söndag 12 februari 2023

En smakbit på en söndag-Resa sig ur askan

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Resa sig ur askan, av Eva Gussarsson.

Smakbiten;

FÖTTERNA SJÖNK NER i mossan. För varje steg hon tog gav den ifrån sig en dov pust. Luften mellan trädstammar var stillastående, så tjock att det gick att röra vid den. Högt uppifrån hördes ett svagt prassel av grenar. 

Över allt låg himlen, som en tjock, grå, tung filt. 

Hon trampade snett mellan ett par tuvor, landade i något blött, geggigt. Det klafsade i gympaskon när hon fortsatte. Men nu närmade hon sig, skulle snart vara där.

En gren rev över kinden och hon föste undan den, lät den falka ner bakom sig.

Tre månader.

Det var tre månader sedan hon kom hit. Sedan Marilyn flyttade in i herrgården och bad henne stanna. Hennes one shot.

Eminem sjöng om det i Lose youreself. Att ha en chans. Att ta den. Tre månader. Hon hade aldrig tänkt att stanna så länge. 

Något riste till i ett buskage, fick det att leva. Hon sökte med blicken in i det snåriga, ogenomträngliga. Var det ett djur? Det var inte vinden, den nådde inte hit ner.

Så hördes det igen, ett nytt prasslande och sedan tystnad.

Tystnad.

Hon fortsatte att gå. 

Tre månader och varje dag hade hon gått i skogen. Varje dag sedan hon kom hit.

Förr hade hon alltid bott långt från en riktig skog. I samhällen omgivna av åkermark och taniga träd. När livet tog slut, månaderna efter branden. När hon levde på flykt, och som bäst hittade någon enslig sommarstuga att övernatta i, då hade skogen varit något som skulle överleva. Något obekant. Något främmande. 

Nu hade hon lärt känna den. 

Hon kände lukterna. Den råa doften av kåda och bark, från multnande mossa, regnvåta barr. Hon kände träden. De raka tallstammarna, grova men sköra när man kom emot. Granarna med sina kojor av hängande grenar, hon visste var de mest ogenomträngliga fanns, var man skulle kunna försvinna.

Hon hade lärt sig hitta över de vattensjuka markerna, visste var det gick att ta sig fram, var berget reste sig ur mossan. Vad som fanns på andra sidan.

I början hade hon gått vilse. Hade gång på gång tappat bort sig och inte förrän för sent insett det och fått gå runt i timmar och leta efter något hon kände igen, ett tecken, ett spår. 

Baksidestext;

Lungorna höll på att sprängas. Men om hon andades skulle trollsländan flyga. Det ryckte i den långsträckta kroppen, i de tunna vingarna. Som om något i dess väsen hela tiden var på helspänn. Så exploderade tystnaden av ett skrik.

På en nedgången herrgård långt inne i de småländska skogarna kämpar medelålders, blomsterälskande Marilyn för att få ett nytt liv med sin sonson Oscar och den unga kvinnan som kallar sig Felicity. 

Felicity kan inte glömma sitt förflutna. Mannen som gjorde henne illa, som lovade att aldrig släppa henne fri. Ska han hålla sitt löfte? 

Hon går längre och längre in i skogen, lär känna den, dess mysterier. Bara i skogen känner hon sig trygg. 

När ett skrik en dag skär sönder tystnaden är det ett eko från det förflutna. Det finns något därute. Något eller någon som väntar på henne. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

7 kommentarer:

  1. Tack för smakbiten! Har inte läst något av författaren.

    SvaraRadera
  2. känner varken igen författaren eller titeln. tack för smakebiten!

    SvaraRadera
  3. Kände inte till den här, tack för smakbiten!

    SvaraRadera
  4. Tack för smakbiten. Ny författare (och bok) för mig

    SvaraRadera
  5. Okänd för mig och alldeles för spännande ;)

    SvaraRadera
  6. Älskar att gå i skogen och känna de där dofterna!

    SvaraRadera

Summering av maj månads läsning

  Jag hade ju en hög med 14 böcker jag inte hade hunnit recensera från april månad, och jag är nu i fatt dessa i alla fall vilket är skönt. ...