"En moders val" av Marie Hedegård utgiven av Leemos förlag. Detta är den tredje boken jag har läst av författaren. Simone och Alex väntar barn. De gör ett kubbtest som visar att bebisen troligtvis har någon form av utvecklingsstörning. Det känns som om hela världen rasar samman. Simone vill helst av allt göra abort och försöka på nytt, medan Alex absolut inte vill att de ska ta bort barnet. Han vill att de ska ta reda på mer om barnets handikapp isället. Förtvivlat flyr Simone till sin fasters Sjöbod. Den har stått igenbommad i tjugofem år och ingen har varit där sedan faster Louise bara försvann en dag. Ingen har pratat om henne sedan dess. Det är som om hon aldrig har funnits. Simone vill ha lite distans till allt och fundera ut vad hon själv vill göra. Hon funderar också på varför ingen pratar om faster Louise längre? Varför försvann hon bara? I sjöboden försöker hon hitta ledtrådar, för att få reda på mer. Frågorna snurrar runt genom Simones huvud och hon vet varken ut eller in. Hon funderar också mycket på barnet. Frågor som kommer är: hur kommer livet att se ut för det handikappade barnet? Kommer hon att orka ta hand om det? Kommer Simone kunna älska ett barn med en kromosomavvikelse?
Precis som de föregående böcker som jag har läst av författaren tyckte jag att "En moders val" är otroligt bra och välskriven. Jag älskar författaren vackra språkbruk. Samtidigt som vi får följa Simones funderingar på sitt ofödda barn, får vi också paralellt reda på vad Louise gick igenom för tjugofem år sedan. Boken handlar om en familj där ytan är viktigast av allt. Inga traditioner får brytas. Familjens hemligheter finns dolda under den perfekta ytan. Ska Simone lyckas lösa pusslet om vad som verkligen hände för tjugofem år sedan? Finns det någon som sitter inne med svaren? Boken handlar också om ett dilemma. Ska man välja bort ett barn som man vet lider av en kromosomavvikelse eller ska man behålla det? Kan deras liv bli lika rikt som andras? Kan man älska någon som är lite annorlunda? Boken är tankeväckande och helt underbar. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Simone vaknar på lördagsmorgonen av en dröm. I drömmen sitter hon och Louise på bryggan utanför sjöboden och dricker te ur muminmuggarnaallt är stilla och fridfullt och medan de sitter där kommer någon emot dem. Simone försöker se vem det är men det är svårt att urskilja konturerna i motljuset.
Det är då hon vaknar. Hon försöker hitta tillbaka till drömmen och letar febrilt efter ett ansikte. Men bilderna har runnit bort och ersatts av ett sovrum i gryningsljus. Bredvid henne i sängen ligger Alex och snarkar.
Hon kryper upp emot honom och trycker sig emot hans rygg. Under en kort stund slutar han att snarka men snart hörs de djupa andetaget igen. Hon vill inte att han ska vakna. Just nu vill hon ha honom sovande, naken som ett ofarligt barn och nära, nära.
Länge ligger hon halvsovande tryck mot hans rygg medan hon färdas fram och tillbaka mellan dröm och verklighet. Hon återvänder tillbaka till bryggan utanför sjöboden men mannen är borta. Hon är säker på att det var en man. Mannen på fotot.
Efter fikastunder med Lena på Princess har hon inte tänkt så mycket på Louise. Det har varit full fokus på barnet. Eller egentligen fullt fokus på att skjuta undan tankarna på barnet.
Medan morgonljuset letar sig in mellan persiennerna går tankarna i sicksack. Kommer hon aldrig att få några barn? Som Louise? Vill hon träffa den där Maria? Och vad ska hon göra hela helgen? Då inser hon att hon vill till Ekholmen. Till sjöboden. En kort stund överväger hon att smita, som hon gjorde förra gången. Men hon vill ta med Alex dit. Hon vet att han kommer vilja prata, oavsett var de befinner sig och då kan de lika gärna befinna sig där.
Från baksidan;
Efter en lång väntan blir Simone äntligen gravid. Lyckan som hon och maken Alex övergår snart i besvikelse och sorg när de upptäcker att fostret kan ha kromosomavvikelser. Hon och Alex har helt olika syn på problemet. För att tänka klart åker Simone ut till familjens ö i skärgården.
Ute på ön tar hon sig in i sin faster Louises gamla sjöbod, som stått igenbommad i tjugofem år. Louise gick upp i rök när Simone var barn och hennes namn får inte längre nämnas. Båda tillhör en traditionsbunden familj på Lidingö där ytan är viktigast. Medan Simone försöker reda ut sitt livs tumult hittar hon några av sin fasters gamla ägodelar, som får henne att komma närmare sanningen bakom denna gåtfulla kvinna. En kvinna som också kämpade med att få barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar