Tända stjärnor

"Tända stjärnor" av Anneli Olsson utgiven av Saga Egmont, samt Stellar förlag. I denna boken får vi följa Karin. Hennes dröm sedan hon var nio år, är att bli austronat och ge sig ut i rymden. När hon var liten smet hon ofta ut på kvällen för att studera himlen. Hur stor var den egentligen? Tjugofem år senare jobbar hon som robbot ingenjör. Men hon drömmer fortfarande om att bli austronat. Så kommer äntligen möjligheten hon väntat på. Den europeiska rymdorganisationen ESA söker tre nya austronater. Nu börjar den långa och komplicerade antagningsprosessen. Karins familj och bästa vännen Emil hejar på. Men hon är bara en av många tusen som söker. Ska Karin lyckas få en av de åtråvärda platserna? Ska hennes dröm äntligen bli sann, eller ska hon snubbla på målsnöret? Ska hennes pappas psykiska ohälsa ligga henne i fatet? Karin lever efter mottot "Per Aspera Ad Astra- Genom svårigheterna mot Stjärnorna"

Ja, vem har inte drömt om att åka ut i rymden någon gång? Det gjorde I alla fall jag när jag var liten. Jag förstår Karins fachination för det okända. Detta är den första delen i en serie, som heter "Gravitationsserien". Det är intressant att följa Karin genom den långa och svåra uttagningen till austronat, samt den långa utbildningen hon måste genomgå efter att ha blivit antagen. Man förstår ju att det inte är vem som helst som kan bli austronat. Det verkar krävas en hel del. Det är ett annorlunda tema, men så bra och spännande. Samtidigt som vi får följa Karin och hennes vänner, så klämmer författaren in lite romantik på slutet av boken. Författaren beskriver Karins tankar och känslor väldigt bra. Boken har en bra och lättläst text och ett väldigt fint bokomslag. Denna fachinerade historia får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

En intensiv arbetsdag med övertid var äntligen slut och Karin var som en urvriden trasa. Hur mycket hon än älskade sitt jobb kunde hon verkligen klara sig utan vissa dagar när inte mycket gick smidigt. Klockan var redan åtta när hon kom hem och efter snabbt morsande på Emil, som låg på sitt rum och läste, bredde hon ett par mackor och plockade en banan från fruktskålen. Det fick duga som middag. Han hade garanterat ställt in lagad mat i kylen till henne men hon orkade inte ens värma något.

Med sin spartanska måltid sjönk hon ner bland kuddarna i soffan och startade teven men stängde snart av igen då hon inte kunde hitta något program som intresserade. Halvliggande tuggade hon i sig det sista, gäspade stort och gned ögonen. Kunde man verkligen lägga sig innan klockan ens var nio? Så klart man kunde. Ändå plockade hon upp mobilen för att skrolla en stund på Instagram. Bland de första inläggen var en film av ESA-austronauten. Thomas Pesquet från Internationella rymdstationen. "The Olympic Ha Med on ISS" löd bildtexten och visade besättningen som till musik utövade diverse sporter flytande i luften. 

Karin kunde inte låta bli att fnissa och önskade att hon fått vara en del av gruppen. Och Pesquet verkade vara så himla rolig. Exakt hennes stil, även till utstrålning och utseende...En mail avisering dök upp i överkant på skärmen och som vanligt i dessa tider fick den henne att studsa. Och den här var faktiskt från ESA.

"Emil! Eeemil-kom hit!"

En duns hördes i hans rum och snart hälarna på parketten. 

"Herregud, vad är det?! Vad har jag gjort? Borde jag låsa in mig eller?" Han flinade. 

"Kolla." Karin pekade gravallvarligt på skärmen med darrande hand och han slog sig ner intill. Strax dök det upp ett ljus även för honom.

"Har du fått svar? Hur blir det?" 

"Ja. Men jag vet inte. Jag behövde ha dig här när jag kollar." 

"Men kolla nu då!" skrek han så att Karin tog sig för bröstet. 

"Men snälla nån, är det du eller jag som väntar på besked?"

"Man skulle inte kunna tro att det är du i alla fall." Emils ena lår vippade upp och ner.

Karin slöt ögonen och gjorde sig så mentalt redo det gick att bli. Hon klickade på mailet, började läsa och slog snart handen över munnen. Han lika så.

Från baksidan;

DINA DRÖMMAR KAN TA DIG HELA VÄGEN TILL STJÄRNORNA.

VID NIO ÅRS ålder har Karins livsdröm redan tagit form: hon vill bli austronat och ge sig ut i rymden. Tjugofem år senare jobbar hon som robotingenjör på ett företag som samarbetar med både NASA och ESA. Hon är nära- men inte tillräckligt nära.

Kommer tillfället någonsin att dyka upp? När den europeiska rymdorganisationen plötsligt går ut med att de behöver tre nya austronater tvekar Karin inte en sekund. Ivrigt påhejad av bästa vännen Emil och sin familj börjar hon den långa och svåra antagningsprosessen. Vad ska hon göra om allt faller redan på läkarundersökningen? Kan det ligga henne i fatet att hennes pappa tampas med psykisk ohälsa? Hon är bara en av tiotusentals som vill åt någon av de eftertraktade platserna. Ändå kan hon inte låta bli att hoppas. För kanske, bara kanske, finns det en liten chans att drömmen kan bli verklighet.

Ha en underbar solig dag!🌞

Kramizar Ninni