söndag 3 juli 2022

En smakbit på en söndag-En familj som vår

 

             

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "En familj som vår" av Katherine Henry.

Smakbiten;

Jane träffade Duncan mindre än en månad efter att hon flyttat till Boyne City. Hon hade låst sig ute och blivit tvungen att be en granne ringa efter en läsa mer. Hon satt där på yttertrappan i skymningsljuset iförd pyjamas- hon var lärare i årskurs två och det var pyjamasdag- när Duncan kom körande i en rostig vit skåpbil.

"Men oj", sa han när han fick syn på henne. "Hur länge har du väntat egentligen? 

Han var ett par år över fyrtio, med lite rufsigt rödbrunt hår och tjock mustasch. Ögonen var bruna med bärnstensfärgade fläckar, och dragen var så symmetriska att ansiktet såg ut som det hade klippts ur ett dubbelvikt pappersark. Han var normallång, normalbyggd, och hade inte något mer utmärkande än jeans och jeansskjorta, och ändå var det som om han stack ut på ett påtagligt sätt, som motivet på er foto med suddig bakgrund. Jane tyckte att han var lik killen i reklamen för Brawnys hushållspapper, och minst lika snygg.

"Bara tjugo minuter ungefär", sa hon. Hon reste sig och gjorde en gest mot ytterdörren. "Tyvärr måste du kanske borra upp låset."

"Nä, det tvivlar jag på", sa Duncan. "Vi kan säkert ta oss in på något annat sätt. Folk tror jämt att deras hus är helt säkra bara för att de har några lås på ytterdörren, och sedan ringer de mig och så visar det sig att de här sovit med öppet sovrumsfönster i ett halvår. Vi tar ett varv".

De gick långsamt runt huset. Det var ett gulligt litet enplans hus, vitt med svarta fönsterluckor. Duncan böjde sig ofta ner och tittade i rabatterna. "Det kan också hända att de förra ägarna har lämnat kvar en nyckel i en låtsassten eller något sådant."

När de kom till baksidan av huset pekade Duncan på badrummsfönstret." Det är det här jag menar. Jag skulle kunna lyfta bort myggnätet där och klättra in direkt om inte fönstret är låst."

"Okej", sa Jane beskedligt.

Han förde spetsen in spetsen på en skruvmejsel under kanten, och nätet lossnade oroväckande enkelt. Duncan tog emot det med ena handen. "Inte så mycket brottslighet häromkring", sa han till Jane, " Men förra året vaknade Shirlene Talbot och fick se en man som stod och bredde sig en skinkmacka i hennes kök. Han var rätt ofarlig-det visade sig att han var och hälsade på hos familjen Massey och var så full att han inte kom ihåg vilket hus han bodde i. Men jag vill verkligen inte att du ska råka ut för det.

Han släpade dit Janes soptunna, ställde sig på den och sköt upp fönstret. Han hukade sig och kröp in, och en minut senare öppnade han ytterdörren och ropade på henne.

Jane tackade honom och erbjöd honom att stanna på kvällsmat. Hon hade aldrig spontant bjudit in någon man på kvällsmat förut för att hon var tacksam för att han inte tagit något betalt. Dessutom hade hon inte haft ett ordentligt samtal med en man sedan hon flyttat hit, om man inte räknade pensionären på mataffären Glen's som hade sett henne om hjälp att hitta sin bil.

Från baksidan;

SMÅSKOLRLÄRARINNAN JANE är nyinflyttad i Boyne City, Michigan, och när hon träffar Duncan blir hon snabbt förälskad. Han är charmig, gladlynt och snygg, men deras förhållande hade varit enklare om han inte hade legat med varenda kvinna innom tre mils radie. Och varför måste han fortfarande klippa gräset hos sin exfru Aggie?

När Jane precis håller på att vänja sig vid livet i den lilla staden, och vid Duncans röriga relationer, inträffar en olycka som ställer allt på ända. Och Jane måste fråga sig hur hon vill att hennes liv ska se ut. Kanske finns lyckan inom närmare räckhåll än hon tror?

Ha en fortsatt trevlig söndag!🐞

Kramis Ninni

6 kommentarer:

  1. Den här kände jag inte till innan.

    SvaraRadera
  2. känner i varje fall till författarnamnet. tack för smakebiten!

    SvaraRadera
  3. Jag får inte ihop att huset är småländskt med berättelsen...?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Suck autokorrekt har varit framme. Jag ska ändra det

      Radera
  4. Helt okänd bok för mig! Tack för smakbiten!

    SvaraRadera

Summering av maj månads läsning

  Jag hade ju en hög med 14 böcker jag inte hade hunnit recensera från april månad, och jag är nu i fatt dessa i alla fall vilket är skönt. ...