En smakbit på en söndag-En moders val

                                                  

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "En moders val" av Marie Hedegård.

Smakbiten;

KAPITEL 1 

Simone virar sjalen ett extra varv runt halsen när hon ser ångfartyget närma sig. Över landskapet har ett frosttäcke lagt sig och förutom några skrikande måsar är Simone ensam på bryggan. Hon har gjort den här resan tusen gånger men aldrig ensam. Och aldrig i november, med fukt som tränger rakt in i benmärgen. En kort stund tvekar hon men när S/S Storskär lägger till vid bryggan kliver hon ombord.

Matrosen hälsar med ett brett leende och snart backar båten ut från bryggan och vänder fören utåt havet. Simone går igenom den nästan folktomma båten och sätter sig längst bak, lutar huvudet mot fönstret och blundar. Fönsterglaset är kallt mot kinden men hon orkar inte lägga handskarna emellan. Hon orkar inte heller vända sig om och titta på siluetten av de vita husen i Gåshaga, som hon alltid brukar göra. Hon orkar bara blunda och försvinna in i sin sjal.

Nu skulle hon ligga halvvaken i dubbelsängen och tryckt sig nära Alex. Han skulle ha grymtat till och lagt armen om henne och hon skulle ha smugit in benet under hans. Efter en stund skulle han ha återupptagit sina snarkningar, alldeles nära hennes öra och hon skulle ha blåst försiktigt på hans blonda slingor. inte för att väcka honom, utan bara för att se hur det ryckte till i hans kind.

istället sitter hon här, ensam, frusen och på väg till ett kallt och ödsligt sommarhus. Hon vill inte tänka på gårdagens samtal men bilder av Alex ansikte tränger sig på.  Hur kan du ens tänka tanken, hade han skrikit åt henne så att saliven flög och hon fick torka bort den från kinden efteråt. Under deras  femton år tillsammans har hon aldrig sett hon honom sådan. Hans ansikte tillhörde inte honom längre., det var någon annan som stod där och skrek åt henne. 

Storskär signalerar och när Simone öppnar ögonen ser hon Vaxholms pittoreska hus närma sig. På kajen väntar en familj med mängder av blå Ikea-kassar och barn som springer runt, runt. Simone vilar blicken på familjen när de kliver ombord med all sin packning. Barnens skratt och diskantröster skär hål på tystnaden som legat mjuk över salongen och inte ens motorns dunkande lyckas dränka deras röster. Simone blundar och försöker stänga öronen. Det är hon som ska skratta. Det är hon som ska jubla av lycka och omfamna värlen. Istället har skrattet fastnat någonstans på vägen.

Från baksidan;

Efter en lång väntan blir Simone äntligen gravid. Lyckan som hon och maken Alex känner övergår snart i besvikelse och sorg när de upptäcker att fostret kan ha kromosomavvikelser. Hon och Alex har helt olika syn på problemet. För att tänka klart åker Simone ut till familjens ö i skärgården.

Ute på ön tar hon sig in i sin faster Louises gamla Sjöbod, som stått igenbommad i tjugofem år. Louise gick upp i rök när Simone var barn och hennes namn får inte längre nämnas. Båda tillhör en traditionsbunden familj på Lidingö där ytan är viktig. Medan Simone försöker reda ut sitt livs tumult hittar hon några av fasterns gamla ägodelar, som får henne att komma närmare sanningen bakom denna gåtfulla kvinna. En kvinna som också kämpade med att få barn.

Ha en fortsatt trevlig söndag!😘

Kramizar Nina