllda ränslar stod Ylmar och betraktade allting. Han gick fram till en hylla och flyttade den en fingerbredd, klev tillbaka och nickade nöjt. 

"Färdig?" frågade Vivya. 

"Nu ser det ut som innan. Utom skåpet där."

Snett framför öppningen i väggen stod ett litet skåp.

"Se", sa han. "Det har handtag på baksidan. Vi kan dra det på plats innan vi stänger panelen." 

"Men, det här är Coniferas hus. Nog måste hon känna till att det finns en hemlig gång?" 

"Det är oklart hur hurvida morneonitiska kvinnor är bekanta med..." Han avbröts av en harkling från Vivya. "...jag menar. Mitt intryck var att endast männen använder Noran. Jag vet inte hur mycket kvinnorna känner till".

"Berätta vad du vet." Hon höll upp handen. "Utan extra detaljer och så kortfattat som möjligt. Vi behöver komma iväg."

Ylmar suckade och berättade utan omständliga formuleringar vad han hört hos massörerna. 

"Om vi följer yttermuren finns det alltså bara två sidogångar utåt. Ut från Morneostad. Min förhoppning är att en av dem ska mynna ut utanför stadsmuren", avslutade han.

"Det är värt ett försök. Kan man markera den här öppningen på något sätt ifall vi måste vända tillbaka?" 

Ylmar öppnade skåpet och tog ut en kruka. "Vi ställer den här innanför. Men om vi måste krypa hela vägen blir det svårt med ljus." 

"En ljusglob hade varit bra", suckade Vivya. "Nåja, vi får görsöka ta oss fram ändå."

De hängde ryggsäck och ränsel på magen och kröp in i gången. Ylmar drog skåpet på plats, tryckte tillbaka panelen och ställde krukan framför. Motvilligt blåste han sedan ut ljuset och lämnade det i krukan. Mörkret la sig tätt omkring dem och med Vivya i täten började de försiktigt krypa. De rörde sig mycket sakta och Ylmar slöt ögonen. Det var otäckt med mörkret, men att blunda kändes bättre, som om han själv bestämde. Golvet i tunneln var täkt av flera lager med mattor och tyger vilket skonade knän och händer. Tunneln var så pass trång att det skulle bli svårt att möta någon, men det innebar i gengäld att det var lätt att känna eventuella öppningar i väggarna. 

"Så bra", viskade Vivya plötsligt och stannade. Ylmar öppnade försiktigt ögonen. Ett mycket svagt och grönaktigt ljus syntes lite längre fram. När de kom dit kunde de se en liten sten i taket där en gång sträkte sig in mot staden. Stenens ljus var för klent för att lysa upp mer än en fingerbredd, men det räckte för att se metallplattan den var infattad i. Noran hade sitt eget system av vägvisare, åtminstonde för större gångar. De hade redan stött på några gångar på ena sidan. De var mörka och korta likt den från Conifieras hus och ledde antagligen till andra hus längs muren. Den andra, yttre väggen hade inga öppningar, precis som massösen sagt. När de kröp vidare kände Ylmar sig lugnare och han spanade in i mörkret efter fler ljuspunkter.

Baksidestext; 

En brutal attack 

En osannolik trio

Ett sista hopp om att rädda det som gått förlorat.

Vivya är på flykt. Allt som var hennes är krossat. Nyss var hon fri och nekymmerslös-nu måste hon använda all sin magiska kraft och träning för att undkomma soldaterna och hitta det hon söker: ett barn med unika egenskaper. Hennes enda hjälp på resan är en pedantisk Överdommare med mindre magiska förmåga än vad som ryms på en avklippt tånagel.

Ylmar är strandsatt och ensam i en främmande kultur där ingen värdesätter ordning och stadgar. Mot sin vilja tvingas han följa med en ung och arrogant Glädjeryttare på en desperat irrfärd över land och hav. Men innom honom vaknar något urgammal och bortglömt.


Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vi rymmer till draken

"Vi rymmer till draken" av Susanna Martelin illustrerad av Amanda Chanfreau utgiven av Bonnier Carlsen förlag . För barn 6-9 år...