"Min lyckliga plats" av Emely Henry, utgiven av Lavenderlit förlag. Detta är författarens fjärde feelgood roman på svenska. Harriet är en person som gör allt för att sin omgivning ska trivas. Harriet och Wyn har gjort slut för flera månader sedan, men det är inget som deras vänner i kompisgänget vet om, tror de. De har bara låtit bli att berätta. Nu är de tvugna att låtsas vara tillsammans i en hel vecka, med allt vad det innebär. De måste t ex dela det största sovrummet i stugan. De vill inte förstöra sista gången gänget vistas där, då stugan är till salu. Vi får följa Harriet och Wyn både i nutid och dåtid, den tiden Harriet kallar sin lyckliga plats. Den lyckliga plats hon upplevde att hon hade tillsammans med Wyn. Hon funderar också över sitt arbete som läkare, som inte ger den tillfredställelse som hon tänkt sig. Hon har försökt gå vidare, men hon saknar Wyn för mycket och Wyn har heller inte träffat någon annan. Kommer de att lyckas med sin teater?
Jag har tyvärr inte läst något av författaren förut. Men oj, vad jag älskar den här boken. Boken är en underbar och lättläst bladvändare. Boken gav mig en känsla av både sorg, smärta och olycklig kärlek. Jag fick lite ont i magen för Harriets skull, medan jag läste. Jag tyckte nämligen synd om Harriet, som uppenbarligen fortfarande älskar Wyn. Jag gillar alla karaktärer samt gängets charmiga och rappa kommentarer mellan varandra. Jag gillar också huvudkaraktärens underfundiga humor. Trots det lite sorgliga, så bjuder boken ändå på en hel del fniss. Vi får följa kompisgänget medan de tillbringar den sista veckan i stugan de brukar tillbringa en vecka varje år, samtidigt som vi får följa Harriet när hon träffar Wyn för första gången. Och hur de blir tillsammans. Författaren målar upp fina miljöer som man skulle vilja vara i, och det händer mycket i boken. Läs om sol, bad och lata dagar. Denna härliga feelgood pärla får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
7
MIN LYCKLIGA PLATS
KNOTT'S HABOR, MAINE
Barnrummet. Ojämna golvbrädor och skeva fönster, krämfärgade draperier och två enkelsängar bäddade med matchande överkast. Första veckan med mina vänner efter terminen i London, och jag delar rum med en främling.
En behaglig instängd lukt, blandad med doften av citronverbena från möbelputsen.
Kaneltandkräm. Barr, kryddnejlika, vedrök, och märkliga ljusa ögon som blinkar och blixtrar som hos något slags nattdjur. Inte för att jag tittar på honom.
Jag kan inte fortsätta titta på honom. Bara några timmar efter mitt första möte med Wyn Connor står det klart för mig att han har sin egen gravitationskraft. Jag kan inte förmå mig att titta rakt på honom i dagsljus, så jag börjar alltid diska eller dra en håv genom poolen när hsn är för nära.
Från de tidiga, dimmiga morgnarna till sen på kvällarna spårar jag honom undermedvetet.
Jag lever i två separata veckor. Den ena är en välsignelse, den andra är ren tortyr. Ibland kan jag inte skilja dem åt. Jag ligger och slappar i poolen medan Cleo läser någon konstnärsbiografi eller en uppslagsbok som uteslutande handlar om svampar. Jag strosar runt i antikvitetsaffärer, loppisbutiker och godisaffärer med Sabrina. Parth och jag går till kaféet och det där röda ståndt som säljer hummermackor där det alltid är minst en timmes kö.
I kör chickenrace i poolen, leker " Jag har aldrig" runt eldgropen. Vi skickar runt flaskor med sauvignon blanc, ros'e, chardonnay.
"Blir inte din pappa arg om vi dricker hans vin?" frågar Wyn.
Jag undrar om han är orolig, som jag var första gången Sabrina tog med Cleo och mig hit, om han inser att hon skulle vara i sin fulla rätt att kräva oss på notan i slutet av veckan, noter som ingen av oss skulle ha råd att betala.
"Klart att han inte blir", svarar Sabrina. "Han bryr sig inte. Han bryr sig inte om någonting som inte har med ett schweiziskt bankkonto att göra."
Baksidetext;
Harriet och Wyn har alltid varit det perfekta planet-de hör ihop som salt och peppar, te och honung, gin och tonic. Fram till nu, vill säga.
De gjorde slut för flera månader sedan. Och de har fortfarande inte berättat för sina vänner.
Och det är därför de plötsligt delar det största sovrummet i stugan i Maine som har varit deras kompisgängs semesterstängt det senaste decenniet. Deras årliga flykt från verkligheten, där de under en ljuvlig vecka får andas in den salta luften vid kusten tillsammans med dina absoluta favoritmänniskor.
Men det här året tvingas Harriet och Wyn ljuga för alla för att hemligheten inte ska komma ut. Stugan är nämligen till salu och de vägrar vara orsaken till att denna sista tid blir förstörd, så de låtsas. Harriet antar rollen som den drivna läkaren som aldrig startar ett bråk, och Wyn antar rollen som den avslappnade killen som aldrig låter problemen skina igenom. Det är en lysande plan (om man betraktar den på avstånd genom ett par solkrämssmetiga solglasögon.) Efter att ha varit kära i flera år, hur svårt kan det vara att låtsas vara det i en vecka...inför de som känner en bäst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar