"Sommar, hopp och vänskap på Kanelholmen" av Yvonne Ehn, utgiven av Stellar förlag. Cornelia lider av psykisk ohälsa. Hon har extrem basillskräck, och går ingen stans utan sin handsprit. Hon håller sig mest för sig själv då hon blev mobbad som barn. Cornelia har inga vänner och måste kämpa på när hon är på arbetet, då hennes arbetskamrater sätter käppar i hjulet för henne. En dag får hon ett sms från en person hon inte vill ha kontakt med. Hon beslutar sig för att fly, och säger upp både bostad och arbete. När hon av en slump hamnar på Kanelholmen i Stockholms skärgård, ändras det fort. Då den ensamma kvinnan möter vänskap och kärlek och får ta hand om en hund börjar livet kännas bättre, ända till det förflutna återigen gör sig påmint. Hon har dessutom ett mysterium som hon vill lösa. Vart tog den förra hyresgästen vägen egentligen? Kanske finns det någon ledtråd bland hans saker i lägenheten. Hur ska det gå?
Jag tyckte berättelsen var väldigt fin och mysig. Boken hade det mesta. Kärlek, vänskap, vackra omgivningar och ett spännande mysterium. Huvudpersonen adopterar en övergiven hund, och det förändrar hela hennes tillvaro. Historien visar att djur gör så mycket för oss människor. Deras kärlek är så fin och bara man är snäll mot dem så visar de deras tillgivenhet, utan att kräva något tillbaka. De kan tina den frusnaste själ. Boken handlar mycket om psykisk ohälsa, vilket drabbar många idag. Tempot i samhället går alldeles för fort. Samhället kräver massor av den enskilda människan. Författaren beskriver huvudpersonens tankar och känslor på ett bra och realistisk sätt. Jag tyckte att boken hade många tänkvärda tankar och författarens språk var ljuvligt att läsa. Bokomslaget var väldigt vackert också och andas sommar och sol. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
En oväntad kyla hade dragit in över Stockholms norra skärgård. Bara någon dag tidigare hade termometern visat på tjugotvå grader. Denna dag nådde temperaturen knappt upp till trettonstrecket. Cornelia och Smulan hade tagit en långpromenad innan frukost och nu låg den lilla hunden och snarkade på en fleecefilt i sitt favorithörn av soffan.
Introverta personer misstogs ofta för att inte vilja umgås med folk, men Cornelia kände glädje i att träffa andra människor. Mingel var visserliget inget för henne-den som kommit på den aktiviteten borde hängas upp och ner- men hon umgicks gärna i små sällskap. Inte för att hon hade haft så många vänner genom åren, men nu när Lollo och Krister klivit in i hennes liv fylldes det med mening genom givande samtal.
Dock var behovet att fylla på med energi fortfarande stort efter att hon träffat andra människor och det genom att vara för sig själv. Att krypa upp i soffan och läsa en bok var för henne det bästa sättet att ladda batterierna. Och nu hade hon hittat ett nytt, ännu ljuvligare sätt att tillföra kroppen energi:genom att ta långpromenader med Smulan. Allra bäst var utgångarna under tidiga morgontimmar när allt låg stilla.
Även om tiden sedan Cornelia klivit iland på Kanelholmen varit full av oväntad värme, kände Cornelia att hon var dränerad. Glad var hon absolut, men kroppen kändes trött. Därför välkomnade hon en dag utan umgänge.
Krister hade lärt Cornelia, som aldrig tänt en brasa i hela sitt liv, att få sprutt på veden i vardagsrummets gråvita kakelugn. Tricket var att få elden att ta sig med hjälp av torra pinnar i olika storlekar först. När den väl fått fart, la man på vedklabbarna.
Snabbt spred sig en behaglig värme i rummet. Cornelia satt med den bärbara datorn i knäet och tittade på den hoprullade, lurviga hög som föreställde Smulan. Tänk att man kunde älska något så litet så ofantligt mycket. Kärleken var så stark att Cornelia nuförtiden inte ens tänkt tanken att tvätta och sprita ansiktet efter att Smulan pussat henne. Det var som om den lilla hunden hade svingat sitt trollspö mot henne och strött stjärnstoft i hennes hjärta.
Ha en fortsatt trevlig dag!
Kramizar Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar