Babetta

"Babetta" av Nina Wähä, utgiven av Norstedts förlag. Jag har inte läst något förut av författaren. När Lou kallar, kommer Katja. Vi får följa Katja som reser till sin bästa vän, Lou, som bor med sin rika pojkvän i Frankrike i ett stort chateau. Lou lever ett liv i lyx. Hon och Lou har inte haft möjlighet att träffas så mycket de sista åren, då Lou jobbar som skådespelare. Lou har jobbat hårt och rest runt i hela världen, så detta är första sommaren hon har möjlighet att vara ledig. Katja lyckades inte som skådespelare. Nu när inbjudan kommer, vill Katja passa på att hälsa på sin vän. Hon har väntat länge på en möjlighet åt ses, det verkar bli mindre och mindre ju äldre de är. Ska deras vänskap kunna ta vid där den slutade? Det är början av sommaren och värmebölja så de båda väninnorna njuter av solen och sköna bad i poolen, samtidigt som de delar med sig av vad som hänt senast. På kvällarna ser de ofta på film och bara umgås. De har en hemhjälp som städar och lagar all mat. Katja känner sig obekväm i den nya miljön och är inte van vid att bli uppassad. 

I boken får vi följa Katjas reflektioner och känslor som hon har kring saker och ting som händer i huset, och vänskapen med Lou. Även fast Lou är ledig är det ändå fullt upp och hon går på olika behandlingar, möten och hon tränar b la yoga. Då har Katja gott om tid att tänka. Katja reflekterar också över #meeto och vad man egentligen måste göra för att lyckas, vilket känns rätt i tiden. Vi ges också tillbaka blickar vad som hänt genom åren som gått. Katjas och Lou har setts mest när Lou haft tid. Vi får också Katjas tankar och beskrivningar om filmen "Babetta", som Lou spelade huvudrollen i. De är detaljrika och fina. Det verkar som Katja lever i skuggan av Lou och jag får en känsla av lite avundsjuka från Katjas sida, samtidigt som hon vill vara så mycket hon kan med sin väninna. Hon verkar lite besatt. Vad tyckte jag då? Jo berättelsen är medryckande och fachinerade och oförutsägbar. En spännande tvist i slutet. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Under ytan slutar det vita att pulsera i mig och jag känner något som nästan liknar lycka. Kanske är det bara stillhet. Eller bakfyllan som släpper. En tystnad som varken är skrämmande eller klaustrofobisk infinner sig och det känns som att jag ler när jag bryter mig igenom vattenytan. Bilden av ett glastak far förbi innan jag ser att Lou och Renaud står borta vid baren, de ser ut att beställa av Ermelinda och de är båda klädda i någon sorts svarta shorts i blankt tyg och neoniga sneakers. Fitness chic.

Lou ler mot mig, av natten och gårdagskvällen syns inte ett spår. Hennes kinder är rosiga. Renaud ropar och frågar om det är skönt i vattnet och jag inser att jag bara har ett par gamla trosor på mig. De kommer bort till mig och sätter sig på vår sin solstol och jag får känslan av att de väntar på att jag ska komma upp ur vattnet. Att de skulle ha planerat det på något vis men så är det förståss inte, de struntar väl i mina bröst.

När Ermelinda kommer med deras gröna smoothies dukar hon snabbt undan resterna av min framfart, och på det lilla bordet syns nu inga spår av min existens. Om jag inte visste att jag låg här vattnet skulle det vara som om jag inte fanns.

"Hur mår du?" frågar jag men Lou bara himlar med ögonen och skrattar.

"Herregud, jag mår bra. Hur mår du?" Hon betonar det.

"Skönt att du fick sova", säger hon sedan och om Jag inte visste bättre skulle jag tro att det var jag och inte hon som blev uppburen i går natt, som ett litet barn som somnat i bilen, med en tydlig doft av kräks, som en osynlig gloria på huvudet. 

"Vad har ni gjort?", frågar jag för att ha något att säga där jag hänger på poolkanten för att dölja mina bröst. 

"Vi tog en hike", säger Reunad och häller i sig den sista av sin smoothie. Det tomma glaset är grönfläckigt, av spenat eller någon nyttig alg kanske. "But now, duty calls". Och så lämnar han oss vid poolkanten efter att han pussat Lou på huvudet, en gest som ingen annan skulle reagera på, men jag ser på henne att det irriterar henne. Hennes ansikte är en karta för mig, och jag känner varje millimeter av dess terräng. Käkarna spänd minimalt, men de gör det, jag ser det.

Från baksidan;

En het sommar. En plötslig mistral. Vad är egentligen vänskap? Och vad är egentligen sant?

Katja och Lou är bästa vänner sedan de träffades på Södra Latins teaterlinje. Katja jobbar på ett ekologiskt café när hon får frågan om hon vill komma och tillbringa sommaren i ett sydfransk chateau tillsammans med Lou som blivit stjärna efter succén med storfilmen Babetta.

Trots att det är en värld som för Katja mer liknar fantasi än verklighet så återgår vännerna genast till sin gamla relation där de delar allt, nästan som två syskon. Eller som två sidor av en och samma spegel? Men  snart dras nätet åt kring dem. Den ena märkliga händelsen efter den andra uppdagas och sanningsenligt allt svårare att skilja från lögn- och kanske är deras vänskap trots allt bara den sista pusselbiten i ett vassare och skrämmande skådespel?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina