onsdag 12 april 2023

Au revoir Agneta

"Au revoir Agneta" av Emma Hamberg utgiven av Piratförlaget. Svenska Agneta tar hand om den demente Einar, och hans två katter, Barry och Judy. De bor tillsammans på ett kloster i en liten by i Frankrike-Saint Carelle. De tar dagen som den kommer och njuter av livet. Einar har dagar han mår bättre, men ibland är det lite sämre. Men Agneta trivs med den mer varma och färgglada omgivningen och att ta dagen som den kommer. Här kan hon äntligen få vara sig själv. En dag förändras allt när myndigheterna sätter upp en elmätare i den gamla byggnaden. Det visar sig att Einar och Agneta får svårt att bo kvar i klostret. Agneta försöker komma på en lösning, på problemet, samtidigt som hon finner lite romantik i sitt liv. När hon väl kommer på en lösning går plötsligt Einar bort. Ska Agneta tvingas åka tillbaka till sitt trista, och gråa liv hemma i Sverige?

Detta är första boken jag läst av författaren, men jag hoppas det blir många fler. Jag skulle gärna läsa mer om Agneta och hennes äventyr. Boken är underbar och fylld av härliga personligheter, underfundig humor, rappa komentarer, mysiga miljöer och en massa spännande mat. Allt är väldigt välskrivet och målande. Jag älskar Agnetas tankar och dialoger mellan henne och de andra huvudkaraktärerna, samt verkligheten och livslögnen. Dialogerna bjuder på många fniss och jag skrattade högt flera gånger. När man läser om Agneta, Einar, Fabian och de andra personerna skulle man vilja vara där. Njuta av ett glas vin i solnedgången och äta ostron under fikonträden i klosterträdgården. Skratta och samtala, tillika dansa och bara få njuta av livet. Jag förstår att Agneta inte vill återvända till sitt gråa trista liv i Sverige! Denna boken får ni inte missa! Följ med på Agnetas färgsprakande äventyr! Denna ljuvliga pärla får ❤❤❤❤❤/5. Tack Piratförlaget för planschen. Jag gjorde en tavla av den.

Mitt favoritställe ur boken;

11.

Fabian pekar menande på sin egen mungipa. Jag glor på den där mungipan, men förstår inte vad han menar. Då pekar han lika menande på min mungipa. Kan han låta alla mungipor vara och bara resa sig upp ur den där gamla stolen och följa med mig? Jag står svettig i morgonrock i hans hall. Jag har inte varit här sedan den där natten som vi båda begravt. Jag tittar på lampan där min behå har hängt, fåtöljen där mina trosor låg slängda, diskbänken där min lila Lavendelklänning blev uppdragen och avsliten, sängen under takfönstren där...

Fabian reser sig från bordet, sitt frukostkaffe, och morgontidningen, slickar på tummen och drar den fram och tillbaka precis vid min mungipan.

-Un peu de dentifrice.

Denti  vad?

-Pour les...teeth, säger Fabien och pekar på sina tänder.

-Tandkräm?

-Oui.

-Merci. Can we go now? Allez allez, säger jag otåligt.

Men Fabien skakar på huvudet och öppnar ett av köksskåpen, tar ut en sån där urtypisk nött kaffeskål, fyller den med kaffe och pekar åt mig att sitta ner. Jag har inte ro att sitta ner. Vi måste iväg, det är bråttom. Så jag står kvar, drar åt morgonrockens skärp hårdare i midjan och stampar vid ytterdörren. Fabien river en bit av sin crossiant och lägger vid min kaffekopp och pickar med fingret på sitt armbandsur. Jag böjer mig fram och kisar mot klockan. Okej, hon är...hon är bara tio över sju?! Einar och jag lever verkligen i ett eget universum, tog jag alltså ett glas vin vid sex? Det är bra Annjet'a, jättebra. Jag sätter mig lydigt på den utdragna stolen och tar en klunk av kaffet. Det är starkt och gott. Bättre än vin faktiskt. 

-Pardon. Och merci. 

Fabien är nyduschad, nyrakad, det luktar herrparfym i hela rummet och jag blir blyg. Inte bara blyg, jag inser att jag i princip brutit mig in hos Fabien i gryningen, iklädd morgonrock och tofflor. För att tala om lite naket. 

-Alltså, jag är ledsen. Tr'es tr'es mycket pardon. Je suis en idiot. 

Fabien rycker på axlarna och skjuter fram sin mobil mot mig. Tar en klunk kaffe och signalerar åt mig att skriva. Lugn sitter han där mitt emot mig i en knallgul linnsskjorta, uppknäppt en bit över bröstet, och några smulor crossiant på magen.

Jag har en idé som kanske kan rädda Einar och klostret.

Fabien läser, lyfter frågande på ögonbrynen och vevar med handen som i att jag ska fortsätta skriva.

Baksidestext;

MON DIEU-UN MIRACLE!

Den osynliga kvinnan har fått färger! Ja, hon syns, alla ser henne faktiskt. Med sin nya palett har Agneta äntligen fallit på plats: badande i smör, vin, ost, kindpussar, sidenundekläder och katter tillsammans med Einar i klostret. 

Men hur stadigt ett medeltida kloster är står kan det faktiskt falla i bitar av en enkel knackning på porten. I alla fall om det är en ytterst ovälkommen gäst som tränger sig på.

Agneta ser hur allt det magiska försvinner framför henne. Till slut har hon bara sina underbart vackra underkläder kvar. Ska Agneta behöva åka tillbaka till Sverige, jobbet på trafikkontoret, dela hus med sin trikåcyklande exman och tappa alla sina färger igen? Agneta har varken pengar, makt eller det franska språket att fajtas med. Men...kan kanske den sinnligaste behån i Province vara det perfekta vapnet? Inte bara för att rädda ett kloster. Utan för att rädda sig själv. Allez allez, Annjet'a!

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Summering av maj månads läsning

  Jag hade ju en hög med 14 böcker jag inte hade hunnit recensera från april månad, och jag är nu i fatt dessa i alla fall vilket är skönt. ...