tisdag 18 april 2023

Mellan väggarna

"Mellan väggarna" av Maria Andersson  utgiven av Idus förlag. Denna boken belyser några få av flera tusentals kvinnor och barn som drabbats av våld i hemmet. Maria har gett deras berättelse en röst med denna boken. Maria, som är journalist har låtit kvinnorna berätta sin historia. Det är tungt att läsa dessa berättelser. Många av de kvinnor och barn, som blivit utsatta för misshandel, har djupa sår i själen och skador som aldrig kommer att läka. Dessa utsatta kvinnor får inget gehör från samhället och de som ska hjälpa stjälper. De befinner sig i ett så kallat skyddat boende, men när som helst kan deras skyddande tillvaro röjas av myndigheterna. Männen väntar bara på sin chans att se till att de dör. På nyheterna hör man att våldet i hemmen minskat, men det tror jag inte på. Någon stans har utsatta kvinnor lärt sig att det inte är lönt att anmäla sina monster till män. De blir ändå inte trodda. De får ju skylla sig själva. När ska samhället vakna? Vad hade den lilla flickan bara sex år gammal, som våldtogs av sin egen pappa, egentligen gjort för fel?

Trots att kvinnorna har utsatts för övergrepp och misshandel läggs utredningar ner i brist på bevis. Man undrar ju hur ett samhälle, som ska vara så jämlikt egentligen fungerar, då män kan vålta och misshandla kvinnor både psykiskt och fysiskt och ändå gå fria. Där kvinnan anses vara skulden till mannens beteende. Där andra människor ser, men inget gör. Där man låter mannen som misshandlar mamma och barn tilldelas vårdnaden. Vad är det för sjukt rättsväsende och vad är det för fundamentalt fel på de myndigheter som med vilje röjer en kvinna med skyddat boende? Det är något riktigt galet med vårt samhälle. Varför låter man dessa monster gå fria och utsätta kvinna efter kvinna för samma sak? När jag läser de olika kvinnoödena gråter jag flera gånger och har egentligen bara lust att kasta boken i väggen! Ändå är jag tacksam att jag läst den, och fler borde göra det. Detta är en viktig bok. Tack Maria för att du belyser dessa utsatta kvinnors öden. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Från boken;

Min styrka är nog att det är svårt att trycka ner mig psykiskt. Han försökte, men lyckades inte riktigt. Det var det fysiska som drabbade mig. Faktum är att det hände flera gånger på jobbet. En gång kom en personal in på mitt kontor. Då ligger jag på golvet och han sitter på mig med sitt knä över mitt bröst. Hon sa åt honom att sluta och det gjorde han. En annan gång skedde det i köket. Det var aldrig någon upptrappning till våldet, det bara hände. Från att vara en vanlig dag, till att smällen kom. Vi pratar en vändning på sekunden. Jag kunde vakna en morgon och han tyckte att jag skulle åka därifrån. När jag packade ihop mina saker så blev han förbannad och sa att jag skulle be om att gå stanna kvar. Hur skulle jag veta hur han tänkte? 

Jag har blivit utslängd ur lägenheten där han drog mig i håret och kastade ut mig i trapphuset. Även den gången helt utan förvarning. En annan gång satt jag i hans kök och jobbade. Jag frågade om vi skulle äta eller gå ut med hundarna. Han tyckte vi skulle gå ut med hundarna. Han kom fram till bordet där jag satt, gav mig en komplimang och gick två steg för att sedan vända sig om och vara svart i blicken. Åter igen sa han åt mig att jag skulle åka därifrån. Medan jag packade ihop mina saker så fick jag ett slag över axeln. Jag bad honom lugna sig då hans dotter var i rummet bredvid. När jag packade in mina grejer i bilen så kom det första slaget mot ansiktet, en rak höger. Han slog så hårt att jag flög in i husväggen med bakhuvudet före och svimmade.

När jag vaknade så satt han på mig och hade vridit min tröja runt halsen och laddade för nästa slag. Det enda jag tänkte på var att någon vuxen skulle höra mina skrik, men den enda som hörde var hans dotter som hade öppnat fönstret och skrek på honom. Det gjorde att han lugnade ner sig. Jag tog mig in i bilen och ringde en vän som hjälpte mig till sjukhuset. Där gjorde de ingen dokumentation som behövde göras, så jag fick åka till ytterligare ett sjukhus, fyra mil bort, för dokumentation. Jag blev inlagd för observation och förmodad hjärnskakning. Det var den första anmälan som jag gjorde mot honom.

Baksidestext;

Våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem, ändå tystas det ner och nedprioriteras av både myndigheter och av samhället i stort. Journalisten och författaren Maria Andersson bestämde sig för att träffa några av kvinnorna som levt nära våldet och låta deras röster bli hörda. Berättelserna är fria från filter och visar e  sanning som är svår att ta in. Sanningen om smärtan och sorgen. Historier som berättar om att utsättas av någon, ofta en person man älskat, men även ett samhälle som säger sig skydda de mest utsatta.

Flera av kvinnorna i boken lever gömda, då det finns risk att de dödas av sin före detta partner, ofta är det den man som är pappa till deras barn. Anmälningar läggs ner på grund av bristande bevis, ändå anses kvinnor och barn vara under så stort hot att de göms undan och tas ifrån rätten till ett normalt liv. Maria valde att träffa några av kvinnorna någon annan stans än i deras hem, då det är förenat med risker. Det enda vi vet är att de lever någonstans i Sverige. Samtliga har fått livstidsstraff för ett brott de inte begått. Eller som en av kvinnorna säger "Det sägs att Sverige inte har några dödsdomar, men de har fel. Jag är dömd till döden, och det är han som ska verkställa domen." 


Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Summering av maj månads läsning

  Jag hade ju en hög med 14 böcker jag inte hade hunnit recensera från april månad, och jag är nu i fatt dessa i alla fall vilket är skönt. ...