"Knutar och band" av Sanne Åberg utgiven av Visto förlag. Detta är den andra boken om Elsinorien. Ailsa och de andra är tillbaka i Elsinorien efter att ha besegrat den onda trollkarlen. Men strax blir Ailsa rastlös och vill ge sig iväg. Hon vill lära sig örtlära hos prästinnorna i Leike. Där träffar hon Dainas, en prins. Känslor uppstår, men de kan inte få varandra, då han redan är trolovad sedan han var barn, med Mellora. En tid senare dyker han upp igen då Mellora är allvarligt sjuk, och han vill ha Ailsas hjälp att få henne frisk. Hon följer med till hans slott, och nu börjar arbetet med att få den svårt sjuka flickan att bli frisk. Tiden går och Mellora blir bättre och bättre, men vintern har kommit och Ailsa stannar över vintern, då det är för svårt att ta sig tillbaka till prästinnorna. Hela tiden måste hon hålla distansen till Dainas och inte visa sina känslor. När våren kommer beger hon sig åter till prästinnorna, för att gå färdig sin utbildning. Väl hemma igen på slottet i Elsidorien går tiden sin gilla gång tills kungen omkommer i en olycka. Ailsa bestämmer sig för att ta över kungakronan och bli Elsidoriens nya drottning, då hennes bror inte vill.
Vi får följa Ailsa när tiden går och hon växer upp till en ung kvinna. Hon utbildar sig bland annat i örtlära, och kungen lär henne om en massa andra saker hon behöver kunna om sitt land. Allt hon behöver veta för att styra Elsidorien i framtiden. Det känns som en fin tillvaro trots att Ailsa är olyckligt förälskad. Hon har även tankar och tvivel av att inte räcka till och passa in då, hon inte har bott i Elsinorien hela sitt liv, vilket känns relevant för historien. Författaren målar upp en vacker plats, som man gärna skulle åka till. Jag blir imponerad av de fina miljöbeskrivningarna. Man får följa Ailsa genom de olika årstiderna, samt hennes tankar och funderingar. Livet känns enkelt och man rider eller promenerar. Att rida och jaga i skogarna med pil och båge, och dansa långdans i skymningen låter fantastiskt. Man sitter tillsammans runt lägerelden och berättar sagor och sjunger och på vintern kastar man snöbollar. Ailsa axlar oket som drottningen på ett bra sätt. Jag längtar redan tillbaka till Elsinorien, en plats i sagans värd. Jag kan rekomendera att du också beger dig dit. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Det var höst. Sköna, vackra höstdagar. På morgnarna var luften kall och krispig, även om det inte riktigt var först, och det låg tunna dimsjok över ängarna. Men frampå dagen lyste solen från klarblå himmel och solens strålar värmde fortfarande ordentligt. Luften var hög och härlig att andas.
I ett par dagar hade jag och Liv varit i hassellunden en bit från Leike och samlat nötter. Hassellunden låg tjugo minuter från klostret om man gick, som vi gjorde. Det var en vacker plats. Hasselkäpparna växte som stora knippen glest utspridda i ett hav av långvuxna gräs och örter. På våren var det ett hav av skira sippor och andra blommor. Nu var det mer en grön matta, nerbetad till några centimeters höjd av skogens djur, och i gräset låg det rikligt med nyfallna hasselnötter. Det var dessa nötter vi samlade för att fylla klostrets förråd inför vintern.
Men just idag var jag själv. Liv hade stannat kvar på klostret för att hjälpa en ko som skulle kalva, men jag hade gått iväg på egen hand för att fortsätta samlandet. Nötterna var ett näringsrikt tillskott i en annars stundtals mager vinterdiet och vi ville rädda så mycket som möjligt.
Det var verkligen en ljuvlig dag. Visst var det arbete det jag gjorde, men jag njöt också där jag gick och fyllde mina medhavda korgar och kände solen värma mig i nacken. Jag var långt borta i tankarna - att samla nötter krävde ingen tankeverksamhet, så jag kunde låta tankarna virvla fritt. Stundtals gick jag även och sjöng för mig själv, mestadels visorna Monini lärt mig, lät rösten glida iväg i höga klingande språng och uppfylla både mitt bröst och Hasseluddens öppna sal. Fast när jag kom på mig själv med det tystnade jag oftast, för jag ville inte störa skogens vilda djur mer än nödvändigt.
Då hörde jag ljudet av hästhovar i fjärran. Det förvånade mig, för jag insåg när jag lystrade till att det egentligen än så länge knappt var ohörbart ens när jag ansträngde mig, men ändå var det som jag kunde plocka upp det i markens vibrationer eller förändringen av skogens övriga ljud. Och det var inte förrän jag hunnit fundera en stund över detta, och över hur det kom sig att jag blivit så bra på att känna igen detta ljud, denna förändring, som jag insåg att jag egentligen borde ha blivit mest förvånad över att det kom någon ridande. För det slog var en ganska ovanlig händelse. När prästinnorna och vi flickor rörde oss i närområdet gick vi för det allra mesta till fots. Till häst kom bara långväga besökare. Och en långväga besökare skulle förståss komma till klostret, inte hit ut till hassellunden.
Det var ungefär så långt jag hann i mina funderingar innan hästen och ryttaren kom innom synhåll borta mellan de flesta växande träden. Det var Dainas. Han var likblek i ansiktet och tydligt uppjagad och han såg ut att både ridit långt och snabbt. Men när han fick syn på mig spred sig åtminstonde en liten gnutta lättnad i hans sammanbitna ansiktsuttryck, och han höll in hästen så den stannade precis bredvid mig och mina nötkorgar.
Från baksidan;
Hur går man vidare när man lyckats med det omöjliga? Borde inte allting vara frid och fröjd när uppdraget lösts, fienden besegrats och man äntligen kommer hem?
Det är tidigt på det nya året när Ailonise och de andra kommer tillbaka hem till Elsinorien. Men de har genomlevt stora påfrestningar och vedermödor. Det finns sår som behöver läka, både utanpå och inuti.
Ailonise letar egna vägar att fylla tomrummen i själen och får svar på exenstisiella funderingar. Men på vägen väcks också nya starka känslor som hon inte vet vad hon ska göra med. För vilka band kan egentligen en prinsessa från Elsinorien knyta, och vad får det för konsekvenser.
Ha en fortsatt trevlig dag!
Kramizar Nina
Läs också recensionen av "Lysande klot tvenne" här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar