"Dit floden för dig" av Shelley Read, utgiven av Forum förlag. Vi befinner oss i Colorado och det är 1940-tal. Viktoria är en sjuttonåring tjej, som bor med sin far och sin bror Seth, efter att modern och andra familjemedlemmar har omkommit i en tragisk bilolycka. Efter att modern har gått bort, är det nu Viktorias arbete att ta hand om hemmet, matlagning osv, och hon förväntas också att hjälpa till när det är dags för persikor att skördas. En dag träffar hon en ung kille, som är av indianskt ursprung. Wilson Moon passerar förbi hennes lilla stad Iola, och tycke uppstår. Fadern förbjuder dem dock ifrån att träffas. Men deras kärlek är passionerad, och de träffas i smyg, så fort tillfälle ges. Folket i byn har bestämt sig att Wilson inte hör hemma där, och kör bort honom. Efter att man hittat den unge mannen mördad, blir Viktoria utom sig av sorg. De ungas kärlek har resulterat i en graviditet och förtvivlad rymmer hon upp i bergen för att föda sitt barn. Hur ska det gå för Viktoria?
Detta är författaren debutroman och vilken debut sedan. Så otroligt bra, och om man gillar "Där kräftorna sjunger", kommer man säkert tycka lika mycket om denna berättelse. Jag älskar denna vackra, men sorgliga historia och den kvinnliga huvudpersonen, Viktoria. Så ung, så ensam och lite naiv, men med en otrolig stark empati och överlevnadsförmåga. Det kan inte vara lätt att som ung kvinna vara omgiven av enbart män, och inte kunna uttrycka de svåra frågorna, till en annan kvinna. Hennes beslut får svåra konsekvenser som färgar hennes fortsatta liv, men hon gör vad hon kan för att överleva. Författaren lyckas beskriva växter och djurliv och den övriga miljön så målande, att man nästan kan se dem framför sig. Träden och floden har en stor betydelse i berättelsen. Boken tar även upp rasistiska inslag, samt de svårigheter urbefolkningen möter. Det är skönt att hon så småningom om finner en kvinnlig förebild som hon kan anförto sig åt, och allt utvecklar sig till det bästa. Jag läser gärna mer av författaren. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Tio
1949
Det var den torraste vintern i mannaminne i Gunssison County. Temperaturen sjönk flera gånger nedåt tjugo minusgrader i Iola, men snön vägrade oftast visa sig.
Medan pappa oroade sig över nästa sommars låga vattenstånd och risken för torka, uppskattade jag att kunna utföra mina sysslor utan att behöva skotta eller pulsa i snön. Utmattningen och sorgen var mina ständiga följeslagare den där långa, kusligt bruna vintern. Vissa gånger orkade jag knappt bära in en korg med ägg från hönshuset, än mindre höja, sänka och dra en kratta för att mocka Abels spilla. Jag minns att jag nästan inte orkade lyfta armarna tillräckligt högt för att kunna tvätta håret när jag tog mitt söndagsbad. Istället satt jag där och iakttog min kropp och mina växande bröst. Den runda magen. De tidigare så tunna blodådrorna i mina händer och fötter, som stod ut likt små ormar under huden. Jag hade slutat blöda en gång i månaden. Naiv som jag var trodde jag att det var sorgen som gjorde mig tyngre, höll kvar mitt blod, min längtan och min sorg tills jag skulle explodera. Det var inte förrän jag kände de första livstecknen-så subtila i början, bara en fjärilar blinkning, sedan tydligare, som en pytteliten fågel i min mage- som jag faktiskt var så uppsvälld och trött.
Jag tillbringade vintern med att dölja mina växande former för männen i mitt hus. I början var det enkelt, jag tryckte bara in mina fylliga bröst i en elastisk linda på samma sätt som jag gjort när de började spira i mina tidigare tonår, och jag bar flera lager med tröjor och kjolar för att skydda mot den torra kylan. Pappa var upptagen med att bärga hö och kapa stängselpålar på Mitchells ranch och laga en trasig vägg i vår ladugård. Morbror Og var mest i sitt rum hela dagarna, drack whiskey, lyssnade på radioprogram och vad han nu hittade på för att få tiden att gå tills våren kom och han kunde sätta dig ute på verandan igen. Det hände att jag såg honom titta på mig när jag stod och diskade eller hängde in rena kläder i hans garderob, men han såg inte misstänksam, lömsk eller beklagade ut- det var en blick som bara bekräftade att han såg mig, en medmänniska under samma tak som han. Han kände till en del av mina hemligheter men sa aldrig ett ord.
Baksidestext;
Colorado, 1940-tal. Sjuttonåring Viktoria Nash bor och arbetar på familjens persikofarm tillsammans med sin stränga far och alkoholiserade bror. En dag möter hon främlingen Wilson Moon på gatan och de faller handlöst för varandra. Relationen är lika passionerad som förbjuden. När Viktoria så småningom blir gravid tvingas hon fly upp i bergen, där hon bosätter sig i en förfallen jaktstuga. Förkrossad av sorg, och helt ensam i vildmarken, försöker hon återta det hon förlorat.
Dit floden bär dig är en smärtsam och drabbande berättelse om kärlek och sorg. Om att hitta hem i ett liv som kantas av motgångar och förluster, om att till varje pris fortsätta kämpa, om att lära sig lyssna till såväl naturen som till sitt hjärta.
Den här vill jag läsa!
SvaraRadera