Konsten att bli lycklig

"Konsten att bli lycklig" av Pia F Davidsson, utgiven av Ordberoende förlag. Ursula är 58 år gammal. Hon har precis skilt sig efter ett långt äktenskap. Under äktenskapet förlorade hon sig själv, då allt skulle vara på makens vis. Hon känner sig även sviken av makens barn som vänt henne ryggen. Varför svarar de inte när hon ringer? Hon finner dock ensamheten rogivande. Nu kan hon spela den musik hon vill, och ha saker som hon trivs med runt sig. Hon känner sig inte längre som en kvinna, så nu är det dags att resa sig igen och bli den kvinna hon en gång var. Hennes väninnor pushar på henne ut i dejtlivet. Något som hon inte till en början alls har tänkt sig. Hon klarar sig utan man tänker hon. Men snart börjar hon efter väninnornas tjat, och med hjälp av affirmationer ta sig till tillbaka till livet igen. Med långsamma steg förändras tillvaron. Kanske finns det till och med en själsfrände där ute någonstans?

Jag har längtat efter en ny bok av Pia och när jag fick denna boken i brevlådan i fredags, kunde jag inte låta bli att börja läsa direkt. Jag blev inte besviken. Detta är en underbar och hoppfull berättelse om att få en nystart sent i livet. Man tänker att vid 58 års ålder kan livet inte ha så mycket med att ge. Kanske är det inte så? Ursula och hennes vänner är härliga, och roliga karaktärer som jag tyckte mycket om. Det är fint att se hur de ställer sig bakom henne när allt är mörkt och uppmuntrar henne. Jag gillar hur Ullis liv tar en ny vändning. Det är spännande att följa med på hennes olika dejter och hennes nya liv. Pia skriver sin berättelse med glimten i ögat och bjuder på fniss här och där, vilket jag uppskattar. Jag gillar också att hon har små ordspråk i början på alla kapitel. Ullis dialoger med Vinga och Bockfot är helt underbara. De tillför det lilla extra till historien. Ja, Ullis måste kyssa många grodor innan hon hittar sin prins. Bokomslaget är jättefint och den här feelgood pralinen får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Kapitel 14

Jag kräver bara tre saker av en man.

Han måste vara snygg,

obeveklig och korkad.

Dorothy Parker

En vecka i mitten av september hyrde Cleo och jag en stuga utanför Hudiksvall. Vi behövde båda arbetsro och jag ville komma bort ett tag. Hemma påminde fortfarande för mycket om mitt tidigare liv och det störde koncentrationen. Titt som tätt drogs jag ner i det svarta hålet där ovälkomna och negativa tankar fanns. Jag kom fram till om jag åkte bort och hade med mig Cleo, skulle antalet sådana tillfällen förhoppningsvis bli färre. Och om de ändå inträffade kunde jag lita på att hon skulle hjälpa mig ur dem. 

I övrigt hade inte mycket hänt för att infria vare sig punkterna på önskelistan eller förutsättningarna för att det skulle bli något av dem. Jag var fortfarande överviktig, hade för tunt hår och tyckte att jag utstrålade motsatsen till glamorös. Men jag hade släppt aningen på spärrarna och öppnat möjligheten för att kvinnan i mig skulle få ta större plats. Det där med att jag hade spärrar mot att jag själv skulle få breda ut mig, hade jag kommit underfund med lite i taget. Jag var stolt över den insikten, men också förvirrad. Varför hade jag gjort så?

Kanske för att jag varit djupt olycklig men inte sett någon väg ut ur äktenskapet. Istället hade jag funnit mig i att få min tillvaro mer och mer kringskuren tills jag knappt hade andrum. Min mans humör och ovanor hade styrt hela min tillvaro. 

Att andas igen, både mentalt och rent fysiskt, kändes som att beträda jungfrulig mark. Min kropp och mitt sinne arbetade på att ställa om sig till kvinnan jag höll på att bli. För jag var inte där än. Men jag hade tappat vikt, haft två dejter, bokat en dejt med en snickare från Uppsala och ytterligare en dejt med Bengt. Dessutom chattade jag några från andra delar av landet. Och alla förslagen från sajterna gjorde sitt för att få mig att känna mig som en kvinna. 

Känslan av att vara en amason hade inte infunnit sig igen, men jag mådde bättre och självförtroendet höll på att återhämta sig. Jag lyssnade på mina affirmationer, både de Cleo fått mig att spela in och de som grundade sig på min önskelista. Vissa dagar tyckte jag till och med att jag såg bra ut och att jag faktiskt dög som jag var, men när de tankarna dök upp klarade jag inte av att vila i dem. 

Från baksidan;

I samma stund som skilsmässopappren dunsar ner i brevlådan startar 58-åriga Ursulas resa mot att bli stark och hitta sig själv efter ett långt äktenskap. Hon har inget som helst intresse av att träffa någon ny. Sexlivet är lagt i träda och hon tänker inte återuppliva det heller. Möjligen kan hon på sikt tänka sig ett lagom vänskapligt förhållande, med stillsamma promenader och söndagslunch. 

Men bästa väninnorna har andra planer. De gör allt för att väcka liv i Ursulas kärleksliv. Möjligheterna är lika oändliga som profilerna på dejtingsidorna. Saker och ting går inte riktigt som Ursula tänkt, men när hon bestämmer sig för att vara lycklig inser hon att det går, bara man vill. Och det är en konst.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina