söndag 25 december 2022

En smakbit på en söndag-Purpur vinter

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Purpur vinter" av Lupina Ojala utgiven av Catopebas förlag.

Smakbiten;

Det mesta är flyktigt 

och går bort med vinden

Alla rosor vissna

och blek blir kinden

men det som skrivs blir kvar 

- ett namn, ett ord, 

kan duka minnenas rika bord

Ur gästboken, Mössebergs kuranstalt


FJORTONDE DECEMBER 1907

Träden gnistrade av frost. Som om de bad den skoningslösa vintern om nåd sträckte de sina nakna armar mot himlen där molnen bredde ut sig, grå och konturslösa. Världen var sömnig och såg ut att vilken sekund som helst försättas dvala.

Tre hjortar rörde sig mödosamt över en vit åker. Deras smala ben sjönk djupt ner i snön. När vi passerade stannade de upp och stirrade på det metallmonster som ångade fram genom deras rike. Avundsjukt längtade jag efter att få uppleva samma känsla av frid innan mig som den jag såg genom tågfönstret.

För en stund vände jag bort blicken från det förbipasserande landskapet. Istället tittade jag diskret på de övriga resenärerna i kupén. E  äldre dam med vänlig uppsyn ägnade restiden åt stickning, en röd halsduk vad det verkade. Nyansen var nästan densamma som sammeten på sätenas klädsel, djupt röd men inte riktigt lika dov. Hon bar en enkel svart hatt med mörkrött hattband. 

Intill damen sätt en man. Han var gissningsvis strax över tjugofem år. Han kunde vara äldre också, hans lätt rufsiga hår gav honom ett busigt och ungdomligt uttryck. Artigt hade han hälsat när han blev på och sedan vecklar ut sin tidning för att försjunka i senaste nytt från omvärlden. Första sidan visade en bild på Oskar den andre. Så hade det varit sedan den nionde december när budet om konungens bortgång morgonen före hade spridit sig över vårt land. Jag svalde hårt för att trycka tillbaka den sorg som vällde upp vid påminnelsen om att vår konung inte längre fanns bland oss.

Sätet intill mig var tomt och det var jag tacksam över. Avskildhet och tystnad var syftet med min resa. Jag återgick till att titta ut. Trots att jag rest längs Västra stambanan otaliga gånger kändes utsikten ny. Om det berodde på min melankoli eller på att det var länge sedan jag företagit mig en vinterresa låter jag vara osagt. Tåghjulens rytmiska dunkande mot skarvarna i rälsen var rogivande. Nu kämpade jag emot den sömn som jag om nätterna intensivt längtade efter. 

Från baksidan;

Den 14:e december 1907 tar fröken Owelia Älling in på det nyöppnade Vintersanatoriet på Mössebergs kurort.

Där hoppas hon finna återhämtning och vila.

Men vad vill flickan som bara Owelia och gårdskarlen kan se? Och vad är det egentligen för hemligheter de nyfunna vännerna döljer?

Det som är menat att bli en kort vistelse med lyx och värdehandlingar drar ut på tiden, för vem kan resa hem när allt för många frågor kräver svar? Utanför Vintersanatoriet faller snön medan himlens färg långsamt skiftar till purpur.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

5 kommentarer:

  1. Tack för smakbiten. Kände inte till den boken innan.

    SvaraRadera
  2. verkar som om den bygger lite på verkligheten? helt okänd bok för mig. tack för smakebiten!

    SvaraRadera
  3. En bok jag inte kände till, tack för smakbiten!

    SvaraRadera

Summering av maj månads läsning

  Jag hade ju en hög med 14 böcker jag inte hade hunnit recensera från april månad, och jag är nu i fatt dessa i alla fall vilket är skönt. ...